PRS Lupple och Emma07

Zacharias skrattade till, hans älskling hade kanske en poäng där. Men det kunde ändå vara värt att reta honom lite iallafall.
"Vem vet, jag kanske haft dåligt inflytande." flinade han glatt, han var ju långt ifrån lika väl uppfostrad som honom. Vilket nästan var en fördel - det kunde bidra till att dem kom så bra överens som dem gjorde.
"Bra, för jag är lite osäker på vägen. Det känns som evigheter sedan jag var där." log han, var inte långt ifrån skolan nu. Han var helt uppe i deras samtal och hade tankarna bara på honom, vilket för tillfället var väldigt mycket till hans nackdel. Han kollade visserligen innan han gick över vägen, men knappt ordentligt och svängen längre bort gjorde att han helt missade bilen som var påväg och gick över.
"Men jag är nästan där nu, så du." längre hann han inte förräns bilens tutande fick honom att hoppa högt. Ändå han hann knappt vända upp huvudet och se den innan det smällde. Han skrek till, egentligen inte av den plötsliga smärtan utan snarare utav chocken det blev. Det hela blev ett enda virrvarr kändes det som, han hängde med på att han slog hårt i marken och knappt klarade av att hålla medvetandet kvar tack vare smällen mot huvudet.

Benjamin var lycklig, förväntansfull och ville inget hellre än att krama om honom men så hörde han bilen som tutade och skriket.
Hela hans lycka försvann och han blev som förstenad. Vad hade precis hänt?
Han kände hur tårarna fyllde hans ögon. " Zach, Zach, Zach! "Upprepade han om och om igen men inget svar och ganska snart tog han sig ut och mot väggen och där såg han.
Bilen, de andra bilarna och Zach. Zach låg på marken.
Alla förare var galna och ingen fattade någonting.
Benjamin började springa, tryckte bort sin älsklings samtal och ringde till ambulansen.
Han hann fram och sjönk ned vid sin älskling samma stund som personen svarade och Benjamin förklarade platsen, förklarade att det var bråttom. De skulle snart komma, upprepade hon men han var bara fokuserad på sin man.
"Zach." Viskade han, eller snarare skrek- varför svarade han inte?

Zacharias hann knappt förstå alls vad som hänt, förräns han senare tyckte sig höra Benjamins röst säga hans namn.
Det hördes väl på rösten att något hänt, och då Zach mer och mer vaknade till igen kom minnena tillbaks att han faktiskt blivit påkörd.
Även om det inte förklarade mycket - han hade ju knappt hunnit uppfatta bilen innan han slagit i asfalten.
Något han ändå verkade ha haft rätt stor tur med - han märkte snabbt av att han fått lite skrapsår av just asfalten, vilket inte var så konstigt, och en lätt huvudvärk. Självklart också något omtöcknad.
"Hey." sade han, märkte väldigt snabbt hur upprörd Benjamin var - men det var väl inte alls konstigt heller med tanke på vad som just hänt.

Benjamin såg att han öppnade ögonen, hörde att han pratade och för en sekund var han överlycklig. Hans älskling måste vara okej på nått sätt för att sedan sätta handen för hans mun.
"Tyst, ansträng dig inte." Sa han nästan argt och hörde sedan ambulansen komma och han flyttade undan sin hand och såg på ambulanspersonalen som kom springamdes.
De tog sig fram till Zach och försökte be Benjamin att flytta sig.
"Han är min man. " Sa han upprört vilket fick dem att hantera honom helt annorlunda.
Ganska snart hade de fått upp honom till ambulansen och gjorde någon snabb kontroll.

Zacharias tänkte genast protestera med att han visst kände sig bra, men blev stoppad utav Benjamins hand. Å andra sidan kanske det inte skulle ha hjälpt iallafall, Zach visste att han själv inte skulle ha gett sig om rollerna vore ombytta.
Då han snart kommit in i ambulansen - han fick åtminstone vara med och stå och gå lite där då dem ville kolla balansen, han kände sig lite lätt yr men inget riktigt illa som tur var.
"Du verkar ha haft stor tur, unge man. Vad vi kan se har du klarat dig med en hjärnskakning och skrapsår." sade till sist den ena sköterskan, och Zach kände sig väldigt lättad av det. Han hade tillräckligt tråkigt hemma som han hade utan att dessutom ha brutit något så han var tvungen att vara still eller något i den stilen.

Benjamin lyssnade noggrant på allt de sa och iakttog varje grej de gjorde, när de sa att han hade haft tur var det en väldig lättnad.
"Hjärnskakning, så hur behandlas det?" Frågade han oroligt och kramade hårt om Zachs hand.
Hans älskling, varför hände allting alltid honom?
Han såg ut att må bra, men ändå- påkörd.
Hur lyckas man?
Han såg på sin älskade man och smekte hans kind.
" Du är så oförsiktig, du måste kolla vart du går." Sa han oroligt och såg på honom.

"Det är inte mycket man kan behandla, mer än att låta hjärnan vila ut. Men ingen träning eller saker som kräver mycket koncentration. Nu vet jag ju inte vad du jobbar med men du lär få sjukskrivas ett tag." sade sjuksköterskan vänligt, och Zacharias nickade lätt. Det var en besvikelse att han inte fick göra mycket - han skulle ju dö av tristess om han skulle behöva vara still alltför länge.
"Jag vet, jag kan knappast klaga på att du är klantig längre." sade han med ett nästan lite generat leende, eller snarare en blandning mellan generat och skuldmedvetet.

"Han är tatuerar, det kräver koncentration- hur länge behöver han vila hjärnan?" Frågade Benjamin oroligt och smekte honom över kinden och upp över håret som för att känna att hans hjärna var kvar där inne.
Vilket den självklart var men hans oro var stor.
Han såg på sin älskling och svalde hårt.
"Jag är glad att du är okej." Viskade han och pussade honom lätt på kinden.
"Men du, övergångsställen enbart med trafikljus. Där du enbart i resten av ditt liv bara få gå när det är grön gubbe." Sa han och såg på honom.
"Jag vill ha dig kvar många år till." Viskade han och pussade hans panna mjukt.

"Åtminstone några veckor, så får han gå till läkaren sen och se ifall han kan jobba igen eller hur länge till han behöver gå hemma." log hon vänligt emot dem och Zacharias log smått utav Benjamins händer.
"Och kanske inte prata med någon så distraherande i telefon när jag är ute och går." sade han med ett lite snett leende. Sjuksköterskan fixade snart det sista med såren, de hade tvättat och kollat över dem men som tur var hade han inte heller där fått något illa.
" Ni kan nog gå igen, han borde klara att gå hem men ta det lugnt ändå." log hon vänligt.

Benjamin nickade sakta och log tacksamt åt kvinnan.
"Tack." Sa han leendes för att se mer allvarligt på Zach.
"Åh sluta." Viskade han med ett flin, lät henne ordna med såren för att sedan nicka.
"Då går vi hem. " Sa han och la en arm om hans midja och hjälpte honom upp på fötterna.
"Tack för allt. "Sa han för att sedan leda honom hemåt igen.