Borgen (sjunde året)

Men guuud vad spännande!

Lite sorgligt med Elvira, men också starkt av henne! Och givetvis märks hennes frånvaro, hon är ju oerhört smart och duktig, plus att de är ju faktiskt hennes vänner. MEN HEJA ELVIRA!



Och snygg brygga med Miriam och myntet även där! Men annars var det intressant med "The Snakes" och vad det nu är, time will tell. Är det en egen variant av DA månne?

Och jag ÄLSKAR konceptet med att Theo fattar att Mirre är mugglare, även om jag inte förstår det till hundra procent än heller. Men om jag får gissa, något jag kommer göra vare sig jag får tillåtelse eller ej, men är det kanske att det finns någon skillnad i blodet? Det talas ju alltid om "magiskt blod", så det kanske är bokstavligt talat att han känner skillnad på magiskt blod och icke-magiskt blod.



Jaja, hursomhelst, taggad på att se upplösningen på detta och vad som kommer hända härnäst (TÄNK OM DE FÅR REDA PÅ ATT HON ÄR MIRIAM EGENTLIGEN?!)!!

96hpevanescence


Nepflite 


Trezzan

Mintygirl89


Leoney




Kapitel 22 - Tjäle

“En mugglare?”
Blaise stirrade skeptiskt på mig och trollstaven sänkte sig liksom av sig själv i hans hand innan han tveksamt höjde den halvvägs igen: “Theo, är du säker?”
“Det finns inte en droppe magi i hennes blod”, svarade Theo med en ton som om han just konstaterat att det inte låg någon snö på marken. “Även om det är friskt och rent. Hon kan inte påverka oss med några besvärjelser. Ni kan sänka era stavar.” Han stod fortfarande kvar bredvid mig med sin egendomliga kyla, och underligt nog fick jag känslan att hans lugn skyddade mig från de andras vaksamhet. När de långsamt lät stavarna sjunka, tvekade jag inte att ta till orda igen.
”Det stämmer.” Jag såg först på Elli, sedan på Blaise. ”Jag är en mugglare. Jag är helt utlämnad till er, men hoppas att ni inte önskar göra mig illa. Bevarar ni min hemlighet, bevarar jag er.”
”Hur har du kommit in i slottet? Det är omöjligt. Alla säkerhetskontroller. Alla halvblod…” Elli kom av sig. Jag vågade mig på ett försiktigt leende mot henne. ”Jag har andra kunskaper som det finns de som sätter värde på”, blev mitt svar. “Som sagt, jag är bara en sekreterare som utför enkel administration. Jag behövde ett arbete och fick anställning här på grund av släktrelationer. Men som ni förstår - i de här nya tiderna - är min blodstatus inget jag talar högt om.” Jag sökte Ellis bruna ögon, visste ju hur mycket värme som brukade finnas i dem. “Det är inget samtalsämne för kafferasten precis”, fortsatte jag och provade att le försiktigt mot henne. Hon såg bekymrat tillbaka, men både hon och Blaise hade stoppat undan stavarna. Pojkarna verkade vänta på hennes initiativ.
“Är jag fri att gå nu?” vågade jag fråga. “Om rektor Severus Snape skulle finna att jag var borta kommer han att ge sig ut för att leta efter mig och upptäcka att ni tre är utanför skolans område tidigt i den riskfyllda gryningen. Det vore inte bra för någon av oss.”

Det gick några sekunder av tystnad.

“Som ni förstår”, sa Elli till sist och det märktes att hon lade all sin kraft på att låta bestämd, “vill inte vi heller att vår vistelse här i skogen blir ett samtalsämne på kafferasten. Men om ni håller tyst om det, så nämner inte vi er blodstatus för någon. Vi tycker ju inte att blodet bestämmer en människas värde, eller hur?” Hon såg uppfordrande på de andra. Blaise nickade lydigt; han hade sänkt garden helt och det gick inte att ta miste på ljuset i hans ögon när han såg på henne. Theo, i sin tur, ryckte på axlarna som om frågan var totalt ointressant för honom.
“Ni verkar vara kloka ungdomar. Jag vill att ni är rädda om er”, sa jag och såg vädjande runt på dem, försökte möta deras ögon medan hjärtat bultade innanför de åtstramande repen. “Men jag lovar att inte berätta för någon om att ni befann er här idag. Jag är inte så många år äldre än vad ni är - tro mig, jag minns hur det kunde vara.” Jag försökte om igen le mot dem, även om det blev tveksamt.
“Hennes puls är väldigt hög.” Det var Theo, nära mig igen med sin mörka, torrt konstaterande röst som om han varit en undersökande läkare. Jag vred lite på mig i repen, såg ner på dem och mumlade: “Ja, det är på grund av de här.”
Utan ett ord lyfte Theo sin stav varvid de kalla, ormliknande skapelserna föll till mina fötter och upplöstes i den fuktiga mossan.



