Unlucky charms [PRS]

Varje gång Renji utstötte ett sånt där ynkligt läte smälte Tsukiya halvt om halvt inombords. Först hade han nästan trott att den äldre faktiskt kom ihåg vem han var och vad som skett, men med tanke på allting som skett därefter tvivlade han på det. Bristen på aggression, som för övrigt bara var bra, berodde troligen på någonting annat. Kanske artonåringen rent naturligt inte var en person som kunde bli aggressiv utan någon direkt anledning? Återigen typ den raka motsatsen till sjuttonåringen själv. Han försökte förvisso hålla sig lugn och sansad så gott det gick, men för det mesta misslyckades han brutalt. Visst hade det blivit betydligt bättre med åren, däremot var han absolut ingen mästare på det där och skulle nog aldrig bli det. Det var väl egentligen en av hans största brister - att känslorna tog över jämt och ständigt. Och att han satt och övertänkte precis allting, ungefär på samma sätt som han gjorde för stunden.
Med en liten förtryckt suck himlade han med ögonen åt sig själv och slickade noggrant rent plasten som köttet legat i, innan han stoppade tillbaka den i ryggsäcken. Sådär, bättre än att skräpa ner i alla fall. Slänga den kunde han göra senare, främst då det inte fanns någon papperskorg sådär mitt ute i vildmarken. Konstigt hade det varit annars.

Tsukiya sneglade snett mot den äldre ungdomen när denne vinglade fram mot köttet. Med tanke på den där blicken hade Ren ingen aning om hur kött från mataffären såg ut och inte heller verkade han veta vad en ryggsäck egentligen var. Nåja, förr eller senare skulle han väl återfå minnena. Det var bara att hoppas på att det inte skulle dröja lika smärtsamt länge som det gjort för sjuttonåringen.
Den yngre slog sig ner på det barriga underlaget med en liten duns och slöt tassarna om köttbiten, bara för att slutligen dra loss ett stycke att ligga och tugga på. Eftersom Ren inte verkade ha den blekaste om vad han riktigt skulle göra, ansåg Tsukiya att det var bättre att visa. Kanske han skulle förstå, kanske inte? Om han var hungrig skulle det däremot inte bli några större svårigheter.

Renji kan inte göra mycket annat än att försöka balansera så gott han kan där bredvid. Förvirrad? Absolut. Lätt trevandes nosar han på köttbiten, väldigt försiktigt och steg för steg. Det känns inte helt bra att sitta och stirra på köttbiten sådär, han har ingen aning om varför. Nu är han förvisso vegetarian i sin mänskliga form, och kanske det är det som gnager på honom inombords. Mycket möjligt. Dock kan han själv inte sätta fingret på det där och då, så han trycker bort de tankarna. Magen kurrar och han är hungrig, så, han måste helt enkelt äta. Blicken glider mot lurvbollen bredvid, som nu slagit sig ner på den gröna marken. Han bestämmer sig för att följa exemplet, och sjunker ner på sin mage med en duns. Tassarna sträcker sig olycksbådande efter en bit av köttet, och drar det intill sig. Nu vet han inte om det var en inbjudan, eller om han riskerar sitt liv bara genom att ta den där biten, men förhoppningsvis är han snabb nog för att fly om det kommer till det. Tassarna sluter sig om köttbiten, och börjar slita bort ett litet stycke för att sitta och tugga på. Precis som Tsukiya gör. Som sagt, det är mycket han behöver träna på. Ingenting verkar gå så värst smidigt för honom, speciellt inte när kroppen gör så pass ont som den gör. Aj, aj, aj.

Tsukiya var ganska mycket snabbare när det kom till ätandet. Troligen eftersom han hunnit bli van vid både smaken och texturen av rått kött, för att inte tala om att magen vant sig. Nu hade det kanske inte varit så förskräckligt hemskt när han inte haft den blekaste om vad han faktiskt hållit på med, men morgondagarna som följde hade han som sagt spenderat hulkandes över toaletten, nej, det hade då inte varit kul för fem öre. Förhoppningsvis skulle Renji slippa den inte så trevliga upplevelsen, då köttet han åt för tillfället var uteslutande muskel - inga senor eller ben.
Sjuttonåringen rätade på sig efter några minuter och gäspade stort. Ögonen flackade mellan den äldre och månen som fortfarande stod högt upp på himlen. Den skapade nästan en illusion av dag, även om det egentligen var otroligt mörkt utomhus. Speciellt sådär i skogen, där det inte fanns några gatulampor eller hus. Ganska mysigt ändå. Tsukiya hade i alla fall uppskattat vildmarken ända sedan han varit liten och hade ingenting alls emot att rulla ihop sig under en tät gran med huvudet mellan tassarna. Sömn var ju typ det bästa som existerade, oavsett vilken skepnad kroppen antagit.
Med ytterligare en vid gäspning ruskade han på sig och fiskade upp filten han slängt på marken under förvandlingens gång. Sedan tassade han raskt bort mot en gran som inte befann sig alldeles för långt bort, där han därefter bredde ut filten över det barriga underlaget. Sådär, bättre än ingenting.

