PRS Velleity & Daphne (PJO/HOO]

My
När de hade suttit en stund på kaffet så gjorde de som Lana föreslagit, de begav sig till Grand Central Station.
"Här är alla ställen som tågen går till inom den närmsta timmen, de som har biljetter kvar då alltså", sa My och pekade på en digital lista på en vägg.
"Det finns många ställen... Philadelphia, Washington, New Jersey, Boston, till och med Maine", hörde hon Fanny säga.
Och hon hade rätt, det fanns många ställen, och vilket skulle leda de närmare månstenen?

Lana suckade. Det här var ett beslut de måste ta på ren känsla. "Vad sägs som Washington?" frågade hon med tvekande röst

My funderade över Lanas förslag. Washington var USAs huvudstad och mindre än New York så skulle bli enklare att leta.
"Jag tror den kan funka", sa My och Fanny nickade medhållande bakom henne.
"Då säger vi så, Washington it is", sa My och började kika på när tåget dit gick.

De köpte biljetter till ett tåg och gick till platformen. Lana kände att energin var låg, de var nog trötta allihop. Lana var i alla fall det. På tåget somnade hon nästan så fort hon satt sig.
______
Ana
Med pengarna i Kurts plånbok köpte hon en bussbiljett till Washington i närmsta stad. Det hade just börjar gry på himlen.Washington hade inte varit hennes förstahandsval, men det var nästa avgång på busstabellen och Ana ville egentligen bara komma iväg. Hon klev på bussen och satte sig. Lutade huvudet mot fönstret och kollade på medan landskapet passerade där utanför.

När de gick på tåget sjönk Mys energinivå ännu mer, om det ens var möjligt. Det tog bara några sekunder efter att tåget rullat ut från perrongen tills hon somnade med huvudet mot fönstret.
_____
Fanny
My och Lana hade somnat väldigt fort efter att tåget rullat iväg, Fanny hade dessvärre inte samma tur. Hon hade alltid haft svårt att sova på bussar, tåg och liknande. Det blev ju inte bättre av att hon var så duktigt på att övertänka, och efter denna natten var det svårare än någonsin att låta bli att göra det. Undra om hennes pappa visste att han fått ihop det med en gudinna? Hur skulle uppdraget sluta? Vad hade hänt om inte My och Lana räddat henne? Och värst av allt, vem var hennes mamma? Tänk om hon aldrig blev erkänd. Strax över 1 timme efter start tog sömnen dock överhanden och hon föll in i en orolig sömn full av mardrömmar om allt från monster till gudar och gudinnor.

När Ana kom till Washington så var klockan nästan två på eftermiddagen. Hon använde de sista kontanterna för att ta in på ett sliskigt motell, där hon duschade och bytte om. Hon åt en proteinbar och drack nästan en liter vatten. Sedan satt hon och stirrade ut genom fönstret. Hon skulle behöva hitta typ ett bibliotek. Hon reste sig och gick ut ur motellet. Hon gick längst gatorna, medan hon funderade. Var tog gudinnor vägen när de bleknade bort? Efter Selene hade bleknat hade Artemis tagit över tjänsten som mångudinna. Men var tog hon vägen? Gudinnor måste ju lämna spår efter sig, de kunde bara inte... försvinna.
Tillsist så kom hon förbi ett bibliotek. Hon klev in. Där inne var det tyst och luktade rent. Ana gick och satte sig vid en av datorerna. Hon skulle bli tvungen att vara försiktig, hon kunde inte sitta här för länge. Att som halvgud använda en dator var som att be monstrerna hitta henne. Ana började med att söka på Selene. Det funkade inte. Hon fick upp en sida om Selena Gomez, som tydligen var en sångare. Selene Moon Goddess testade hon. En wikipedia sida, en sida från en hobbybloggare. Hon suckade. Ingen av de här sidorna visste ju att gudarna fanns på riktigt, så det var klart att hon inte skulle hitta någon användbar information.
Hon stirrade uppgivet på skärmen. Tänkte på månen. Hon mindes när hon var liten och hade tittat upp mot månen, och hennes mamma hade berättat att de stora fläckarna man såg på den var kratrar från asteroider som hade träffat den. Hennes mamma hade sagt att för många tusen år sedan hade månstenar slått ner i jorden och lämnar kratrar där också.
Så fick hon en idé.
Moon crater monument skrev hon in i Google. En wikipediasida poppade genast upp. "Craters of the Moon nationalmonument ligger i delstaten Idaho i USA. I området finns en större samling utdöda vulkaner och lavaflöden" stod det. Hon tog fram penna och papper ur sin ryggsäck och krafsade ned namnet. Craters of the Moon, Idaho. Hon log. Hon kände på sig att det här var ett bra spår.
Hon stängde av datorn och reste sig. Nu skulle hon bara behöva ta sig till idaho. Och hitta mer pengar. Hon behövde ett bra ställe att ficktjuva folk på. Centralstationen, tänkte hon. Perfekt ställe. Folk som sprang för att passa sina tåg skulle aldrig märka om en plånbok försvann från deras fickor.
Ana reste sig och lämnade biblioteket, på väg mot Washintons tågcentral.

