Elbastian +10 [PRS]

Det var väl ändå tur att Elliot i alla fall verkade ha mindre benägenhet att tjafsa än vad Seb för tillfället hade. Annars hade de definitivt lyckats förstöra en annars perfekt morgon/förmiddag. Ja, det var kanske dumt att fortfarande kalla det morgon. Tiden hade ju trots att fortsatt ticka även fast Seb och Elliot stannat upp i sängen och därefter duschen.
Elliot lämnade badrummet men Seb stod kvar. Tittade in i spegeln ovanför handfatet innan han böjde sig över det och sköljde ansiktet med iskallt vatten. Sebs hudvårdsrutin, försök slå den. Sedan drog han ut lådan och spreyade på både deoderant och parfym. Förmodligen lite för mycket av båda delar. Det var väl något som man brukade göra i tonåren men som man lärde sig att inte göra, men inte Seb tydligen. Och i deras lilla lägenhet där dofter tenderade att fästa sig rejält var det väl ganska jobbigt egentligen. Äsch.
Han lämnade badrummet efter sin snabba rutin innan han, likt Elliot tidigare, steg in i sovrummet.
”Jobbar du imorgon?” frågade han, efter att ha tagit sig fram till garderoben och påbörjat sin jakt efter en acceptabel tröja att ha på sig.

Hmm, vad skulle han ha för kläder? Något bekvämt men samtidigt godkänt för staden. Ingen annan skulle väl bry sig om Elliot steg ut i pyjamas men det skulle ändå kännas fel. New York var full med udda människor. Många grå affärsmän, såklart, men också en del konstnärssjälar. Även om det var vanligare att dessa lockades ut på landet så kunde New Yorks gator också hålla på inspiration. De flesta var så inne i sig själva att de knappt blickade upp på personerna de mötte. Äh, mörkblå stickad tröja och blå jeans. Basic men bra.
Åh, jobb. Visst trivdes han och så men det här med att jobba på helger var segt. Elliot nickade samtidigt som han drog på sig jeansen.
”Jag börjar vid åtta, så jag kommer hem typ sex”.

Seb hade innerligt hoppats på att det skulle bli en jobbfri helg för den äldre, men icke. Äh, så var det ibland. Det betydde dock inte att besvikelsen försvann. Nej, den var högst närvarande.
"Sugigt", mumlade han besviket innan han äntligen, efter en stunds rotande, dragit fram en grå hoodie. Ah ja, hoodies var fortfarande något som han mer eller mindre levde i. Förutom på jobbet. Och inte i Albany hos föräldrarna heller. Men i New York, utanför jobbet? I princip alltid. Därefter drog han fram ett par svarta kostymbyxor. På senare tid hade han faktiskt insett att de var betydligt mycket skönare än jeans.
"Jag kanske kan bryta armen eller något så jag kan träffa dig på sjukhuset", tillade han skämtsamt och drog på sig byxorna.

Elliot kom på sig själv med att fortfarande vara lite småsur över det där med åldersnojan och det kalla vattnet. Den lilla irritationen från badrummet verkade dock ha runnit av sambon så det var hög tid för den äldre att med släppa det. Seså. Sebastian vill ha dig hemma imorgon och du vill vara hemma, var inte en bittergök.
"Vi kanske kan äta lunch ihop?", föreslog han samtidigt som han trädde på tröjan över huvudet. Det där var ju rätt basic. Att ses på lunchen, liksom. Men det där var en av fördelarna med att bo och arbeta i New York. Restauranger fanns runt varje gathörn. En behövde inte äta på någon tråkig sjukhusrestaurang bara för att en jobbade där. Det gick att ses någon annanstans.

Lunch var väl ett skonsammare alternativt. Definitivt mer vardagligt och basic också, förstås. Men Seb föredrog fortfarande en god lunch över en bruten arm. Inte för att han hade brutit något (än).
”Visst”, svarade han och nickade. Började mentalt vandra genom gatorna i närheten av sjukhuset där Elliot jobbade. Vilket ställe var godast, snabbast, tommast? Hm.... Han hade nog för dålig koll på det området. Desto bättre koll hade han på sitt eget arbetskvarter, duh.
”Vilket ställe vill du äta på då?” frågade han och drog på sig tröjan.