Ett flertal gånger slänger Renji blickar mot lurvbollen bredvid. Det tar sin tid att greppa tag om allting, inte minst att äta köttbiten. Det känns så konstigt, hur kommer det sig att han inte kan ett endaste dugg? Att gå på de fyra tassarna var ett problem, att äta och bråka var också ett problem. Som att han börjar om på nytt.. Varför det är så här han ingen aning, och helt ärligt blir han lite orolig. Den andre gör allt så lätt, vad skiljer dem åt? Om han kommit ihåg allt från sin vanliga form hade han kanske inte varit lika förvirrad, men jösses vad panikartad han skulle vara. Att ha fyra ben, lurvig kropp. Uppenbarligen är det både rejäla positiva och negativa aspekter med att glömma bort allt, och kanske det bär bäst som det är.
Tillslut får han i sig hela biten med kött och kan inte undgå att höja hakan stolt. Lite uppnosig kanske, men vem är inte det? Än en gång vänds blicken mot Tsukiya, betraktar på avstånd vad det är han sysslar med. Ögonen fångar upp en annan mjuk pläd strax bredvid, och bär upp den med tänderna... yikes. De små träna fastnat på den sträva tungan hos honom, och han kan inte undgå att fräsa till. Med en liten grimas försöker han röra sig mot barndomsvännen, innan kroppen faller ner med en duns bredvid sjuttonåringen. För att lägga sig tätt intill. Misslyckande? Alltid.

Jaha, och där hade den äldre tydligen bestämt sig för att återgå till sitt klängande. Nu var det kanske inte alls så Renji tänkte, utan snarare att han ville ha värme och närhet, men Tsukiya kunde inte heller tänka helt klart. För varje minut som passerade, varje litet andetag eller liknande, blev han mer och mer irriterad. Inte på artonåringen, utan istället på sig själv. Det var löjligt, alltså sättet han agerade på. Fan.
Huvudet vilade mellan tassarna medan ögonen var vilt uppspärrade. Han var förvisso trött, men irritationen hade börjat ta över vid det laget. Kanske han borde försöka lägga lite band på sig själv? Ett exempel skulle ju vara att ta lite djupare andetag och lyssna på skogens alla små melodier istället för den andres hjärtslag. En mycket bra idé faktiskt och någonting han slutligen valde att gå efter. Efter att ha tagit några djupa andetag samt att Renjis närvaro började kännas mer behaglig än motsatsen, lyckades sjuttonåringen äntligen komma på andra tankar. Helt ärligt tyckte han om hur de låg sådär tätt intill varandra, hur hårstråna kittlades och värmen delades mellan de två filurerna. Det var mysigt, helt klart bättre än att spendera natten själv ute i kylan. Nu hade han kanske inte släpat sig själv ut i skogen för att förvandlas, men ändå. Han slapp åtminstone bli attackerad av tre katter.

Andetagen blev lugnare och lugnare med tiden och kroppen slappnade slutligen av till fullo. Tsukiya var helt utmattad efter dagens gång, främst på grund av den oro som spökat inom honom. Skulle sanningen fram hade han varit lite orolig inför förvandlingen. Inte för sin egen skull såklart, utan för Renjis. Vad skulle egentligen ha hänt om han inte klarat sig igenom det hela? Och vad skulle hända om det inte gick lika bra vid nästa fullmåne?
Lyckligtvis var det grejer han inte behövde oroa sig över för stunden och sinnet började så småningom drifta iväg. Det dröjde inte många minuter efter det innan han somnade, med nosen nergrävd i vännens mjuka päls och resten av kroppen tryckt mot den andres. Jaha ja, nu var det han som var klängig minsann. Till hans försvar var han inte medveten om det för fem öre, men ändå. Jösses.

Av någon anledning kan Renji känna hur irritation utsöndras från filuren bredvid sig. Men nu när han väl fått mod till sig nog för att lägga sig ner bredvid, ja då tänker han inte gå tillbaka. Det hade faktiskt tagit en del mod för stackarn att våga slå sig ner, speciellt när filuren bredvid är så mycket större, och faktiskt kan stå på sina fyra ben. Han vågar inte tänka på allt Tsukiya skulle kunna göra, och hur han själv knappast skulle kunna skydda sig själv ett endaste dugg. Så här i efterhand kanske valet varit någorlunda dumdristigt.. men men, gjort är gjort och tyvärr kan han inte gå tillbaka i tiden och läxa upp sig själv. Istället bestämmer han sig för att ta användning av sin främsta skicklighet, att se fullständigt bedårande ut. Aldrig skulle han medge det här för sig själv i mänsklig form, känns väldigt förnedrande faktiskt, men nu känns det inte helt fel faktiskt. Artonåringen gör sina ögon dubbelt så stora, och puttar försiktigt med den våta nosen mot lurvbollen bredvid. Nu slår det honom inte på en stund att det kanske bara gör hela scenariot mindre irriterande.. ajdå.

