Flowers in the dark [PRS]

Att stå och analysera reaktionen är tillräckligt roande för Hayley. Det verkar inte riktigt som att det kommit fram som ett skämt, vilket det egentligen inte varit.. men ja, hon hade hoppats på att det låtit som det. Ögonbrynen på den äldre åker upp i pannan på honom, huvudet ligger på sniskan och att han är förvirrad är minst sagt uppenbart. Vad pågår inne i pannbenet på honom tro? Om hon kunnat läsa tankar hade hon definitivt använt sig av de krafterna i ett läge som denna. Hade det varit en dum fråga, ett dumt skämt? Mycket möjligt. Hon kan inte direkt jämföra sig med en liten vovve, som lätt som en plätt skulle få plats i vilken kappa som helst. Men om hon ska erkänna det själv så hade det varit av ren nyfikenhet som hon ställt frågan, nu förväntar hon sig inte något seriöst svar, men en liten del av henne hade hoppats på ett ja. Men ett genuint, seriöst svar är precis vad hon verkar få. Med blicken fortfarande fäst på Yaosu känner hon hur det fräkniga leendet växer till sig en aning. Hon känner sig lite varm inombords, varför vet hon inte. Det är inte många män hon stött på som skulle svara så. Vilket är rätt tragiskt när man väl tänker på det. På något sätt är faktumet att han skulle tvinga på henne skor och strumpor rörande, som att ingen annan skulle tvinga henne att göra det, utan låta henne gå barfota i den kalla snön. Nu är det inte en tanke som slår henne själv, men jösses, hon har verkligen ingen bra erfarenhet när det gäller män. Nu vet hon det till hundra procent redan, med tanke på som hänt när hon var yngre, men även bortsett från det har hon inte stött på många snälla personer. Förutom Joshua och Aeron, en homosexuell snubbe och en fullständigt korkad en. Men hon älskar dem.
”Då kanske jag ska ta av mig mina skor och strumpor innan vi går ut.” Går hon för långt? Hennes ord kan minst sagt ses som flirtiga, men tyvärr är det ingenting som riktigt slår henne själv. Hon kan slänga ut sig allt möjligt, utan att inse vad som kanske står fel själv. Förhoppningsvis blir inte chefen förnärmad, för det är trots allt det han är, hennes chef. Tillslut glider blicken bort från sitt bekväma, fasta ställe på Yaosus ansikte, och vänder sig mot hissdörrarna som öppnar sig. Det är väl det som blir än svårare när man har eget, man kan inte riktigt ta det lugnt när man väl behöver det. Men uppenbarligen är det inte direkt bra att vandra runt och jobba när man är förkyld, bland annat för att det bara kommer leda till feber och värre förkylning, men även pågrund av sannolikheten för smitta.
”Om jag blir tillräckligt duktig på jobbet kanske du kan ta lite andrum.”

Yaosu kunde faktiskt inte undgå att undra om Hayley riktigt förstod hur det hon sade faktiskt lät när det väl lämnade läpparna på henne. Av någon anledning kände han på sig att hon inte gjorde det och därmed blev situationen lite enklare att hantera. Hade hon varit mer seriös angående det hela visste han inte vad han skulle gjort - förmodligen inte varit ärlig i alla fall. Det var alldeles för tidigt och spontant, för att inte tala om oprofessionellt!
”Du ska inte ta av dig varken skorna eller strumporna!” Protesterade den äldre och ruskade på huvudet. ”Det är minusgrader därute och jag..jag vill inte att du ska bli förkyld, okej?” Nu tog tjugoettåringen kanske saker och ting lite väl seriöst, men konversationen hade liksom nått en punkt där han inte längre visste vad han skulle svara. Helt ärligt förstod han sig inte fullständigt på vad det var den yngre flickan ville få ut av det hela, vad det var för svar hon sökte, och det gjorde honom minst sagt förvirrad.
Hissdörrarna gled igen och våningarna började sakta men säkert räknas ner. Lägenheten befann sig högst upp i byggnaden, på våning femton. Fastigheten var inte sådär jättehög, främst då byggnader bakom också skulle få möjlighet att se över parken utan att bygga alltför högt. Och femton våningar var tillräckligt högt, plus att det var möjligt att använda trapporna om det blev strömavbrott. Ingen ville gå uppför typ hundra våningar. Nope.
