Criminal [PRIVAT Zora & countess]

Sara såg bara på honom när han sa det och skkaar på huvudet
-han andas det e vitkigt för mig
sa hon och såg efter onom när han smet till köket, hon hade passat på inta soffan och satt sig i soffna, hon tog emot glasen direkt när den kom och leendet kom
-åh så gott
sa hon direkt och öppnar den oc aktar den i farten han drog filt över dem och log lite mot onom.
-inte musikaler du vet jag hata rdem! du vill bara jag somnar så du kan sitta och peta på mig eller värre skriva på mig
sa hon på skoj

William log när han såg hur glassen gjorde att Sara återfick sitt leende.
– Lyssna. Allt som hänt idag måste ha varit tufft.. Jag vet att vi på sätt och vid står på olika sidor. Men du ska veta att du alltid kan prata med mig.
sade han, gav Sara ett uppmuntrande leende och stök henne lätt över huvudet.
– Jag finns här för dig.. Så säg bara vad du behöver... okej?

Sara log mot hono tyst och lyssnar
-jag kalra mig, torr jga
sa hon tyst och kollade på sin vän och tog lite glass på fingret och gjorde ett sträck på hnas kind och skrattr svagt till och åt tyst nu igen
-jag kan behöva en kram kanske
sa hon ärlgit och log mot williwm, hon gilalde hans kram men lucas var etta på ett vis

William skrattade till och drog bort glassen som hon dragit över hans kind. Han älskade att höra hennes skratt, men gissade att hon förmodligen var rätt skärrad över allt som hade hänt under dagen. Han satte sig till rätta på soffan så att Sara lätt kunde luta sig mot honom, för att därefter lägga armarna om henne.
– Behöver du någonting annat?
frågade han och strök lätt handen längst hennes överarm.

Sara var den som alltid spelade stark när hon mådde skit. hon dolde det så väl så hennes pappa hade svårt att se det. Hennes mamma hade varit den som såg det. När modern hade dött ade hon varit rätt nere. Sara gosar in sig hos Will och tänkte lite grann
-behöver inget mer än min vän och en film
sa hon tyst till honom ohc log lite grann och hade ett öra mot lucas håll. hon var orolig över hoom, tänk om han inte andas när går och lägger sig? tänk om poliserna fattar Will ljuger och hon sätter han i skiten, hon hade åneste över riskera ghonom. man kunde se på hennes ögon hur ångesten bubblar i henne, hon visste will var en av de få och lucas nu förtiden som såg sånt

Senare den kvällen hördes ett svagt ljud från sovrummet. Lucas hade vaknat till under tiden som Sara och William satt i soffan. Han öppnade sakta ögonen, men det var inte förrän han försökte röra sig, och kände en outhärdlig smärta i sidan, som alla minnen kom tillbaka. Han mindes hur polisen hade stormat deras hem och hur Saras far hade avlossat ett skott mot honom. Men vad som hände efter det hade han inget minne av. Vilket fick honom att inse att han inte visste vad som hade hänt med Sara. Om hon var oskadd? Hade polisen tagit henne? Han vred på huvudet så gott han kunde för att leta efter henne och kunde då se hur någon hade tagit hand om skottsåret.
– Sara?
sa han med en utmattad röst.

Sara hade varit helt inen i iflmen och såg direkt upp när lucas röst når hennes ögon.
-Lucas
sa hon tyst och såg på Will snabbt och log till
-du forstätt se jag går itll honom
sa hon och puttar till hans ansikte på skoj och log lite och smet ur soffan och tyst till rummet och såg på Lucas
-åh du lever
viskar hno tyst fram och kom helt fram och satt sig vid hans sida och rörde hans arm förskigt
-du ser ut som ett spöke men det blir bättre
sa hn snällt och log lite

Lucas kände direkt en lättnad då Sara kom in i rummet. Det betydde att polisen inte hade fått tag på henne. Han lyfte sin hand så gott han kunde och sträckte den mot Sara för att röra vid henne.
– Är... du okej?
frågade han med en bekymrad röst, och rynkade lätt pannan. Trots att han var den blivit skjuten och som var sängliggande, så behövde han först och främst veta att Sara var oskadd.

Sara log till och fångar tyst hans hand och gav den en mjuk kyss och nickar
-jag e okej. dem hittde mig inte. jag lärde rätt många gämstllen från din lilla kidnappning
retas hon snällt och log lite mot honom snabbt.
-men sen vi kan inte stanna här för länge. du e för svag att flyttas men du måste snart flyttas.
sa hon lgunt och såg på honom. Hon hade ingen plan direkt men hon visste han måste ur stan ett tag.
-din bil e dumpad så skyll inte på mig. Theo ska will kolla om han e gripen. Melinda e okej. sagt åt henne spela dum. men du måste vila så inte oroa dig över mig eller melinda eller något annat. lova mig bara bli stark snart.
sa hon mjukt, hon var van vid se han som en ledare och bossen i huset. hon kunde mycket väl tona upp sig som ledare med om hon ville mot honom när hon inte tyckte hna var okej med visa saker men hon gillade ha någon som bestämde och det var ju lucas.

Lucas försökte ta in allt som Sara berättade. Men den ihållande smärtan gjorde det svårt att koncentrera sig. Han kramade hennes hand så gott han kunde och fick fram ett svagt leende.
– Du och Melinda är okej. Det är det.. viktigaste...
fick han fram, blundade på nytt och efter en tyst suck lättade trycket från handen igen.
Det knackade lätt på dörren och i nästa stund hade William smugit in i sovrummet. Det första han såg var hur Sara höll ett kärleksfullt tag om DeMoras hand.
– Kommer han överleva?
frågade han och tittade ner på Lucas som låg på sängen – förstod att han hade somnat igen. Trots att han inte tyckte om Lucas, så förtjänade inte ens han att dö.