Medieval undercover PRS Lupple och Emma07

Nathaniel hade faktiskt fått tiden att även vila en kort stund och slumra till, vilket varit väldigt uppskattat utav honom själv då det sannerligen behövts.
Hur ogärna han än ville erkänna det så behövde han all återhämtning han kunde få just nu, ärligt talat hade han inte klarat sig länge till fängslad på det där viset. Inte när magin nästan rann ur honom ihop med livskraften.
Men nu gällde det att ta nya tag istället - han behövde koncentrera sig på att bli bättre och hämnas. Ta tillbaka makten en gång för alla.
Han vaknade till igen lagom tills att Iselia dök upp igen, ett besök som var mer än välkommet ifrån hennes sida. Dels självklart för att det var hon som kom, men en stor del utav det var eftersom hon hade mat med sig - han var helt utsvulten. Trots allt hade ju inte mat varit någon överflödig produkt medans han varit fängslad direkt.

Iselia vände upp blicken ifrån maten till Nathaniel och lyckades le ett svagt leende. " Du ser lite piggare ut. " Viskade hon lättat. Han var långt ifrån bra det kunde även hon se men till skillnad från när hon sett honom fastkedjan var det en klar förbättring. Han luktade bättre också. Hon lät handen varsamt glida över hans kind. " Vila ännu mer. "Bad hon innan hon backade ifrån honom.
"Jag måste till mig, men jag försöker komma hit imorgon." Försökte hon säga och gick sedan mot dörren men stannade tvärt då vakter passerade utanför. Hon kunde höra deras rustningar men hon kunde inte höra vad dem sa men hon stod blickstilla och väntade. Än kunde hon inte gå, det var inte säkert. Försiktigt backade hon bak igen och satte sig på soffkanten ihop om att kunna dölja honom ifall de skulle få för sig att titta in.

Nathaniel kände sig genast både bättre till mods och lite piggare efter att hon kommit dit. Det var väl blotta åsynen av både henne och maten som gjorde sitt - för tillfället kunde han nästan inte bestämma sig vilket han var gladast för, normalt skulle det utan tvekan vara henne men just nu var han utsvulten.
"Tack." viskade han och nickade som svar på att han skulle vila mer - vad hade han ens för andra val just nu? Han måste bara göra det för allas bästa - eller ja, det kanske inte var det bästa för hennes far, men hans välmående gav han blanka fan i.
Då hon stannade kvar iallafall ville han först säga något, men insåg att det var lite idiotiskt - sade han något kunde det göra vakterna misstänksamma och få dem att sticka in huvudet här, vilket kunde vara riktigt illa. Hade han nu tagit sig såhär långt kunde han ju inte falla på målsnöret.
Men till sist tystnade ljudet efter vakterna, och han väntade en liten extra stund innan han tog till orda för att vara säker på sin sak.
"Den där balen din far talade på. När hålls den?" frågade han lågt, några idéer hade han ju hunnit få under vilan.

Iselia satt stilla som ett sten och tystare än någonsin förut, hon vågade knappt andas så först en stund efter att vakterna försvunnit så andades hon ut men frågan han ställde var allt annat än positiv. Han svalde hårt och skakade på huvudet. "Prata inte med mig om den där balen." Viskade hon upprört och drog händerna igenom håret. " Om fyra dagar." Svarade hon sedan och blev sedan tyst. Om fyra dagar skulle hennes helvete börja- det riktiga helvetet, nästintill skärselden. Hennes far hade beslutat att oavsett hennes tycke så skulle hon vid midnatt om fyra dagar ha ett ring på sitt finger och för hennes skull skulle hon vara tacksam för den. Oavsett vem den kom från. Han ville ha sin dotter gift med en kung från ett starkt rike i närheten och han ville ha barnbarn, gärna igår. Hon slog bort tankarna, tvingade sig att fokusera. Fyra dagar var tillräckligt med tid för henne att få ihop saker för att kunna fly. Priset hon skulle få betala var att hon än en gång skulle förlora Nathaniel. Hon kunde inte tänka på det. Kanske när han hade återfått makten kunde hon komma tillbaka, han skulle väl ändå inte tvinga henne till äktenskap?

Nathaniel vågade andas ut allt mer igen ju längre stund som gick sedan ljuden ifrån vakterna hade tystnat, och i takt med det så hann han också tänka mer och mer. Den där balen var ett väldigt bra tillfälle att ta i akt, och dessutom hade han nog inte mycket mer tid än så på sig - chansen var väldigt liten ändå att han skulle kunna hålla sig gömd längre än så. Om de ens lyckades tills dess - än så länge verkade inte hennes far ha fått reda på det, men det var kanske bara en tidsfråga.
Han riktade om uppmärksamheten till henne istället, behövde fokusera lite på att berätta det han behövde innan hon var tvungen att gå igen - det var ju av högsta vikt att hon var med på noterna, även om han inte skulle berätta allt för henne. Han behövde utarbeta detaljerna bättre först - och på ett sätt så ville han överraska henne också.
"Jag har en plan för den, så du får uthärda tills dess. Snälla, lita på mig bara med det här." bad han - han om någon ville ju verkligen inte att hon skulle bli förlovad till någon där, men han hade lite planer åt den saken.