När dörrarna återigen öppnade sig, med ett litet plingande läte, möttes de av dörrvakten och hans strålande leende. Alltid lika glad och professionell, anledningen till att han blivit anställd överhuvudtaget faktiskt.
”Godmorgon, Sir”, kvittrade han och skyndade fram till glasdörrarna, för att hålla upp dem. ”Och Ms..Clarke, var det va?” Fortsatte han och sneglade prövande mot Hayley. Nej, det var inte direkt vanligt att Yaosu hade kvinnliga besökare. Okej, det hände rättare sagt aldrig.
”Hayley Clarke”, svarade den äldre och slängde också en blick mot artonåringen. ”Hon är nyanställd, lägg namnet på minnet”, fortsatte han och steg ut i den kalla vinterluften. Friskt men extremt kyligt. Om jag blir tillräckligt duktig på jobbet kanske du kan ta lite andrum. Visst, men det skulle hon nog knappast vilja om hon visste alla aspekter av arbetet.
”Ska vi gå? Eller vill du ta på dig ett extra lager innan vi rör på oss?”

Jösses, lika bra att gräva ner sig där i sanden. Eller ja, snarare snön. Det är så uppenbart att Hayley gjort bort sig. Att läsa ansiktsuttryck kan hon vara bra på, men det brukar alltid komma försent. Så himla oprofessionellt av henne. Generat stryker hon de dekorerade fingrarna över pannan på sig själv. Fingrarna är inte bara dekorerade med några silverringar, utan även vita akrylnaglar, simpla och korta men vackra. Passar med snön som dalar ner utanför de stora fönsterna i lobyn. När hon berättar allt hon sagt för Joshua, ja då kommer nog pojken att dö av second hand embarrassment, men även skratta av ren vana. Hon har varit i samma situation förut trots allt, och det kan vara lite roligt sådär i efterhand.. men det är så hemskt jobbigt. Ibland låter hon flirtig till folk hon verkligen inte vill, ibland låter hon fruktansvärt dryg trots att hon menar väl. Det kan bli ett väldigt stort dilemma, det är en av anledningarna till att hon aldrig riktigt kunnat få några tjejvänner i sitt artonåriga liv. Det brukar nämligen vara lite känsligare då.
”Förlåt, ibland säger jag skit jag inte ens märker värdet på,” berättar hon och skrattar åt sig själv. ”Det är nog någonting du kommer behöva vänja dig vid när jag jobbar för dig.” Tyvärr. Hennes dumma mun kan även vara en anledning till att hon är brutalt ärlig ibland, och hinner före hennes Egan hjärna. Dumt. Samtidigt är de kristallblå ögonen frenetiskt fäst på golvet, där de hör hemma. Det är ännu jobbigare att Yaosu tagit det seriöst, det är väl klart att hon inte tänker ta av sig sina skor och strumpor för att skutta runt i den kalla snön. Aldrig livet. Vad ska hon svara på det? Tack? Missförstå inte, det är väldigt snällt att han inte vill att hon ska bli förkyld, men det kan lika gärna vara jobbrelaterat. Att han inte vill att hans nya assistent ska bli förkyld och slöa i jobbet. Tillslut glider blicken upp mot dörrvakten, som trevligt välkomnar henne. Hon ler tillbaka, och önskar honom en godmorgon också. Lika bra att försöka vara professionell från och med nu.
”Nej nej, vi kan gå.” Det där om jobbet verkar inte vara något samtalsämne som tjugoettåringen vill fortsätta på, så att tvinga på honom det tänker hon inte göra.

Jo, det var precis vad Yaosu misstänkt i det läget - att Hayley slängt ur sig något hon inte riktigt förstod vikten av. Men det var okej, till och med en gnutta charmigt. Hennes ostyriga mun kunde förvisso göra saker stelt och lite allmänt pinsamt, men han tyckte inte det var något större problem. Från och med där och då lovade han sig nämligen att aldrig missta hennes ord för flirtande, för det skulle de nog aldrig bli rent genuint. Och det var det, ingenting mer att säga om den saken.