Landskapet låg fortfarande oformligt och tyst när jag kom ut från skogsbrynet. Manteln var våt av den sorts fukt som driver omkring i luften och långsamt fäster på tyget. Kroppen kändes fortfarande lite stel efter repen och pulsen hade inte lugnat sig helt.

Vi hade kommit överens om att inte nämna något om händelsen och jag hade lämnat Elli, Blaise och Theo där i skogen mot löftet att de skulle återvända strax efter mig. Det var bara att hoppas att inget skulle hända dem under den tiden. Det var lätt att förstå att deras förvåning över det faktum att rektorns närmaste sekreterare i det nya och allt annat än mugglarvänliga styret visade sig vara just en mugglare. Men jag litade faktiskt på att de inte hade något intresse av att röja hemligheten. Det var ju Elli och hennes vänner. Däremot undrade jag om hon anade att det kunde vara jag bakom den magiska förklädnaden. Det borde vara för långsökt, men hon hade tittat väldigt underligt på mig.



Det var en lättnad att åter närma sig Hagrids stuga. Precis när jag skulle passera den hörde jag släpande steg dundra fram bakom mig på en annan stig från skogen, och när jag vände mig om var det vår store vän som långsamt drog en enorm gran efter sig. Vi såg försiktigt på varandra när han närmade sig och precis som jag trott fanns en liten ängslig glimt i hans plirande ögon.
“God morgon, sir”, sa jag och försökte se ut som om det var en alldeles naturlig plats för mig att befinna mig på. “Det var en magnifik gran ni har där.”
Hagrid rätade upp sig en aning. “Ja, det måste ju bli jul i år också, fröken.”
Jag nickade allvarligt: “Alltid, sir.” På väg upp mot slottet, i hans enorma fotspår, mindes jag julen för tre år sedan när jag som Miriam försökt hänga i granen tillsammans med Hermione och Elvira, men vi hade fått ge upp och skrattande dråsat ner i snön som då hade täckt marken. Nu fanns bara grå lera, men de våta molnen av dimma skingrades kring borgen som höll på att pyntas av tysta husalfer. Ljusen glimmade stilla och högtidligt när eleverna, i grupper om två eller tre enligt gällande restriktioner, anlände till frukosten i sina mörka skolklädnader. DA-eleverna följde mönstret och dök upp spridda kring tre bord - Gryffindor, Ravenclaw och Hufflepuff. Själv intog jag min vanliga plats bredvid borgens ledare och vi drack vårt morgonkaffe som var svartare än de djupaste hålorna i förbjudna skogen. Med en lättnadens suck såg jag att även Elli, Theo och Blaise var på plats.



Jag satt kvar vid bordet långt efter att de flesta lämnat salen. Det hände mig allt oftare att inte ha lust med något speciellt på min lediga tid, och det var en ny och ovan känsla. Tidigare hade jag alltid flytt in i böcker, skisser eller musik. Nu drogs jag med en dubbel känsla av att ständigt vilja vara nära Severus samtidigt som rollerna vi måste spela var så tydliga när vi befann oss tillsammans. Det värsta var dock när han försvann iväg, för jag visste ju i vilken sorts sällskap han befann sig då.

Elvira dröjde sig också kvar, ensam vid sitt bord. Ginny hade suttit där en stund och pratat med henne och nu såg Elvira ännu mer fundersam ut än vanligt. Elli, som var på väg ut ur salen, stannade till vid bordet och jag såg de två flickorna växla några ord. Elvira verkade lysa upp när Elli talade med henne.

Det slog mig att jag egentligen inte visste speciellt mycket om den fjortonåriga flickan, som jag ändå varit bekant med i flera år. Hon hade inte nämnt mycket om sin familj förutom att det fanns älvor i släkten på långt håll. Jag hade alltid tyckt att det var svårt att fråga andra om sådant de inte berättade självmant, speciellt om det gällde familjeförhållanden. Och i min nya roll kunde jag inte längre tala med Elvira som vän.



