Vikings PRS Emma07 & wolfy

Då Audun tillslut lugnat ner sig så slet han sig ur männens grepp för att gå därifrån. Han behövde få vara ensam ett tag. Det var sällan han tillät sig att bli omslukad av vrede sådär, men det hade handlat om Tyra och... Han hade helt enkelt sett rött. Han hade inte tänkt på vilka konsekvenser hans agerande kunde ha, han hade bara lyssnat till ilskan inom sig och låtit den ta makten över honom. Han drog en hand över ansiktet och andades ut ett lågt brummande ljud. Elden brann fortfarande inom honom. Han behövde leta reda på Tyra för att med egna ögon försäkra sig om att hon var okej, men han ville inte heller att hon skulle se honom så här.


"Det är förståeligt," nickade Asta då Tyra menade att hon kände sig skakad. Det som hon varit med om borde ingen behöva uppleva. Trots att det egentligen inte fanns någon ljus sida i händelser som denna, så hade hjälpen åtminstone dykt upp i tid. Männen, speciellt Knut, hade betett sig respektlöst och spåren efter deras händer mot hennes kropp och vilka avsikter de haft skulle förmodligen alltid sitta kvar hos Tyra. Gudarna hade till viss del misslyckats med att skydda henne trots att männen inte hunnit utföra det de planerat i tid. Med en tyst suck la Asta armarna om Tyra i en kram. Hon sa ingenting men hon trodde inte att det var nödvändigt heller. Handlingar sa ofta mer än ord gjorde.
"Vill du att jag följer dig tillbaka?" frågade hon senare. Hon hade gett Tyra all den tid hon behövde för att samla sig. Var hon fortfarande inte beredd att röra sig tillbaka hem, till Audun, så skulle Asta bädda åt henne där. Harek skulle knappast ha något emot saken.

Harek nöjde sig med att bara se efter honom, suckade sen för sig själv för att vända blicken de andra. Han skulle få en hel del att ta tag i efter det här, de skulle behöva hålla en rättegång för de tre männen även om det inte skulle bli några större problem - de flesta var inte överförtjusta i Knut, och även om Tyra kanske inte var folkkär så hade hon ändå lyckats komma in i gemenskapen mer och mer och blivit välkomnad riktigt bra. Av de flesta då iallafall, men uppenbarligen var inte alla helt nöjda med att ha henne där.

Tyra visste inte riktigt hur hon ens skulle beskriva hur hon kände sig, men skakad hade känts som den mest passande beskrivningen. Skakad, chockad och rädd efter paniken som genast utbrytit av männens angrepp. Hon blev lätt förvånad men glad av kramen, lade försiktigt armarna också omkring henne. Och då hon senare frågade om hon skulle ge sig hem så kände hon sig betydligt mycket lugnare. Det fanns inga tvivel om att det här skulle sätta sina spår hos henne - hon skulle utan tvekan vara betydligt mer vaksam emot männen där, eller ja åtminstone dem hon knappt kände ännu. Det skulle vara minnen som nog alltid skulle plåga henne, men hon fick bara leva med det och försöka att inte tänka alltför mycket på det. Hur jobbigt det än var var det inte jordens undergång, vilket hon kom fram till förvånansvärt snabbt ändå under tiden som gick.
"Gärna." sade hon och provade sig på ett litet leende emot henne, hur bra stöd hon än varit ville hon utan tvekan helst vara hos Audun för tillfället. Kan hända att hon var helt hopplöst förälskad i honom, men då fick hon allt vara det. Men i vilket fall som helst skulle det bli en lättnad att inte ta sig dit själv. Hon reste sig upp och väntade in henne för att börja gå hemåt igen.
"Tusen tack för att du hjälpte mig." sade han, tydligt mer och mer sig själv igen och mer samlad.

"Naturligtvis." Trots att de inte hunnit komma varandra speciellt nära än, så hade det ändå känts både självklart och naturligt för Asta att hjälpa Tyra efter det hon varit med om. Hon vilade sin hand mot den andres arm medan hon gick, stannade upp en kort bit från huset för att vända sig mot Tyra. Hon fattade tag om hennes händer för att uppmuntrande krama om dem.
"Du är stark och stolt. Låt inte någon ta det ifrån dig, speciellt inte någon som Knut." Asta släppte taget om den mörkhårige och stod kvar på samma ställe en stund, nästan som om hon behövde stunden till att försäkra sig själv om att Tyra skulle klara sig, innan hon vände sig om för att återvända till huset. Halvvägs stötte hon på Audun som hon stannade upp för att dela med sig av ett råd. Han behövde bara finnas där för Tyra - det räckte gott och väl. Då hon kommit tillbaka "hem" så satte hon sig ner på huk vid brasan, skulle strax ge sig av för att se var någonstans Harek höll hus.