Iselia vände bak blicken och såg försiktigt på honom. En plan? Vad pratade han om? Hon höjde frågande på ögonbrynet och log svagt. "Jag litar på dig." Sa hon ärligt och reste sig från där hon satt och tog sig fram till honom. Tog hans hand försiktigt och sjönk ned på knä vid hans sida. "Lova en sak bara. "Viskade hon och såg på honom. "Om din plan inte fungerar ta med mig därifrån. " Bad hon och pussade hans hand med tårade ögon. " Jag uthärdar till midnatt om fyra dagar." Lovade hon och pussade hans kind försiktigt innan hon släppte taget om honom och reste sig upp och tog sig mot dörren. Öppnade den försiktigt och gick sedan bort till sitt rum.

Nathaniel var väldigt tacksam över att hon inte frågade mer - trots att han gärna ville delge henne sina planer, så kunde det förstöra överraskningen. Men den största anledningen till det var faktiskt att han ville hålla henne utom fara. Ifall något skulle hända så att han blev avslöjad och att dem skulle blanda in henne, var det mycket bättre om hon inte visste något. På det viset var hon säkrare. Sin egen säkerhet å andra sidan brydde han sig inte på långa vägar lika mycket om.
"Jag lovar. Tack." sade han tacksamt och såg efter henne, nästan med längtande blick - han ville ha henne kvar där, ville hålla om henne och få bort de där tårarna ur hennes ögon. Men han kunde inte mycket göra, det måste ju bli såhär - hon kunde inte stanna för länge för sin egen säkerhet. Det var också lite problematiskt att ha lovat det, för han visste mycket väl att han kanske skulle bli tvungen att välja mellan henne och sina föräldrar - vilket skulle bli ett så otroligt svårt val. Föräldrarna och hans land dessutom, för han kunde ju inte påstå att landet var i goda händer. Men förhoppningsvis skulle det valet inte behöva göras.
Han vände strax blicken emot Merec istället, samtidigt som han ägnade sig åt sin mat - som var mycket efterlängtad.
"Hur många av de gamla soldaterna tror du vi kan få ihop som fortfarande är lojala?" frågade han, de behövde planera - de kunde behöva hjälp om det blev problem på balen. Nu hade han sina rebeller visserligen, men det skadade inte med så många som möjligt.

Merec satt i bakgrunden under deras överlämnade av både löften och en viss typ av kärlek. Han kunde inte riktigt påstå att han riktigt stod bakom detta med förrädarens dotter.
Men han var inte någon som ifrågasatte kungen. Han följde Iselia med blicken och såg sedan på kungen. " Jag ber om ursäkt ers höghet. Men jag måste tala- den flickan är för lurig." Viskade han allvarligt men ryckte sedan på axlarna. "Alla som minns hur det är att vara soldat. Hennes far, förrädaren plockade bort oss alla och stationerade oss på värdelösa jobb. Vissa tog han avsked av och andra ligger under jord. Av hans hand eller av ålderdom." Sa Merec ärligt.

Nathaniel anade lite att Merec inte var överförtjust i det han sett, och han kunde till fullo förstå honom. Hon var förrädarens dotter, och för någon som Merec var det kanske lätt att tro att hon skulle brås på sin far och förråda honom. Men han hade inte Nathaniels "erfarenhet" utav henne, de hade växt upp ihop och han litade fullt ut på henne. Kanske att hans känslor spelade in i det hela också, men det var något han valde att bortse ifrån.
"Är inte vi alla det? Vi kan lita på henne." det var något han inte tvivlade en sekund på.
"Hade hon annars tagit risken att ta hit mig?" föreslog han, hon satte sig själv i alldeles för stor fara för att hon skulle vara en förrädare då.
Han hade nästan väntat sig att det skulle vara få kvar, men det var ändå något av en besvikelse. Man hoppades ju ändå alltid på goda besked.
"Då kanske vi kan få ihop ett fåtal åtminstone. Men det blir också mycket lättare för mina män att ta sig in på maskeradbalen." sade han fundersamt.

Iselia smög in på rummet och möttes av den alldeles för stränga frun som tog hand om henne. "Vart har du varit?" Fräste hon och stängde igen dörren efter henne och Iselia skakade på huvudet. "Letat efter en väg härifrån. Jag ska ju förlovas om fyra dagar. " Sa hon upprört och frun suckade, smekte hennes kind sakta. " Då är det väl hög tid för dig och vila nu så du kan klara av flykten." Skojade hon och ledde henne till sängen och bytte från hennes aftonklänning till ett nattlinne och bäddade ned henne med ett leende.

Merec nickade sakta. "Jag ska höra mig för." Sa han med ett litet leende för att sedan le större. " Så rebellerna, det är sant?" Frågade Merec men log bara. Han behövde inte ett svar för han visste det redan. " Alla är bjudna, de kommer komma in men de kanske kommer vara vid de sämre borden. " Försäkrade Merec.