“Miss Fadeds anhöriga? Hon har haft sin hemvist i olika fosterhem”, svarade Severus lugnt när jag till slut kom mig för att fråga honom om saken. “Flickan brukar endast lämna skolan under sommarledigheten.” Han såg på mig med viss förvåning, förmodligen för att jag tidigare - som Miriam - inte hade lagt märke till det här, och en sten sjönk i mitt bröst. Vad hade jag varit för vän egentligen? Det var ytterst sällan jag fördjupade några relationer, hade alltid tyckt att det var svårt av många olika skäl. Nåväl - nu levde jag slutligen ensam bakom min förklädnad, om än nära ledaren i borgens centrum. Kanske var det ett sådant liv jag förtjänade och hade störst chans att klara av. Resignationen intog mig i takt med decembermörkret.

Snön kom faktiskt till slut, men det var inte några mjukt singlande flingor utan istället små vindpinade korn som jagade över den hårt frusna marken. Jag undrade om Harry och Hermione lyckades hålla sig varma på sina gömställen och om de hade återförenats med Ron. Oron för dem var konstant, men till och med den gick att vänja sig vid och leva med. Det var en ny insikt, och ibland trodde jag att mitt inre hade blivit till is samtidigt med marken utanför, en bottenfrusen tjäle.

Julledigheten kom och de flesta elever lämnade Borgen. Varken Blaise eller Theo syntes längre vid Ellis sida. Däremot kunde jag till min glädje se att hon ofta var tillsammans med Elvira. De verkade ha hittat varandra nu när de flesta andra hade rest iväg. Jag kunde tänka mig att båda uppskattade sällskapet. Från min plats vid Severus sida kunde jag se dem sitta och prata under måltiden på juldagen. Maten var lika utsökt som alltid, men det var glest kring de långa borden. Utanför piskade snön hårt mot rutorna.

Naturligtvis hade ingen julklapp legat vid mina fötter på morgonen. Jag existerade ju inte officiellt och det var alltför stor risk att försöka sända mig något. Av samma skäl hade jag inte heller vågat ge några gåvor till Elli eller Elvira.

Däremot hade jag skjutit in två svarta paket under dörrarna till både Korpen och Severus. Hennes med ett rött sidenband om och hans med det vanliga gröna. Dessa båda var numera mina enda fasta punkter i livet.

Vid traditionella högtider märks förändringar i livet som tydligast.

När Severus bröt upp från julmåltiden och gick mot huvudkontoret, följde jag honom tyst genom det pyntade slottet. Ljusen glesnade ju närmare hans regioner vi kom, för att helt saknas i arbetsrummet. Jag mindes att det brukade vara samma sak vid trolldryckskontoret och i hans våning. Som om julen inte hade tillträde dit.

Och även om det måhända tycktes dystert, var det inte det viktigaste. Om jag fick vara i Severus närhet gick också det att uthärda. All I want for Christmas is you - texten till den muntra julsången lockade fram ett halvt leende hos mig. Det var verkligen en sanning den här julen.

Någonting låg på mitt arbetsbord, ett tungt och mörkt paket. Jag vände och vred på det en stund, men vågade sedan bryta igenom dess lager efter en lugnande blick från Severus. Det var dock inte från honom.

En givande läsning förhoppningsvis. J, stod det på ett enkelt litet kort som föll ut från den omfångsrika boken som handlade om kraften hos olika sorters älvor. Korpen hade tänkt på mig. Hon hade gett mig en julgåva, en genomtänkt sådan.

Medan Severus arbetade under tystnad, började jag bläddra bland de tätskrivna sidorna, men bokstäverna flöt ihop och blev suddiga. Tjälen inom mig hade börjat ge sig. Plötsligt bröt tankarna på mamma och pappa fram, hur de fick spela sin julmusik ensamma i år. Jag vände mig så att Severus inte skulle råka få syn på mitt ansikte, men han var strängt upptagen vid sitt skrivbord. När flera uppslag i boken blivit fläckiga som av smält snö fick jag ge upp.