Tyra skulle stå i stor skuld till henne efter det här, och vara evigt tacksam över att ha gett henne en stunds stöd och fristad.
"Tack igen. Säg till ifall det finns det minsta jag kan hjälpa dig med för att betala tillbaka." log hon vänligt, kramade lätt om också hennes händer för att därefter styra stegen upp mot Auduns hus istället. Hon såg på ett sätt fram emot att få komma tillbaka, och Astas ord hade varit stärkande - hon hade väldigt rätt också. Hon kunde inte låta någon bryta ner henne på det viset, och på något vis lovade hon sig själv det påvägen dit. Att hon inte tänkte låta det påverka henne heller nu, inte mer än att hon nog skulle vara desto mer försiktig nu hon begav sig ut på egen hand.

Harek dröjde en lång stund kvar vid att fixa iordning efter det lilla bråket, men när allt till sist var mer ordnat igen begav han sig hemåt en stund innan det var dags att ge sig ut igen innan festen under kvällen. Då han kom in upptäckte han snabbt Asta, log smått.
"Hej. Hur gick det med Tyra?" frågade han nyfiket, han hade lagt märke till att Asta hjälpt Tyra.

Ge sig av ut behövde hon inte göra för Harek hade hittat tillbaka hem. Han hade antagligen haft en hel del att stå i med efter bråket som uppstått mellan Audun och Knut.
"Det ordnar sig." Det var inte Astas sak att diskutera hur Tyra mådde. Så som man kunde förvänta sig av någon som nästan utsatts för en våldtäkt.
"Hon ville hem till Audun, det är hans stöd hon behöver för tillfället." Asta sträckte på sig innan hon gick fram till Harek.
"Hur gick det?" frågade hon, syftade på vad som hänt efter att hon gått iväg tillsammans med Tyra.


Audun stod kvar ute en stund innan han slutligen gick in. Där stannade han igen upp för att låta blicken vila på Tyra. Långsamt skakade han på huvudet innan han långsamt och prövande närmade sig henne. Han ville ge henne en chans att rygga bakåt eller höja handen som ett tecken på att han skulle stanna, ifall hon kände sig obekväm efter det som hänt. Vilket hon hade all rätt till att göra. Blodet kokade bara av tanken på vad Knut gjort, och han hade god lust att döda mannen med sina egna händer innan rättegången. Men Tyra behövde honom mer och hos henne skulle han stanna.

Harek hade tänkt gå fram och slå sig ner bredvid henne, men kom inte ens så långt förräns hon istället kom fram till honom. Hur illa det än lät var han väldigt lättad att det var Tyra och inte Asta som utsatts för det där - han hade kommit att bry sig mer och mer om henne för varje dag kändes det som och bara tanken på att någon skulle utsätta henne för något sånt var avskyvärd.
"Knut är väl inte i bästa skick tack vare Audun, men vi håller rättegång för dem imorgon så får vi se vad vi gör med dem." sade han, de brukade vara rätt snabba med sina rättegångar men han ville åtminstone vänta tills följande dag med att reda ut det - han ville inte förstöra för männen, de hade sett fram emot att få festa lite ikväll och han ville inte ta ifrån dem det nöjet.
"Men hon måste verkligen ha kommit honom nära, jag tror inte jag sett honom så förbannad förut." sade han uppriktigt, de hade ändå känt varandra i många år nu.

Tyra hade slagit sig ner på en av bänkarna då Audun till sist dök upp, vilket var en lättnad. Helt hade hon inte lugnat ner sig ännu, och det vår så många gånger bättre att ha honom där än att vara själv. Då männen först dykt upp hade hon från början mest känt sig ilsken, och självklart paniken, medans rädslan egentligen hunnit komma ikapp först lite senare - men nu kändes det som om det började gå bakåt igen, rädslan hade egentligen lagt sig för att istället bytas ut emot mer ilska emot dem som försökt våldta henne. Uppriktigt talat trodde hon det var mycket tack vare Astas ord att hon insett det - hon kunde inte låta dem kuva henne. Några av hennes karaktärsdrag hade väl alltid varit att hon var rätt stark och orädd, och hon hade väl insett att hon inte kunde låta några såna idioter ändra på det. Nej, visserligen skulle hon vara försiktigare - men rädslan hade till sist lagt sig mer. Hon blev nästan lite förvånad över hur försiktigt Audun gick fram, och på ett vis var det riktigt gulligt hur han försökte se så hon verkligen var okej med det och inte bara gick fram - en sida av honom hon inte sett förut, men definitivt fann gullig. Med ett litet leende på läpparna reste hon sig upp för att än en gång smita in i hans famn, oavsett vad männen försökt göra så var dem och Audun i helt olika klasser och hon hade då inte det minsta emot hans närhet.

"Jag förstår varför han reagerade så." Asta blickade upp på Harek med huvudet en aning på sned. Det var uppenbart att Audun brydde sig om Tyra, förmodligen mer än vad han själv insåg. Hon visste vad hon själv hoppades på att skulle hända under morgondagen, vilket öde männen förhoppningsvis skulle gå till mötes. De förtjänade inte en plats i Valhalla. Må de känna gudarnas vrede under vad som mycket möjligt kunde vara deras sista natt i livet.


