Chlodon/Chleric [PRS]

Vad berodde det där plötsliga leendet på? Hennes dumhet? Att hon inte hängde med? Åh. Hon kände sig ännu lite dummare för att hon inte ens förstod varför Eric mig. Men hon tänkte inte fråga, ville inte riskera att låta ännu mer långsam i hjärnkontoret. Hon var faktiskt inte dum, verkligen inte, men när hon var med Eric fungerade huvudet inte som det skulle. Inte som det brukade.
”Precis”, bekräftade hon sedan. Finally on the same page, typ. Det tog bara någon minut för länge för att reda ut... ”Nu när vi har löst denna röran kan du väl äta upp din gröt?” föreslog hon med ett svagt leende. Kände inte för att sitta kvar i köket mycket länge till.

Nu var det väl dock Eric som framstod som den segaste? Fast det var kanske inte tävling. Mer ett samarbetsprojekt med uppdrag att reda ut situationen en viss Chloe ställt till med.
Han nickade och började sleva i sig resten av gröten. Ville inte hålla kvar dem i köket alltför länge. Tänk så skulle pappan med komma hem liksom. Nej, det hade blivit för mycket för en förvirrad sjuttonåring. Och snart så låg hela grötskålen i magen. Tja, minus själva skålen då.
”Ska bara diska tallriken så kanske vi kan gå till ditt rum sedan?”.

Gulligt. Eric Parker ville diska efter sig. Eller tja, det var väl inte så gulligt egentligen. Bara god uppfostran, eller något. Men han var en gäst och gäster behövde inte diska efter sig. Nej, det var väl en självklarhet att de inte behövde göra det?
”Du behöver inte diska”, sa hon och var snabbt uppe på fötter för att ta hans skål och ställa den i diskhon. Där kunde den stå kvar tills någon ändå skulle diska allting annat efter kvällsmiddagen. Och efter att hon gjort det tog hon sylten och satte in den i kylen, såvida Eric inte hunnit före henne med det.
”Kom”, sa hon sedan, när allting var klart i köket. Fattade tag i hans ena hand och drog med honom till sitt rum. Rummet som var på samma våning som köket. Rummet, vars vägar var skrikrosa, precis som sängkläderna. Det var väl en otroligt negativ sak med att ha dåligt om pengar. Det fanns aldrig pengar till att göra om rummet som man inredde när man var nio år gammal. När Eric förmodligen kommit in i rummet han med stängde hon dörren. Lutade sig bakåt mot den innan hon drog in den äldre i en kyss.

Skulle han protestera? Hmm, det kanske kunde bidra till dålig stämning. Eric ville ju göra ett gott intryck på Chloes familj. Men om Chloe sa att han inte behövde så var det väl så. Hennes hus, hennes regler.
Han följde med till rummet. Det skrikrosa rummet. Inte det vackraste kanske men själv bodde han ju typ på en soptipp, så whatever. Här var det iallafall rent.
Kyssen kom lite oväntat, men återigen absolut inte ovälkommet. Eric besvarade den och lyfte sedan upp den yngre och pressade hennes rygg mot väggen. Så varsamt som möjligt. Han var rätt stark, så att lyfta Chloe var inget större problem. Förhoppningsvis hjälpte hon till. Läpparna lät han vandra nedför hennes hals. Det blev inte för mycket, va? Det var ju inte han som börjat.

Att bli bokstavligen talat upplyft var inte vad hon hade förväntat sig. Inte för att hon hade något emot det, verkligen inte. Hur skulle hon någonsin kunna ha något emot att Eric Parker lyfte upp henne? Herregud. Var inte det allas dröm?
Hon svängde benen runt honom för att klamra sig fast. Sträckte ut nacken och halsen när hans läppar började vandra nedför där. Var inte detta för bra för att vara sant, egentligen? Det var för mycket av det goda. Nu hade hon Eric fucking Parker och bara några timmar innan detta hade hon legat i en säng tillsammans med Brandon fucking Boyd! Okej, bortsett från att det där fick skuldkänslorna att sparka henne i magen så var det ändå ganska sjukt. Både Eric och Brandon. Wow. Bitterljuvt.