Långsamt gick jag fram till fönstret. Det var en svart och mulen natt, fortfarande med suckande vind och småspik som slog mot rutan då och då. Porträtten sov djupt bakom mig i rummet och det var tyst förutom vädrets oregelbundna trummande mot glaset.
“Nu står du vid fönstret igen, M.”
Jag vågade inte vända mig om eller svara honom av rädsla för att röja mina känslor. Silket i hans röst, som alltid tycktes gå rakt igenom mig, löste upp den hårda frosten ännu mer.
“Nå, då antar jag att vi måste göra verklighet av vår idé.” Smidiga steg hördes bakom mig och plötsligt lades något oändligt mjukt och sammetssvart över mina våta ögon. Det doftade svagt av pepparmint när han knöt fast bindeln om mitt hår och hjärtat började bulta så att det nästan gjorde ont.
“Inte trodde du väl att jag hade glömt din julgåva?” frågade han tyst. “Stilla”, fortsatte han retsamt när jag gjorde en fumlig rörelse i luften. Rösten bar inte alls och jag kunde nästan inte andas av spänning, när jag kände hans varma hand i min och hur den ledde mig några steg i rummet. När han avlägsnade det svarta tyget från mina ögon, befann vi oss vid mitt skrivbord, och ett paket lyste mot mig från bordsytan. En vacker klapp dekorerad med stjärnformade blommor, mina favoriter. Jag stirrade på den och kunde inte tro mina ögon. Något med presenten var annorlunda och samtidigt välbekant. Så kom jag på det och utbrast: “Den är ju vit.”
För första gången den dagen log borgens ledare.
“Visst är den det, M. Nu ska du ta ledigt, gå hem till … våningen ... och öppna den i lugn och ro.”
Innan jag hann invända något fortsatte han: “Du förstår, hela gåvan finns inte i paketet. Du vet var fortsättningen finns.”
Våra ögon vilade i varandra. Ingen läsning behövdes.

Det var sant att jag visste var gåvans andra del fanns.

Vi hade alltid vaknat tillsammans på annandagen.

MEN GUD SPOILERBILDEN LOL.

Du vet att jag inte klarar av sånt här XD

Men ditt skrivande är fenomenalt, och det är absolut ingen vanlig jul. Även om småtrådar nystar sig in och ger färg i tillvaron.

Elvira slussas runt på fosterhem alltså och har en trygg punkt hos Mirre... det är något med beskrivningen som får mig att tänka på fristaden jag har hemma hos dig. Ja - jag tror jag känner lite liknelser i det.

Kram

Vilket makalöst bra kapitel!
Det var en så mörk, men ändå mjuk stämning hela vägen. När hon får presenten av Snape, känns det varmt inombords, samtidigt som det verkar vara kallt utomhus.
Jaså, Elvira bor på fosterhem. Det visste jag inte. har jag missat något?

Ja, ja! Det var i alla fall ett bra kapitel och jag längtar redan till nästa lördag.

Angående spoilern om "Tårar från himlen":


Nu får vi som sagt se hur det går, och om Miriams sanna blodstatus avslöjas av andra.
Sedan undrar jag om de någonsin kommer att glömma vad som hände i sjön nära Eugenes hus.

Som Trezzan skriver, är spoilerbilden bra.


EDIT: Ledsen angående det jag skrev om sjön! Jag missade i föregående avsnitt att Miriam har märkt att Snape drömmer om händelsen och vaknar i panik! Missade den delen!
Ibland tycktes han drömma om ögonblicket i sjön och vaknade i panik av att inte längre kunna simma.

Förlåt!

Avis Fortunae, du får en tumme i morgon! Ger du hintar om när det börjar närma sig?

Det kommer redan i nästa kapitel, bara några meningar, men förhoppningsvis en tydlig tanke tillbaka!

EDIT: Jag menar nästnästa! Kapitel 24.

Bra, bra! Längtar! ♥

Åh, I like hur dom pratar om "kafferasten"!!! Jag tyckte inledningen blev riktigt snyggt, och som sagt gillar jag hur de "casually" nämner kafferasten, då det blir en sån där grej man som läsare kan knyta an till och drar en närmare berättelsen... Typ?

Ja men just ordet kafferast gör hela stycket >trovärdigt< typ, som att det i all hemlighetsmakeri i skogen och deras livs allvarlighet finns plats för en kafferast.