Då hon kom fram till honom omfamnade han henne omedelbart. Kinden vilade han mot hennes hjässa, njöt av det lena håret mot sin hud. Han kunde inte beskriva virrvarret av känslor inombords. Ord räckte inte till för att beskriva.
"Jag är så ledsen att du behövde gå igenom det där," viskade han efter en lång tystnad. Det kändes ofattbart att Tyra råkat ut för något så avskyvärt. Audun strök händerna över hennes rygg i långsamma och lugnande drag. Han ville inte ens tänka på vad som hade hänt om han inte valt att följa efter. Det var en tanke som gjorde honom illamående. Han ville beskydda henne från allt ont trots att han visste att han omöjligt kunde det. Audun kunde inte alltid finnas där för henne, men det skulle vara trevligt om han åtminstone kunde vara säker på att ingen man skulle försöka ge sig på henne.
"Hur mår du?" Med tanke på omständigheterna så verkade hon må relativt okej men det kunde mycket väl bara vara en fasad.

Harek nickade lätt, det var verkligen fullt förståeligt.
"Jo, absolut. Men jag blev bara förvånad över att de kommit så nära varandra." sade han, att han reagerat så var inget konstigt - Harek misstänkte att han själv också väldigt lätt skulle ha tappat humöret helt i en sån situation. Han suckade lätt för att närma sig lite och dra in henne i en kram, det hade väl blivit lite väl dystert samtalsämne om man frågade honom även om de självklart fick prata om vad som hänt.

Tyra slappnade av ännu mer av att äntligen få befinna sig i hans famn igen, borrade in ansiktet emot hans bröstkorg för att bara njuta av närheten, värmen och ljudet av hans hjärtslag.
"Det var inte det minsta ditt fel." dem enda som hade någon skuld i detta var Knut och de båda andra männen och ingen annan, och hon var bara enormt lättad att han hunnit dit i tid. Hon lyfte på huvudet för att se upp på honom.
"Tack. Ganska bra, efter omständigheterna iallafall. Rädslan har iallafall lagt sig, det är väl mest att jag är förbannad på dem." sade hon uppriktigt, sträckte på sig för att kyssa honom lätt.

Med ett litet leende besvarade hon kramen. Hans omfamning gav henne en känsla av både trygghet och värme. En känsla av att vara hemma. Asta förde upp händerna till hans ansikte för att kupa dem om hans kinder.
"Ska du låta dina män festa och ha roligt utan dig?" Egentligen hade hon ingen större lust att följa med själv, men hon tänkte göra det ändå bara för att komma på andra tankar. Det som hänt Tyra bekymrade henne, män som Knut hade ingenting i den här byn att göra, och det fick tankarna att vandra tillbaka till föregående dag då en främmande man bjudit in sig själv i Hareks hus och försökt gå på henne. Hon skakade lite på huvudet för att väcka upp sig ur sina funderingar för att istället kroka arm med Harek och börja gå.


Måhända att det inte var Auduns fel men han avskydde ändå det faktum att Tyra utsatts för sådan grymhet. Han var ingen ängel, långt ifrån faktiskt, men han hade tillräckligt mycket respekt för kvinnor för att inte tvinga dem till något. Tyvärr delade inte alla män den tanken och synvinkeln med honom.
"Förbannad?" upprepade han och gav ifrån sig ett bittert skratt. Tyra må enbart vara förbannad men hans ilska för Knut var betydligt starkare än så. Han önskade en plågsam död för den mannen men huvudsaken skulle vara att han dog, oavsett om det var genom att hugga av hans huvud eller skära upp honom för att tömma hans insida.

Harek log smått av hur pass nöjd hon verkade, drog ner blicken emot henne och höjde lätt på ögonbrynen då hon talade.
"Åh, du tror väl inte jag skulle missa något sådant?" sade han med ett litet flin, han ville inte råka missa festandet - han skulle kanske kunna övertalas till annat, men han hade sett fram emot den här kvällen ett litet tag. Det var väl inte alldeles för sällsynt att vikingarna firade visserligen, och oftast gick det väl inte särskilt lugnt till, men man såg ändå alltid fram tills nästa gång. Men han behövde inte oroa sig för att hon ville annat, utan följde genast med henne ditåt. Han kom nästan halvvägs då en av männen pockade på hans uppmärksamhet längre bort, suckade lätt och såg mot henne.
"Fortsätt du så kommer jag strax." Han släppte hennes arm för att istället följa med mannen.

Tyra kunde inte låta bli att le lite smått igen av hans reaktion, blev åtminstone på allt bättre humör och ständigt mer avslappnad - en av alla de positiva effekterna han hade på henne. Hon hade kunnat stå här med honom i en evighet, men de hade väl inte helt en evighet på sig och hon hade nästan lite dåligt samvete för att hon uppehåll honom där.
"Vill du till festen?" frågade hon, hon var inte jättesugen på det - men hon skulle villigt följa med ifall han ville det.