Ja, lunch var definitivt en bättre idé än en bruten arm. Smärta var onödigt, speciellt med tanke på att de skulle ses på kvällen igen. Och med tanke på att Elliot arbetade på en barnavdelning och därmed inte ens träffa sambon. Fast allt hade givetvis varit ett skämt, så att kommentera det kändes onödigt.
"Kinamat kanske. Den mittemot sjukhuset? Annars finns ju ett Starbucks under Urban Outfitters. Det brukar vara rätt tomt där...Mmm, jag röstar på Starbucks", resonerade han vidare under tiden som han slog sig ned på sängen och började trä på ett par svarta strumpor. Vilket var lättare sagt än gjort nu när fötterna fortfarande var fuktiga från duschen. Ja, Starbucks var nice. Det blev lätt att en tröttnade när det fanns minst ett i varje kvarter, men det var ändå lite mysigt. Ett litet andrum i storstadsstressen. Och så var de varma mackorna superb.

Vadå, hörde Seb inte hemma på barnavdelningen? Nej, tydligen inte. Trots att han alldeles för ofta kände sig som ett litet barn som konstant letade efter någon annan som skulle komma med instruktioner till saker och ting i livet. Ofta var den personen Elliot. Ibland Margot, över facetime förstås. Brandon, på facetime också. Mamma med röstsamtal. Pappa nästintill aldrig. Mm, och hur var nu detta relevant igen, Seb...?
”Starbucks?” han tittade på Elliot innan han vände sig om för att titta sig själv i spegeln. Gjorde ett försök till att fixa till det fortfarande blöta håret. Äh, det var ingen idé. ”Låter bra. Ska bara leta upp mina uggs och en scrunchie, men det kan jag ju göra imorgon.” Han flinade dumt åt sitt otroligt torra skämt innan han drog fram ett par svarta strumpor ur byrån.

Elliot himlade med ögonen. Starbucks it was. Annars fick Sebastian vara tydligare. Protestera. Skulle han ens hitta dit förresten? Det var oklart. De hade varit där tidigare men den yngres lokalsinne hade sina brister. Det hade kunnat vara betydligt värre men ja, tack Google Maps. Och telefoner. Mm, hur fan skulle den yngre överlevt annars? (Elliot hade givetvis också en massa förbättringsområden, men sånt var ju lite jobbigt att tänka på. Jobbigt att behöva ta tag i.)
”Då ses vi där vid tolv imorgon”, konstaterade den äldre och ställde sig upp. Tassade fram till den längre och slingrade armarna om honom bakifrån.
”Något speciellt du vill ha till frukost?”, frågade han mjukt. Förväntade sig egentligen inte mycket till svar. Det var ju oftast samma samma.

Äh, nu hade Sebs lokalsinne ändå förbättrats den del efter ett par år i New York. Han hade liksom blivit tvungen att ge sig ut på olika gator, i olika områden, för att hitta sin plats. I Albany var platsen given och så behövde han liksom inte lära sig att hitta någonstans utöver det. Förutom hem till Elliot. Och till Emma, en stund, förstås. Men det var det. Annars lutade han sig alltid tillbaka mot Google Maps.
”Yes sir”, svarade han. Klockan tolv. Ja, det var ju lunchtid, förstås. Men han skulle nog bli tvungen att ställa ett alarm ändå.
”Nä, bara det vanliga”, svarade han och la sina händer ovanpå den äldres.

Okej, då var det bestämt. Lunch imorgon, klockan tolv på Starbucks. Bäst att skriva in i kalendern för säkerhets skull. Inte nu, dock. Nej, först var det frukostdags. Elliot lämnade ett par kyssar i sambons nacke för att därefter dra sig undan och finna sin väg ut till det lilla köket.
Vad var då det vanliga? Tja, Cheerios med mjölk och en kopp kaffe var standard. För Sebastian då, inte Elliot. Själv brukade han ta smörgåsar eller Wheetabix med mjölk och frukt. Om det fanns hemma, det vill säga. Utbudet var inte gigantiskt. Budgeten var rätt knaper. Nåväl, det var ändå helg och det fanns hembakat bröd i frysen, redo att micras. Vilket var just vad den äldre plockade fram och efter det började han göra i ordning kaffet.