Någonstans i Sverige

Karl-Fredrik ryckte till då Aaron kom åt ett ömt ställe.
"Bara blåmärken." mumlade han för att inte oroa och det mesta var det med. Efter en stund frigör han sig från kramen, tar hans hand och sätter dem båda ner på sängen.
"Förlåt, men jag är så trött." säger han ursäktande då det delvis var så och han inte visste hur mycket Aaron orkade. Han tittar på honom igen och rynkar pannan av oro.
"Vad säger doktorerna?" frågar han, något borde de finna ut. Försiktigt med en lättad suck lägger han sig ner i sängen och drar Aaron med sig, bara krama om honom, känna närheten av en levade människa.

Aaron blev genast orolig då han ryckte till, men fick väl förlita sig på hans ord att det bara var ett blåmärke. Dock var han betydligt mer försiktig efter det när han höll om honom. Då han slog sig ner och ursäktade sig skakade han lite på huvudet, det bekom honom inte det minsta. Tvärtom var det en lättnad att få sätta sig ner och inte oroa sig för att inte klara av att stå upp länge till.
"Det gör inget." Uppenbarligen verkade han lite orolig, och på ett vis kunde han väl förstå honom. Han visste ju själv knappt någonting.
"Dem vet ingenting, vi har gjort en massa tester men dem säger ingenting. Jag ska in på en ny sorts röntgen snart, dem hoppas att den ska visa någonting." sade han tyst, det enda dem egentligen hade var att han knappt tog upp nån näring som han fick i sig.
"Vad har hänt med dig?" frågade han oroligt, syftade mest på skadorna.

Karl-Fredrik nickade åt hans svar.
"Vi får hoppas att det visar något. Jag följer med dig på alla sjukhusbesök framöver." svarar han men är fortfarande orolig.
"Du har magrat, äter du ordentligt?" frågar han och hoppas han inte låter alltför påstridig och gnällig. Annars skulle han börja proppa i Aaron alla hans favoriträtter så han la på sig något. Han själv hade magrat, men det berodde på matbrist, detta var något annat.
"Inte så mycket. Armen är stukad och det här orsakades av glassplitter." säger han och syftar på halvan av ansiktet som såg sårigt och rödsprängt ut.
"En bomb smällde nära oss, jag befann mig i baracken och fick allt över mig." svarade han i så korta ordalag han kunde, han ville inte tala om det. Men det var först då någon smällde i ytterdörren man såg hur illa däran han var. Karl-Fredrik ryckte till med ett litet skrik och krampaktigt darrande höll han för öronen och blundade.

Aaron log svagt, uppriktigt glad över att få hans stöd.
"Tack." Han suckade dock lätt av hans nästa fråga, det var det problemet. Det verkade knappt hjälpa vad han åt eller gjorde för det.
"Ja. Det är väl egentligen det enda dem hittat, att jag knappt tar upp någon näring alls." sade han uppriktigt för att sen vila blicken på hans ansikte. Att få höra det gjorde ont i hjärtat, men ändå var det ingenting emot hans reaktion på smällen i dörren - det skrämde genast upp Aaron lite hur känslig han verkligen var efter det här. Utan minsta tvekan lade han armarna omkring honom, hoppades på att kunna lugna honom lite.
"Hey. Det är ingen fara." viskade han tyst.

"Hoppas de hittar felet då, du får inte tyna bort från mig. Du ska vara här." han smekte sakta Aarons kind.
Karl-Fredrik kände Aarons armar om sig men hörde knappt hans ord. Hörde bara bomberna, smällarna och människornas skrik. Svetten trängde fram på hans panna och efter en lång stund verkade han återvända till nuet och kände Aarons armar om sig. Karl-Fredrik andades tungt och slog upp ögonen för att med skräckfyllda ögon möta Aarons blick.
"Vad hände?" frågade han då han lyckades få fram orden. Lika hade skett på tågstationen, men då hade det inte funnits någon där att hjälpa.

Aaron förstod knappt vad som hände med honom, mer än att det måste vara minnen ifrån kriget. Att han måste försöka stötta honom, vilket han inte hade en aning om hur - men han gjorde sitt bästa med att hålla armarna om honom och försiktigt stryka honom över håret och ryggen.
"Det smällde i dörren, och så reagerade du så. Det är minnen ifrån kriget, inte sant?" frågade han tyst, hade kunnat tänka sig redan innan hur svårt det måste vara men nu fick han det svart på vitt. Han såg upp då han hörde någon av de andra ropa och vände sen blicken tillbaks till honom.
" Vi borde väl gå och äta. Du ser också ut att kunna behöva mer mat."

Karl-Fredrik nickade och drog darrande andetag. Han orkade inte prata om det, inte nu. Men ja, det var minnen från kriget och han var rädd att det kom över honom så starkt, att han inte alls var stark nog att hålla det inom sig.
Han hörde dem ropa och tog sig upp på något darrande ben och tränger fram ett skratt och ett leende.
"Ja, vi fick inte mycket mat nu på slutet." svarade han och letade fram ett par jeans och tröja.
"Jag ska duscha och byta om först, så jag får av mig allt." sa han och ville helst bränna uniformen och skrubba sig ren från alla minnen.

Det var otroligt svårt att se honom i sådant skick, utan att ha en aning om vad han själv kunde göra för att hjälpa till eller göra det lättare för honom. Han ville bara kunna göra allting bra för honom, men det var omöjligt. Samtidigt var han ju också långt ifrån bra själv, fysiskt förstås men inte heller psykiskt efter ett år av oro, och hur han blivit både sårad och arg över hur Karl-Fredrik agerat. Vilket han väl inte släppt helt hundra ännu, han vågade väl inte helt lita på Karl-Fredriks känslor ännu igen. Han nickade lätt då han tänkte duscha, förstod väl det.
"Kommer du ner sen eller ska jag vänta här?" frågade han, på ett vis ville han gå ner före - ville inte visa riktigt hur svag han var, de senaste gångerna hade han fått stanna flera gånger under vägen upp eller nerför trappen då han var rädd att ramla eller något av yrseln som tog över.

Karl-Fredrik stannade upp och verkade fundera.
"Gärna stanna om du vill. Jag orkar inte med uppmärksamheten i att komma ner själv." sa han med rynkad panna och gick sedan för att duscha. Även det var olikt honom, han älskade annars uppmärksamhet och stod gärna i centrum.
Han kommer tillbaka efter ett tag renskrubbad och i nya kläder, han såg mer ut som sig själv om än avmagrad och sår och blånader syntes på de ställen kläderna inte täckte.
Han gick fram till Aaron och drog honom varsamt på fötter.
"Så nu kan vi gå. Jag är din stöttepelare, så ta bara tag i mig." sa han mjukt mot honom.

Aaron nöjde sig med att nicka tyst åt det, hade ju hoppats att han inte skulle vilja det men han fick väl gilla läget och vänta istället. Även om han försökte dölja det så visste han ju med sig att det aldrig skulle gå i längden nu när Karl-Fredrik var tillbaka och bodde här, aldrig i livet att han skulle kunna spela starkare än han var i mer än någon dag på sin höjd. Då han väl kom tillbaka smälte hans hjärta något av att han erbjöd sitt stöd så, det var ju väldigt gulligt och mycket mer välbehövligt än Aaron ville erkänna. Han log lite och lade armen om honom, dels för att få vara lite nära och dels för stöd.
"Tack." sade han tyst och började gå neråt, som vanligt otroligt yr och vinglade till någon gång men klarade sig ändå bra med hans stöd.