”Det är ingen fara, Hayley”, försäkrade tjugoettåringen och strök försiktigt några fingrar över Chuchus fluffiga hjässa. Hon hade grävt ner sin lilla nos i jackan, vilket tydde på att hon inte alls uppskattade kylan. Inte för att husse gjorde det heller, däremot tyckte han om hur den kritvita snön glittrade och fick allting att se sådär magiskt ut. Synd att den var kall, annars hade han nog uppskattat den ännu mer.
”Alla säger saker utan att tänka sig för då och då, till och med de mest kontrollerade och behärskade människorna”, fortsatte han och började röra sig framåt. De skulle bara gå några kvarter, men eftersom det var glashalt på marken skulle det nog ta en stund. Yaosu hade i alla fall ingen som helst lust att dratta rakt på baken, det var då ett som var säkert. Att hålla sig på benen och undvika trauma för svanskotan var utan tvekan det bästa alternativet. Den enda riktiga motgången var väl skorna, som inte hade mycket till friktion på sulorna. Kanske han borde satt på sig andra skor till att börja med och sedan bytt? Det hade ju varit en utmärkt idé! Synd att han kommit att tänka på den på tok försent.
”Tycker du om vintern?” Undrade den äldre frågande och satte varsamt den ena foten framför den andra. ”Eller föredrar du någon annan årstid?” Frågade han fortsättningsvis och vågade sig på att slänga en hastig blick mot den artonåriga flickan. Personligen tyckte han om vintern på alla olika plan förutom kylan och slasket som bildades när temperaturerna letade sig över nollan. Annars gillade han årstiden något förfärligt, den var ju så vacker och behaglig för ögonen.

Generad? Det är en underskattning. I hela stora så brukar Hayley inte vara så lätt att göra generad, men när hon gör bort sig så förskräckligt är det inte så lätt att hålla klart ansikte. I hennes ögon är det visst någon fara i det hela, hur många människor har hon inte skjutit bort med hjälp av sin ostyriga mun? Det är hon faktiskt helt okej med, de människorna hade ändå inte varit något bra för henne, men nu när det står ett jobb på spel.. ja, då blir allting lite mer allvarligt. När man är i ett läge som hon är i nu behöver man pengar mer än någonting, nya kläder, möten på sjukhus, alltihop. Med händerna nerborrade i sina fickor, och den utvidgade lilla väskan sammanflätad med sitt egna finger, blickar hon aningen hastigt upp mot Yaosu. Det blir en kort stund, inte lika opåverkat som innan. Egentligen är det väl så, att alla säger saker utan att tänka sig för då och då. Men det blir ett riktigt dilemma när man gör det konstant. Försvårar ens vardag. Nu brukar hon inte bry sig alls, men det är svårt att låtsas som ingenting där och då.
”Jag antar att du har rätt,” svarar hon med en liten axelryckning. Nu menar hon inte riktigt det, för tankarna är fortfarande lite tvekande. Däremot verkar den äldre vara en sån där som alltid på något sätt har rätt. På ett eller ett annat sätt. Så egentligen är det väl sant. Men hon tänker då inte tro på det.
Gnagandes frenetiskt i den fylliga underläppen blickar hon ner mot kängorna, som lämnar sina vanliga fotspår efter sig. Det är väldigt fint med snö, glittrandes och alldeles skinande vitt. Kallt, men på något sätt välkomnande. Åtminstone när det är så tjockt och knorrande, och inte en massa slask.
”Höst och vinter är nog mina favoritårstider, vet inte riktigt vilken jag föredrar. Du då?” Det är en intressant fråga, svaret brukar skifta en del för henne. Vissa somrar har varit så fantastiska, som när hon var i Italien med Joshua och Aeron, i den sistnämndas stora hus vid havet. Eller ja, hans föräldrars. Hösten och vintern tar ofta med sig djup kyla, men de är mycket mysigare för Hayley. Hon har alltid känt sig lite mer behaglig i kyla än i förskräcklig värme.

Hm, det lät inte direkt som om Hayley höll med även om hon nu sa det. Däremot var det inte världens absolut viktigaste konversation och därmed lät Yaosu det hela passera. Det viktigaste var väl ändå att han personligen inte hade något större problem med den yngre flickans ostyriga mun, eller hur? Jo, med tanke på sammanhanget så var det nog det. I slutändan var det i vilket fall där han lämnade det hela och så var det med det. Nu hade de kommit in på ett helt annat samtalsämne och ja, det var nog bra det. Han hade på känn att de, som sagt, hade olika åsikter om det där första.
