Criminal love PRS rollspelargärna och Emma07

Aaron följde efter ut i bilen och åkte tyst med, med en mängd känslor blandade inom sig - rädsla, men också lättnad och glädje över att åtminstone för några dagar komma undan hemifrån och få vara med Sophie. Efter att ha följt hennes exempel och klivit ut log han litet emot henne.
"Jag kan inte tacka er nog för att ni låter mig bo här", sade han, väldigt tacksam och förvånad över att de gjorde det.

Hon log svagt.
- det är inga problem, jag ska bara lyckas övertala min man. Gå in och överraska Sophie nu. Hon är på sitt rum och kommer säkert bli överlycklig sa Angelica mjukt och öppnade dörren till huset.

Aaron nickade litet och log emot henne.
"Tack" sade han igen, smet förbi henne in och gick upp mot Sophies rum efter att ha dragit av sig skorna. Det kändes underligt att vara här, men samtidigt var han väldigt glad att få komma hit till Sophie. Han knackade lätt för att sen öppna och kliva in.
"Hej", hälsade han tyst och med ert litet leende på läpparna.

Sophie låg på sängen i ett kort nattlinne och vände sig om när det knackade på sängen. Hon log mjukt och reste sig och kramade om honom.
- herregud, hej sa hon och kysste mjukt hans läppar. Han satt alltså inte i fängelset och hans mamma måste ju ha accepterat honom eftersom hon släppte in honom i huset.

Aaron log genast och kramade om henne, besvarade mjukt hennes kyss med armarna kvar omkring hennes midja.
"Hur är det?" frågade han, ännu med ett leende kvar på läpparna och likaså armarna kvar. Han ville inte riktigt släppa henne, inte ännu. Han visste att han skulle behöva berätta för henne, men han ville höra hur det var med henne först.

- jo med mig är det bra men jag har varit oerhört orolig för dig sa hon tyst och lutade huvudet mot hans bröstkorg och bara lyssnade på hans hjärtslag, herregud vad hon tyckte om honom.
- Hur gick det för dig? Frågade hon och såg upp på honom.

Aaron höll om henne, lade ena armen om hennes bakhuvud istället och gav hennes huvud också en lätt puss.
"Bra. Men jag har lite jag borde berätta", sade han tveksamt, hon skulle ju få reda på det förr eller senare och om inte annat måste hon ju undra varför han blev utsläppt direkt, varför han var här och vad som egentligen hade hänt. Och självklart förtjänade hon att få veta sanningen om sin pojkvän.

Hon höjde ögonbrynet, gud det lät ju verkligen allvarligt, vad hade han att berätta? Hon drog på sig sin morgonrock och satte sig ner på sängen.
- vad är det du vill berätta? Frågade hon och såg upp på honom.

Aaron såg på henne och tvekade lite, han ville inte att hennes tankar om honom skulle ändras på grund av det här men han kunde inte ljuga om något. Hon behövde veta. Han slog sig ner bredvid henne på sängen.
"Jag fick det här av farsan, jag vet inte riktigt varför han var på så dåligt humör idag. Men det är inget ovanligt, det är vad jag växt upp med", sade han och tvekade än en gång.
"Jag berättade om att mamma dog, men jag berättade inte hur eller varför. Hon tänkte sticka ifrån farsan och ta med mig, men farsan fick reda på det precis innan och de bråkade som tusan. Mamma överlevde inte", sade han tyst och tog ännu en paus.
"De ska försöka hitta farsan och gripa honom, men din mamma erbjöd mig att stanna här under tiden tills jag hittar något säkert ställe att vara på tills dess - du hör ju vad han är kapabel till" fortsatte han, var väldigt glad över möjligheten att få vara här.

Hon lyssnade på varenda ord han sa medan hon lätt såg på honom. Det gjorde ont i henne att höra det han hade att berätta. När han var färdig så reste hon sig upp och bara på armarna om honom och kysste mjukt hans läppar. Hon ville verkligen få honom att förstå hur mycket hon brydde sig om honom och om hon skulle vara helt ärlig, hur mycket hon älskade honom.
- din mamma lät som en underbar kvinna och jag är så sjukt ledsen för din uppväxt och allt du varit med om sa hon tyst.