Criminal [PRIVAT Zora & countess]

Sara hade lyssnat på honmo. visste att smärtan gjorde mycket. Hon behövde komma åt smärtstillande men visste inte hur menar halva eller hela stan letade efter henne då dem säkert fattade. Hon hade gömt Lucas för dem. Den lugna knackingen väckte Sara ur sina tankar och såg snabbt på William när hna kom in
-tror det, men det e upp till honom
sa hon tyst och släpper förskigt Lucas hand
-har du inget smärstillande hemma?
frågade ghon förskigt

William gick bort till sin garderob för att leta fram morgondagens kläder. Lika bra att plocka fram allt medan Lucas fortfarande sov.
– Jag ska se om jag kan hitta någonting
svarade han kort och försvann ut från sovrummet igen. Begav sig till medicinskåpet i badrummet och plockade på sig det som eventuellt kunde lindra smärtan. Väl tillbaka i sovrummet räckte han fram läkemedlen till Sara för att låta henne avgöra om någonting skulle fungera som smärtstillande.
– Jag tog med det jag hittade. Du kan nog det där bättre än mig.

Sara följde Will med blicken när han fixade allt. hon log lite mot honom snabbt inan han hade smitit iväg. hon hörde hna rota i ett skåp och plöstligt komma med några läkeedel
-du kan säkert sånt lika bra
sa hon snällt och läste tyst oh tog en burk
-denna borde fungera, men måste få han vakna först
sa hon tyst och gick ut i has kök tog ett lgas vatten oc hgick sen till lucas igen och såg på Will
-du e min bästa vän än det vet dy
sa hon och log
-skulle inte lucas kommit in i mitt liv skulle det varit dig
sa hon ärlit

William lyfte nyfiket på ögonbrynen.
– Jasså? Betyder det att jag fortfarande har en chans?
slängde han ur sig ironiskt och skrattade till efteråt för att Sara inte skulle kunna ta det som en seriös fråga. Han ställde sig mot en vägg inne i rummet och la armarna i kors. Kunde inte låta bli att ibland snegla ner på DeMora.

Sara flinar till mot honom
-tyvärr har lucas tagit chasen så går inte
sa hon ärligt och suckar oh såg på lucas och rörde till hans axel förskigt
-vkana
sa hon envist men tyst, hon visste det kudne ta en studn mne hon måste få i han pillerna

William drog sig tillbaka och backade ur rummet när han såg hur Lucas till slut började öppna ögonen igen. Det var inte läge för dem att träffas. Lucas blinkade lätt innan han mötte Saras blick. Han fick fram ett svagt leende när han förstod att det var hon som hade väckt honom.
– Du är kvar...
sa han mjukt, men rynkade på pannan när smärtan kom ikapp honom igen.

Sara suckar tyst och var öfrskigt
-såkalrt jag e, är jag inte kvar här e jag utanför
viskar hnon och var frkgit med få han halv sittande och suckar
-du måste ta dem öppna
sa hon och höll fram tabletten så han såg
-dem dämpar smärtan
sa hon tsyt

Lucas gjorde inget motstånd när Sara hjälpte honom upp och höll fram tabletterna. Han lät henne ta hand om honom och svalde tabletterna även om det gjorde ont..Han kunde nästan föreställa sig hur frustrerade poliserna var just nu. Trots att de hade lyckats överraska dem, och för första gången hade övertaget, så hade de ändå inte lyckats för tag på varken honom eller Sara.
– Din far sa någonting strax innan han sköt mig. Att jag litar för lätt på vissa män... Någon berättade om gömstället.
sa han. Var alldeles för svag för att bli irriterad, men var fast besluten om att ta reda på vem som hade svikit dem.

På stationen var det full fart och man hade behövt tillkalla mer personal för att kunna ta hand alla som hade gripits under dagen.
Strax efter att en polis placerat Theo i sin cell hördes det en röst från andra sidan väggen.
– Första gången på finkan?
sade rösten. Den tillhörde en kille som såg ut att vara omkring samma ålder som Theo. Han hade bleke hy, håret gick i en brun nyans och han var klädd i samma typ av overall som Lucas var när han satt i fängelse.

Sara lyssnar och gav hna dricka så han kudnesvälja och la han förskgit ner igne och lyssnar på hans ord
-Nästa gång förhör du männen du litar på okej.
sa hon tyst och suckar och såg på onom
-sen när du e okej msåte du ut ur stan. du kan drömma om lyxlivet igen just nu men just nu behöver du komer i trygghet
sa hon tyst och suckar


Theo hade hört och muttrar kort och bara kollade mot väggen snabbt sen lyssnar klart
-det har du inte med att göra
sa han kort och gick tyst runt lite och tänkte, man såg hur han tänkte på något. han hade någon plan men tänkte inte säga ¨det

Lucas grimaserade lätt när han lade sig ner igen. Långsamt stängde han sina ögon bara för att öppna dem sekunder senare. Självklart var han upprörd över att poliserna hade tagit ifrån dem allt som hade han hade byggt upp – och att det var någon inom ligan hade hjälpt dem. Men tack vare Sara kunde han behålla lugnet. Han hade aldrig behövt någon – eller något – som han behövde henne.
– Uppfattat.
sa han tyst och flyttade sakta sin hand så att den hamnade ovanpå hennes. Han gav henne ett nytt leende innan han såg sig om i rummet, och först då insåg han att han inte hade en aning om var de befann sig. De var inte hemma hos Melinda och inte hos någon av de andra männen i ligan. Långsamt förde han upp huvudet och tittade omkring sig.
– Var är vi?
frågade han och tittade tillbaka mot flickan som satt vid hans sida.

Killen satt på sin säng med benen i kors och med ryggen mot den hårda stenväggen. Då det inte fanns mycket annat att göra lyssnade han till Theos fotsteg när han vandrande omkring inne i cellen intill. D
– Andra gången för mig.. Och den här gången vill de ha kvar mig ett bra tag framöver..
sade killen, och det hördes hur han skrattade till.