”Hösten och vintern? Så du föredrar lite svalare temperaturer?” Undrade tjugoettåringen och höjde lite på ögonbrynen. Nej, det var inte konstigt att tycka om kallt väder, inte alls, men han kunde inte relatera för fem öre. Visst var det inte skönt om det blev alldeles för varmt heller, däremot föredrog han att ha varma tår över frusna. Varje vinter blev fötterna nämligen som isklumpar - ännu en anledning till varför han föredrog att sova utan halsbandet. Kroppen höll sig åtminstone lite varmare då och det fanns inte direkt några fingrar eller tår som kunde kännas som en skock isbitar.
”Jag? Det är en bra fråga..jag tror nog att tidig sommar och sen vår är mina favoriter. Central park är så fin när sommaren precis dragit igång och fåglarna sjunger så fint. Och så är det mycket skönare när det är varmt ute, plus att man slipper den här förbaskade halkan”, förklarade Yaosu med en grimas. Trottoaren var verkligen glashal och de hade fortfarande en bit kvar att gå, även om man nätt och jämt kunde se kontorsbyggnaden. Den var svår att missa, då den sträckte sig högt mot himlen och reflekterade dagsljuset mot den spegelliknande fasaden.
”Dock måste jag säga att somrarna hemma i Kina är förskräckliga..det blir alldeles för varmt och fuktigt”, fortsatte han efter en stunds tystnad. ”Gillar du att resa förresten?” Åh, blev det lite för uppenbart hur otroligt nyfiken han var? Förmodligen. Men men, han kunde inte förtrycka den där nyfikenheten för resten av livet.

Svalare temperaturer? Det kanske är så det ligger till, men det har inte Hayley riktigt funderat något mycket över. Det är självaste atmosfären som drar henne till både hösten och vintern, de röda löven som sakta men säkert dalar ner mot marken och lägger sig som ett täcke, precis som snön. Nu har hon inte inga lyckliga minnen från sin barndom, men att sitta vid brasan hos sina föräldrar med Lufsen, hunden, bredvid sig är mycket tilltalande. Det har liksom vunnit henne över. Kylan är kanske inte det mest positiva med det hela, men allt det som får henne att känna sig hemma och allmänt mysig väger upp det. Hon trivs mycket bättre i kläderna under vintern, och om det blir lite kyligt kanske hon blir röd om kinderna, men att dra på sig ett par sockor hjälper alltid.
”Det är mest själva naturen som får mig att gilla hösten och vintern mest, men jo.. jag föredrar att vara lite kylig än alldeles svettig.” När det blir som svalast kan hon lägga sig under ett flertal täcken, men när det blir varmt behöver man ta av sig plagg efter plagg som klistrar sig mot ryggen. Inte det mest fräscha sättet direkt. Men det verkar vara ännu en sak som skiljer de två åt. Yaosu föredrar värmen, Hayley definitivt höstens väder. Central Park är en av många ställen som är förskräckligt fint oavsett årstid, och under vintern älskar hon verkligen att röra sig runt omkring där. Alldeles täckt med vit snö som glittrar i månljuset, väldigt vackert. Men något som toppar det är höstens färger i Central Park, kanske för att den färgskalan är hennes favorit, men de röda och oranga löven i varje träd gör allt så mysigt att hon skulle kunna tänka sig att bosätta sig där.
”Okej, men halkan är faktiskt bara en av vinterns få minus.” Påpekar hon, med blicken fortfarande fastfrusen på vägen. Ett steg för sig, inte för snabbt, det säkra före det osäkra. Tillslut låter hon de ljusa ögonen fästa sig på tjugoettåringen en till gång, resa? Föräldrarna har aldrig tagit med henne någonstans. Hon hade inte varit utomlands eller i en annan stad förrän hon träffade Aeron, och började på Hogwarts. Om hon inte gjort det hade hon nog varit i samma gamla håla även nu, om hennes föräldrar inte slängt ut henne det vill säga.
”Jo, den resa jag gjort gillar jag, men har inte åkt bort särskilt mycket. Du då?”