(sen glömde jag skriva det, för mina kommentarer är lite i kortare sticket nuförtiden u know, men J gav henne en julklapp. :') Lilla korpis ♥ )

Trezzan


Mintygirl89


Leoney


96hpevanescence




Kapitel 23 - Annandag

Vita blommor låg strödda som stjärnor över de mörka lakanen i Severus säng. Det första gryningsljuset fick kronbladen att lysa i samma nyans som mitt nattlinne på golvet. Dess detaljer i spets påminde om frosten över fönsterrutan. Men trots att mina kläder låg utspridda överallt i rummet var jag mer än varm, hud mot hud under filtarna intill Severus. Hans sovande, utslätade ansikte framträdde allt tydligare i den grå dagningen. Jag höll mig andäktigt orörlig, som alltid när han någon sällsynt gång fann riktig vila. Dold i hans stora hand låg min betydligt mindre, ursprungliga. Miriams. Jag flätade in den ännu tätare och kände värmen strömma från honom.

Mina ögon vandrade runt i det spartanska rummet. Blommorna hade hamnat överallt och endast några stjärnformade kronblad fanns kvar i mitt ljusa hår. Så fick jag syn på det svarta sammetsbandet som hängde över sänggaveln. Pulsen ökade när jag tänkte på hur Severus lagt det som en bindel över mina ögon vid överlämnandet av julgåvan. Och rodnaden hettade i kinderna vid minnet av hur det även, under natten, virats mjukt kring mina handleder för att smidigt binda dem samman.

Han ville nästan alltid vara den som gav.



Därför var det extra ljuvligt att se honom nu, trygg och nästan fridfull, i det stigande morgonljuset. Han var så overkligt vacker, med hår som natten och hy som månsken. Det krävdes enorm viljestyrka för att inte väcka honom genom att börja kyssa de täta fransarna och känna brynens silke mot läpparna.

Men plötsligt började de stängda ögonen röra sig, fladdrande och oroligt. Han drömde. Jag kramade hans hand och han grep tag i den med ett kvidande mummel. Innan jag hann reagera utbrast han: “Jag förtjänar det inte …” Ansiktet blev plågat och tårar bröt fram mellan fransarna.
“Severus”, viskade jag för att väcka honom och göra slut på smärtan, men han fortsatte mumla och vrida sig bland lakanen. “Jag kommer aldrig att kunna gottgöra det … inte om jag så levde för evigt”, kved han jämrande, för att hastigt stelna till och släppa min hand i panik: “Richmond!” De svarta ögonen spärrades upp i skräck och jag tog ett kraftigt tag om hans axlar.
“Severus, vakna, du drömmer! Du är här hos mig!” Han stirrade tomt på mig några sekunder innan han viskade: “Miriam?”
“Ja, älskade. Jag är här. Du hade en mardröm”, förklarade jag och smekte lugnande över den ärrade huden på hans rygg. Severus drog in mig i sin famn och lade kinden mot mitt hår, medan han skakade och tycktes kämpa för att hålla tillbaka gråten.
“Jag förtjänar dig inte”, upprepade han, som i drömmen. Jag höll honom hårt med kinden mot hans bröst och kontrade, som alltid, mot det orimliga i hans självtvivel: “Du förtjänar allt det bästa, Severus, även om du av någon outgrundlig anledning inte tror det.”
“Du vet inte”, sa han med bruten röst. “Du har aldrig vetat vad jag gjorde i den mörka tiden.”
“Jag vet mer än du tror”, sa jag och tänkte på korpen. “Men framförallt vet jag vad du har gjort efter den tiden. Det räcker för mig och det vet du.” Då han skakade på huvudet fortsatte jag: “Du har stöttat mig och räddat mitt liv fler gånger än jag kan räkna. Och inte bara mitt utan även andras. Så många har fått hjälp av dig, Severus … Elli, Elvira, Neville och hans familj … för att inte tala om Harry … och alla du räddar nu, genom spelet.”
Han fortsatte att skaka på huvudet, men höll mig hårt tryckt intill sig som om jag varit hans sista hopp. Tyvärr verkade det dock som om mina ord om spelet hade gjort honom medveten om att jag befann mig i Miriams gestalt.
“Se bara hur jag har låtit dig ligga här oskyddad utan förtrollningen. Vi måste genast lägga den över dig igen.”
Nu var det min tur att jämra mig, men det hade jag inget för. Han satt redan upp och såg sig om efter trollstaven. Jag reste mig också, tog ett smekande grepp om hans haka och försökte fånga de svarta ögonen, samtidigt som jag lät täcket falla av axlarna.
“Vi måste väl bada först?” Jag mötte de tunna läpparna i en lätt kyss, ett fåfängt försök att låtsas som om vi hade någon som helst sorts rutiner i den här tillvaron. Så fick jag i ögonvrån syn på hans trollstav, fokuserade blicken och lyckades flytta den längre bort med kraften samtidigt som även han fick syn på den. Jublande över att för en gångs skull ha varit snabbast slängde jag av mig täcket helt och kastade det långa, ljusa håret bakåt i en utmanande rörelse. I nästa sekund låg jag fångad under honom på den mjuka madrassen.
“Du är ett litet odjur”, morrade han och kysste mig så häftigt vid halsen att jag kände hans tänder mot huden och kippade efter andan. “Ett litet odjur som vill avväpna mig.” Han skrattade sitt mörka skratt och fortsatte kyssa sin väg neråt tills jag började jämra mig av helt andra orsaker än tidigare.