Fanny vaknade med ett skrik ur sin mardröm. Hon hade drömt att hon träffat sin mamma, fast utan att veta vem hon var, och sedan hade hon förvandlats till ett monster som jagade Fanny genom New York. Hon hade haft problem med mardrömmar i många år och trodde de hade slutat, men tydligen inte. Hon lugnade ner sig och kikade ut genom fönstret. I fjärran såg hon en stad komma närmare, och närmare, Washington. Snart var de framme.

Lana fick väcka My när de skulle av tåget.
"Sovit gott?" frågade hon med ett leende. De tre tjejerna klev av tåget och ut på perongen. Det kryllade av människor där. Sommarhettan var stark även i Washington DC, tydligen. De började gå mot stationen.
____
Ana var brilliant. Hon menade inte att skryta, men hon måste ju vara den bästa tjuven av alla Hermesungar. Plånbok efter plånbok fick hon tag på, utan problem. Ingen tittade ens på henne två gånger. Hon funderade på Craters of the moon monumentet. Hon skulle inte kunna göra det själv, hon skull behöva hjälp. Det var ett stor monument, flera mil stort område. Att hitta en månsten där var som att hitta en nål i en höstack. Hon behövde ett bra team. Frågan var hur hon skulle hitta ett.
Ana tittade upp. Såg tre tjejer komma gåendes ifrån en av plattformarna. Plötsligt frös hon till is. Hon kunde svurit på att hon hört en av dem säga någonting om en månsten. Hon iaktog dem en stund. Det var någonting med dem... sättet de rörde sig. Kunde de möjligtvis vara... nej. Eller? Vad var chansen att hon skulle stöta på folk från halvblodslägret här? Det var nästan för perfekt. Hennes plan var enkel, glasklar. Om tjejerna var halvgudar så skulle hon kunna få dem att hjälpa henne. Självklart skulle hon inte berätta för dem att hon jobbade för Kronos, hon skulle inte ens berätta vem hon var. Frågan var bara hur hon skulle få kontakt med dem.

My
"Vaaa?" hade My mumlat när Lana väckte henne på tåget. Hon hade sovit som en stock, om inte ännu djupare. Trots att det enbart var 3 timmar mellan New York och Washington så kände hon sig hyfsat utvilad nu. Till skillnad från Fanny som såg ut som om hon knappt sovit alls.
När de kom ut på perrongen började de gå mot stationsbyggnaden.
"Var ska vi börja? Hur ska man kunna hitta en månsten i USAs huvudstad? Visst den är mindre än New York men ändå så stor", sa My fundersamt.

Ana kände sig som en läskig stalker som följde efter tre tjejer. En av tjejerna, den längsta av dem, hade långt mörkt hår och såg ut att vara typ 16. Den andra tjejen som gick bredvid var något kortare och hade vågigt, mörkblont hår och såg ut att vara i samma ålder. Den yngsta hade tjockt, blont hår och såg ut att vara yngre än Ana.
Hon gick efter dem i tystnad. Försökte lyssna på deras konversation. En sak var säker, de var definitvt halvgudar. Den tjejen som hade vågigt hår tappade någonting. Ana fick en idé. Hon skyndade sig fram, plockade upp vad tjejen hade tappat (det var tydligen en scarf, på scarfen stod det Camp Half-Blood) och gick fram till tjejerna.
"Ursäkta!" utbrast hon "Ni tappade det här!" sa hon och log.
_____
Lana
Tjejen som gav Lana sin scarf tillbaka såg ut att vara i deras ålder. Hon bröt på typ ryska, och hade långt mörkt hår och hennes ansikte var nästan alvlikt. Hon påminde Lana om någon.
"Tack," sade Lana med ett leende. Hon tog scarfen. Precis när hon skulle vända sig om och gå sade tjejen någonting.
"Kommer ni från Halvblodslägret? Har Kieron skickat er på uppdrag?" Lana vände sig tvärt om. Hur kunde tjejen veta om Kieron?
"Sorry om jag skräms," sade tjejen och log lite. "Jag bodde där ett tag. Jag heter Nadja. Jag är dotter till Athena," tjejen log snett.