”Jo, det är väldigt vackert under både hösten och vintern”, höll Yaosu med och vände upp de mörka ögonen mot den bleka himlen. ”Halloween och Thanksgiving gör allting mycket mer stämningsfullt..och sedan kommer ju julen och sådär”, fortsatte han och svepte jackan tätare runt Chuchu, som börjat skaka i kylan. Hon tyckte verkligen inte om de svala temperaturerna, hur fin miljön nu än var. Trots att hon satt inlindad hos husse och egentligen trivdes ganska bra, så frös hon. Den lilla kroppen darrade likt ett asplöv och fick den större filluren att öka på stegen. Han ville inte att den lilla guldklimpen skulle behöva huttra längre än nödvändigt. Plus att det var lite lättare att röra sig snabbare när tankarna befann sig på annat håll.
Hayley hade alltså bara gjort en resa under sina arton år? Det var ännu en sak som skilde dem åt, då tjugoettåringen rest hela världen runt ett flertal gånger. Främst för att gå på olika konferenser, men även för att resa med familjen. På senare dagar hade han dock uteslutande rest i jobbet, inte för att ha kul och ta det lugnt.
”Vart reste du någonstans?” Undrade den äldre och borrade ner ansiktet i halsduken. Kanske han borde ta med Hayley till någon av konferenserna i framtiden? Hon skulle ju inte behöva sitta med på mötena och därmed kunna roa sig själv genom att utforska. I Yaosus öron lät det som en ganska bra idé - dels för att den yngre flickan förhoppningsvis skulle uppskatta möjligheten men även eftersom han skulle slippa åka ensam. Att resa helt ensam med okända människor var nämligen inte det roligaste i världen.
”Jag har rest ganska mycket genom åren, men mycket har varit i jobbet”, förklarade han och började slutligen sakta in på stegen. ”De bästa resorna är ju hem, även om jag gillar att bo här så slår ingenting hemma”, fortsatte han tyst och sneddade bort mot trappstegen som ledde upp mot två massiva glasdörrar. “Så..det här är den stora kontorsbyggnaden, huvudkontoret.” Tjugoettåringen stampade lite på stället för att slå bort snön från skorna innan han skyndade in genom de automatiska dörrarna, in i värmen. Gud vad skönt, ingen mer kyla eller halka. Han öppnade jackan för att släppa lös den lilla vovven, efter att ha hakat på kopplet.

Det kan Hayley inte instämma mer i, hon har alltid älskat hösten och vintern bland annat pågrund av hur estetiskt tillfredställande det är, men också för att det väcker upp minnen. Inte bara negativa vänner, utan väldigt fina sådana. Mest av att ha lekt i snön, gjort snöänglar, men också myst med hästarna inne i stallet och alla hundar på gården. Sen så sjunker axlarna lite grann. Jo, medan hon gick på Ilvermorny fick hon lite mer insyn i alla traditioner de flesta brukar fira. Halloween, Thanksgiving, Jul. Alla de där traditionerna är förskräckligt fina och mysiga, hon minns fortfarande hur Ms Lewis skämt bort henne med julklappar den första julen hon firade med Joshua. Hur de dekorerade granen, den fina musiken, brinnande brasan.
”Har faktiskt inte riktigt firat dem hemma någon gång, men från vad jag sett verkar alla väldigt mysiga.” Jo, med Lewis familjen har hon många fina minnen. Hon hade nog inte haft en Thanksgiving måltid förrän hon började på Ilvermorny när hon var elva. Eller ens sett en pumpa, lite roligt när man väl tänker på det. Kanske det inte är något samtalsämne som Yaosu är särskilt intresserad av, men ändå slängde hon ut sig det, bara för att det var åt den riktning de verkar röra sig mot. Skulle hon inte ha påpekat det? Hon kan inte direkt konversera om traditionerna när hon praktiskt taget inte förstår vad det är om. Bara att det är mysigt och roställande. Det måste verka rätt töntigt dock, att hon inte rest någonstans eller sett världen, eller vet något om folks traditioner och varför de firas. Nej, uppenbarligen är hon inte särskilt kulturell.