Om Eric hade vetat om de där tankegångarna hade han troligtvis lyft ner Chloe bums. Stuckit därifrån på momangen. Men nu var inte sjuttonåringen någon tankeläsare, troligtvis på gott och ont, så läpparnas lilla dans fortsatte tills dess att han kom ned till tröjlinningen. Den sträckta halsen hjälpte till men ja, kläderna skulle av, right? Förhoppningsvis hade han inte läst av läget helt fel.
Då Chloe hjälpte till med benen, blev Erics händer fria. Han lät dem båda vandra in under den yngres tröja. Lyfte frågande ett ögonbryn. Var det okej?

Var det där verkligen okej? Det var inte som att de inte hade gjort det förut. Men Brandon hade nyss gjort sig påmind i hennes tankar och skuldkänslorna var lite för närvarande för att hon skulle kunna slappna av. Samtidigt innebar det att hon hade gett ut mixade signaler till Eric och han skulle kanske tycka att hon var dryg och barnslig då... Fast nej Chloe. Om Eric skulle tycka att du var dryg och barnslig på grund av att du inte ville ligga så var det hans problem, inte ditt. Stå upp för dig själv! Dessutom vet du väl att Eric inte är ett rövhål? (Förhoppningsvis, i alla fall.)
”Jag trodde inte vi skulle...”, mumlade hon och lät sina händer vandra fram till Erics. Det var en lögn, förstås. Men det kunde väl inte han veta? ”Förlåt. Vi kanske kan titta på en film eller något?” Great save, Chloe. Försök rädda dig själv från att drunkna i skuldkänslor, försök bara.

Fan fan fan. Han hade läst av allt fel. Fel fel fel. Hel-ve-te. Var det Chloe som hade gett ut förfärligt mixade signaler eller var det bara Eric som var...överhettad och kass på att läsa av läget. Oavsett så skämdes han nu. Röda kinder och skamsen blick. Hon var ju yngre dessutom! Fy!
”Förlåt- jag trodde...förlåt”, stötte han fram och lyfte direkt ned Chloe. Så mjukt det bara gick. Och sedan drog han sig undan. Drog åt sig händerna. Ja, håll fingrarna i styr nu. Idiot.

Åh, att Eric verkade skämmas för att han ”läst av henne fel” fick skuldkänslorna att rusa inom henne ännu en gång. Det var inte alls han som läst av någonting fel, ju. Det var bara Chloe som ändrat sig helt plötsligt och visserligen var det okej men Eric skulle inte känna sig skamsen på grund av det. Om någon var det Chloe som skulle känna sig skamsen, vilket hon också gjorde. Men den skamsenheten berodde mest på otroheten och det var ju en helt annan anledning än vad Eric hade. Som tur var. Kanske.
”Det är lugnt, Eric”, försäkrade hon honom och log mot honom. Tog tag i hans händer igen. Ville markera att det inte var något fel på honom. Att det inte varit obehagligt eller någonting.

Självklart hade Chloe all rätt att dra sig undan. Säga nej. Och hon hade dessutom gjort det på ett fint sätt. Eller vad fan, hon hade ju haft rätt att slå bort händerna med. Egentligen var det ju Eric som skulle säga åt henne på skarpen för att hon bett om ursäkt. Det fanns det liksom ingen anledning till. Men nu gjorde han inte det utan tänkte istället på huruvida han skulle dra bort händerna eller ej. Sidan som inte ville vann dock. För vad hade han för rätt att bli på dåligt humör helt plötsligt? Ingen. Ingen rätt alls. Sen så var det ju inte på grund utav det Chloe hade sagt, utan för att Eric inte ville framstå som ett egoistiskt rövhål. Men det i sig gjorde väl honom rätt så egoistisk? Åh jösses, tankarna snurrade. Han nickade lite men besvarade inte leendet. Nej, det hade bara känts fejk.
”Film blir bra”, konstaterade han istället, som svar på Chloes tidigare förslag.