Men det verkar nästan fungera efter en stund. Om det är pågrund av hans gulliga ansikte eller pågrund av något annat, ja det är fortfarande osäkert. Men det tänker han inte fundera på, han får den uppmärksamhet han vill ha tillslut och det spelar ingen roll vad det är som lockar fram den. Med en stor gäspning gömmer han ansiktet i Tsukiyas tjocka päls, precis som han gör mot honom. Öronen är lätt vikta mot huvudet, för att få in varje litet ljud, se till så att det inte är någon fara i närheten. När han tillslut känner sig lite lugnare, säker, börjar han istället fokusera på det dunkande hjärtat tätt intill honom. Det slår i en roende takt, får honom att känna sig än mer säker och än lugnare.. och tillslut lyckas han vara tillräckligt lugn för att drifta in i sömns.

Natten passerade ganska snabbt och det kändes som om det bara gått några minuter när solen spred sina första strålar över skogen. En del av dem slingrade sig ner mellan träden och ner på de två ungdomarna som låg och sussade sött. Nåja, de hade legat och sussat sött tills dess i vilket fall. I alla fall när det kom till Tsukiya, vars ögon snart slogs upp. Först kunde han inte riktigt placera situationen. Vart befann han sig? Vem låg bredvid honom? Vad hade hänt innan han somnat? Minnena var liksom suddiga, trots att han varit väl vid medvetande när de bränt fast sig i minnet på honom. Nåväl.
Ett litet stön rymde sjuttonåringen kort därefter och vad som kunde beskrivas som en grimas strök sig över ansiktet på honom. Just ja, fullmånen var borta. För nyblivna varulvar var det inte konstigt att fastna i den fyrbenta formen lite längre, men för de som var gamla och skröpliga? Hm, inte direkt en dans på rosor.
Tsukiya var snart uppe på benen, ungefär samtidigt som pälsen började ramla av. Förvandlingen tillbaka var inte jämförbar med den de genomgått natten innan. Den var inte ens smärtsam, om man räknade bort benen som knakade och knäcktes. Men det var en småsak, knappast värd att nämna. Ögonen trillade inte ur sina hålor den här gången, tänderna ramlade inte ut och huden höll sig lydigt kvar. Istället var det som om allting drog sig tillbaka, med undantaget av pälsen då.

Någon minut eller två hann passera, inte mer än så. Efter det stannade knakandet upp och istället för att två framtassar var nergrävda i det barriga underlaget fanns där två händer. Andas in, andas ut. Ögonlocken slogs så småningom upp och Tsukiya kom upp på benen, för att sedan smyga fram mot ryggsäcken där kläderna befann sig. Ett steg i taget, väldigt tyst och försiktigt. Nu kunde han inte föreställa sig att det skulle vara någon fara eftersom Renji borde blivit van vid lukten han utsöndrade vid det laget, men helt säker kunde han inte vara. Samtidigt var det farligt för den mentala hälsan att hålla kvar den andra formen efter att fullmånen tynat bort. Lite som pest eller kolera. Äsch, det skulle säkert gå bra.

Nu hade nog Renji kunnat ligga där under sin varma lilla filt ett rätt bra tag till, men han väcks upp när bristen av närhet sköljer över honom. Ögonlocken slås upp, och börjar blygsamt att leta efter lurvbollen han gosat med innan. Borta. Doften är densamma, men någonting känns förvånansvärt annorlunda. Blicken stannar upp på en viss sjuttonåring där han ligger i gräset. Han försöker illvilligt att placera ansiktet någonstans, men misslyckas. En stund känner han hur hjärtats dunkande ökar en aning, och hur öronen stryker sig bakåt på den fluffiga hjässan. Nu känner han sig bekväm och familjär med lukten, men filuren framför honom känns inte riktigt helt hotfri. Kanske han bara vill vara lite extra säker. Nu tar det inte lång tid för honom att lugna ner sig, och öronen att återfå sin vanliga form, lyckligtvis. Doften övertalar honom, och med tanke på att Tsukiya inte gör någon hotfull rörelse så känns det lite mer säkert. Detta betyder däremot inte att han inte är på sin vakt, för det är han.