”Åh, vi åkte till Italien. Aerons pappa är därifrån, de har ett hus där.” Det var en fin sommar, nog den bästa hon haft. Hon fick stanna där hela lovet utan att åka hem någonting, nu var det inget föräldrarna gillat, men hon hade inte lyssnat. Kanske de kommer kunna göra något liknande under den kommande sommaren. Blicken flackar förvirrat mellan marken och Yaosus ansikte. Så han har rest mycket? Hayley har inte riktigt kunna sätta fingret på vad det är som de jobbar med, främst för att hon är rätt ovetande helt generellt. Rätt trög ibland också. Men hon vet det själv, och uppriktigt sagt bryr hon sig inte.
”Du kanske vill flytta hem igen? Om det är de bästa resorna,” Nu är det väl svårt, med tanke på att det är ett familjeföretag.. men det är så uppenbart att Yaosu behöver göra något för sig själv, och inte för sin far. Kanske det skulle vara bättre för honom att bo där i Kina, vem vet. Blicken glider upp mot byggnaden, vacker och stor. Precis som lägenhetsbyggnaden. Hayley trampar på stället, låter snön glida åt sidan, för att sedan stiga in i värmen. De fräkniga kinderna har blivit alldeles rosiga av kylan, kanske lite gulligt ändå.

I samma sekund som Yaosu lämnat ifrån sig jackan till en av receptionisterna ljöd ett högljutt tjut genom den öppna lobbyn. Tjugoettåringen, vars tankar nu befann sig på Italien och Aeron, hade helt och hållet glömt bort sin käre manager. Inte bokstavligen såklart, han kom mer än väl ihåg att hon existerade, men för stunden. Den medellånga kvinnan i trettioårsåldern hade redan slängt armarna omkring honom. Hennes röda, vanligen långa, lockar var uppsatta i en stor bulle och hennes grön ögon tindrade när hon blickade upp mot den yngre mannen. Det kanske lät konstigt, men han var ju faktiskt hennes största stolthet och hon älskade att vandra omkring i hans sällskap. Nu förstod Yaosu själv inte riktigt varför, socialt långsam som han var, men men.
”Jag har inte sett dig på nästan en hel vecka, gullesnutte!” Gnällde hon och nypte tag i de lätt rosiga kinderna. ”Vi har så mycket att göra, ta aldrig ledigt igen utan förvarning”, fortsatte hon sedan grälande och lossade på greppet. De svarta, långa ögonfransarna viftade på sig gång på gång och hon smackade otåligt med de rödmålade läpparna. Utan det där lagret med smink hade hon nog ändå varit ganska söt, nu såg hon mest läskig och bestämd ut. Nåväl, han var van vid det laget.
”Du överdriver, det är bara ett möte, en fotografering och en intervju om implantaten. Och de släpps inte förrän i övermorgon, så ta det lugnt”, svarade Yaosu med ett blekt leende på läpparna. Han klappade henne försiktigt på huvudet innan han tog ett steg åt sidan. Det var nämligen kanske så att han råkat glömma att nämna Hayley för sin älskade manager. Men bara kanske och det var definitivt av misstag, absolut inte någonting han gått och dragit ut på. För nejdå, Samantha brukade absolut inte bli svartsjuk på allt och alla. Inte alls.
”Samantha, det här är Hayley”, börjad tjugoettåringen försiktigt och viftade mot den artonåriga flickan att komma närmare. ”Jag har anställt henne som min personliga assistent..kände att det var dags såhär efter ett år”, fortsatte han och sneglade bort mot Chuchu, som inspekterade en av plantorna i lobbyn. ”Och Hayley, det här är Samantha, min manager”, avslutade han och nickade mot den rödhåriga kvinnan.
”Hayley”, upprepade Samantha dröjande. Man kunde riktigt se hur intensivt hon analyserade situationen och hur kugghjulen snurrade innanför pannbenet. Det var lite läskigt faktisk, men tanke på att Yaosu visste hur hon brukade kunna vara.
”Trevligt att råkas”, svarade hon tillslut, vilket tillät hennes klient att andas ut. Hon sträckte fram en av de släta händerna, med naglar som var dekorerade med ädelstenar av olika slag och gud vet vad. ”Hur länge har du jobbat som personlig assistent? Du måste ha ett ganska fint CV med tanke på hur petig Mr Huaze här är.” Ouch.