“Nåväl, du fick som du ville till sist.” Severus gav mig en gnistrande blick och strök mig en sista gång över det blonda håret, som fortfarande var fuktigt efter badet trots att vi torkat varandra med överdriven och ömsint noggrannhet. “Men nu måste vi återgå”, fortsatte han. “Kontoret är en central plats.”
Jag nickade och lät honom, nu utan protester, omvandla min gestalt till Metrimona. Våra svarta ögon möttes genom det flimrande ljuset. Det var skönt att fortsätta få vara i hans närhet och det underlättade återvändandet att vi under det halva dygn som gått hade kunnat tala ut en del. När vi inte ägnat oss åt den mer fysiska aspekten av närhet, vill säga.
“Vadan denna vackra färg på dina kinder, M?” log han retsamt. “Vi ses där uppe.”
Jag anlände till kontoret en stund efter honom. Där rådde en lugn stämning av helgdag och inga besökare verkade ha lust att störa oss. Till och med snön låg stilla och vit över torn och tinnar utanför fönstren. Tavlorna var också tysta och fridfulla. Då och då såg vi upp från våra göromål, vågade några ögonmöten fulla av värme.

Vi hade dock inte hunnit arbeta så länge förrän Phineas Nigellus kom skyndande in i sitt porträtt.
“Rektor Snape!” ropade han. “De har slagit läger i Deanskogen!”
Det tog några sekunder innan vi reagerade, för det var ett tag sedan Nigellus hade haft några nyheter om Harry och Hermione.
“Ja, jag brukar ju vägra tala med dem nuförtiden, för de tar på mig den där vidriga ögonbindeln …”
Jag rodnade ofrivilligt.
… men nu sa Smutsskallen …”
“Använd inte det ordet!” sa Severus oväntat häftigt och min rodnad djupnade.
“... flickan Granger då, hon sa namnet på platsen när hon öppnade sin väska och jag hörde henne!”
“Bra! Mycket bra!” Det var Dumbledores porträtt bakom Severus stol. “Svärdet, Severus, ta det nu! Glöm inte att det måste tas under uppvisande av tapperhet i nödens stund - och han får inte veta att du ger honom det! Om Voldemort skulle läsa Harrys tankar och förstå att du gör det för hans skull …”
“Jag vet”, sa Severus kort med en hastig sidoblick på mig. Så gick han fram till Dumbledores porträtt och tog i sidan på det. Jag drog ljudlöst efter andan när det svängde framåt och avslöjade en dold hålighet bakom, ur vilken Severus drog fram ett svärd identiskt med det Ginny hade försökt stjäla och som sedan skickats till Gringotts.
“Och ni tänker fortfarande inte tala om för mig varför det är så viktigt att ge Potter svärdet?” sa Severus medan han kastade en resmantel över sin klädnad och - till min oerhörda glädje - tecknade åt mig att komma med.
“Nej, jag tror inte det”, sa Dumbledores porträtt. “Han vet vad han ska göra med det. Och du måste vara försiktig, för du är nog inte särskilt välkommen efter George Weasleys missöde …” Jag såg frågande på Severus som sorgset tittade bort.
“Severus”, sa Dumbledore milt och fångade hans blick. “Var nu rädd om M.”
Tavlan och rektorn såg allvarligt på varandra. De svarta ögonen lyste upp och fick hjärtat att bränna i mitt bröst.
“Alltid”, sa Severus mjukt. “Och oroa er inte, Dumbledore. Jag har en plan.”
Han lade försiktigt en varm resmantel över mina axlar och vi lämnade rummet tillsammans - på väg mot Harry med svärdet.