Efter att ha ruskat bort filten börjar han att slicka sig om sina små tassar. Öronen ligger fortfarande halvt om halvt strykandes över huvudet för att höra vad som står på, men inte riktigt lika mycket som innan. Svansen lever sitt egna lilla liv, Renji har uppriktigt sagt ingen aning om vad den håller på med, men det är väl aningen bedårande också. Hur den fluffiga lilla svansen svajar fram och tillbaka medan han rengör sina små tassar.. jodå, rätt bedårande ändå.

När Renjis öron ströks över den fluffiga hjässan kunde Tsukiya inte undgå att bli en aning avvaktande. Han stirrade på den äldre ett slag, tillät sekunderna att långsamt ticka förbi tills artonåringen verkade bestämma sig för att syssla med annat. Typ som att slicka tassarna. Jösses, tänk om den andre faktiskt insett vad det var han egentligen höll på med. Det hade troligen inte slutat särskilt bra, åtminstone inte om han kände vännen rätt. För som han själv kom ihåg det hela gillade Ren inte alls smuts och liknande. Hm, det var nog bäst att inte nämna den där råa köttbiten senare, eller slickandet.
Sjuttonåringen drog händerna genom håret, redde försiktigt ut tovorna och försökte få det att ligga platt. Sedan satte han sig på huk framför ryggsäcken och började rota efter kläderna han vikt ihop under gårdagen. De låg fortfarande prydligt vikta i ett av facken, tillsammans med en hel hög läxor. Skolan var viktig och tja, han kunde inte tillåta sig själv att slösa bort hela dagen på ingenting. Samtidigt kunde han ju inte direkt lämna Renji, så därmed hade läxorna fått följa med på deras lilla resa.

Tsukiya drog hastigt på sig mjukisbyxorna och den långärmade tröjan följde kort därefter. Nu skulle den andre inte ens förstå vad nakenhet var, eller det var i alla fall vad han hoppades. Nej fy så pinsamt! Tänk om artonåringen faktiskt kom ihåg det hela? Urk. Kinderna blev genast rosiga. Med en liten, irriterad suck, slog han sig ner bredvid lurvbollen. Läxorna lade han åt sidan på filten, för att trevande vända blicken mot Renji.
”Du vet, du är förskräckligt söt”, började han långsamt och lät en av de slanka händerna dras genom pälsen. Den var mjuk, ungefär i samma färg som hans egen och bara allmänt gosig. Väldigt svår att motstå, minst sagt.
”Nu vet jag att du inte förstår vad jag säger, men det kvittar”, fortsatte sjuttonåringen och drog på munnen, innan han plockade upp ett av blocken som låg där bredvid. ”Jag menar, du kommer ändå inte komma ihåg vad jag säger.” Babbel, babbel och mer babbel.

Skulle Renji ångra mycket när skiftningen körs igång igen? Ja, mycket troligt. Nu kanske han inte kommer ihåg allting, eller någonting alls, men om han gör det… ja, då finns det mycket att ångra. Tillexempel att ha ätit rått kött, eller kött överhuvudtaget. Jösses, han har verkligen töjt på sina principer en hel del i den här nya formen, vilket bara är ännu en anledning för att försöka hålla sig borta från sin fyrbenta form. Hur som helst är det här tankar som han i sitt nuvarande läge har lyxen att inte behöva gå igenom, för faktumet att han gjort saker och ting fel har inte slagit honom än. Lyckligtvis. Nu är det bara att hoppas att Tsukiya håller honom borta från att döda en stackars hare eller liknande, för i såna fall skulle han aldrig kunna leva med sig själv. Istället för att gräva ner sig i dumma tankar rullar han runt i gräset ett slag, gäspar stort innan han börjar sträcka ut ryggen. Sträcka, sträcka. Alldeles slutslagen sträcker han ut frambenen, sträcker på ryggen än en gång innan han lägger sig ner på marken igen. Magen ger ifrån sig ett högljutt skräll, och tja, hungrig är en underskattning.

Vad hände nu då? Höll den tvåbenta filuren på att pilla med hans päls? Nu kanske artonåringen inte ser honom som ett hot för närvarande, men är inte det förskräckligt dumdristigt? Jo, det tycker åtminstone han. De stora ögonen granskar honom beslutsamt, öronen glider tillbaka ner över hjässan medan rädslan ligger och gror i ugnen. Att sitta och klappa en rätt så korkad varg är inte det bästa beslutet direkt, trots att Renji inte är i toppskick. Han kanske inte kan gå, men bitas kan han. Kommer han att göra det? Nej, det verkar inte riktigt som det. Doften får honom att känna sig lite mer behaglig, och öronen glider sakta men säkert tillbaka till sin rätta plats. Plus känns handen i pälsen väldigt behagligt, och han kan inte undgå att le nöjt upp mot honom. Som att söt inte är tillräckligt. Nu har han ingen aning om vad det är som sägs, men det låter bra, rösten låter mysig och välkomnande.