Love or not - PRS botilia1 och Emma07

Matthew log och såg på henne, det hade till slut verkligen börjat sjunka in att dem faktiskt väntade barn. Om trots allt inte så många månader.
"Ja, vi får hoppas på det", sade han mjukt, hoppades verkligen att de båda skulle slippa sjukhus för en tid framöver nu. Han hade kvar sin arm om henne och drog henne intill sig i mer av en kram, för att sedan se upp då tjänaren kom och sucka. Han hade hoppats på att bara få komma hem till henne, ta det lugnt och bara umgås de två under kvällen men det verkade tydligen inte så. Och även om han inte ville få besök, så kunde ju inte världen stanna bara för att han kommit hem.
"Okej, men jag hoppas då på att hon inte tänkt stanna någon längre stund", sade han, visste inte ifall han skulle orka något längre besök då han ändå var rätt slut. Och det skulle bli lite svårt att ursäkta sig då de ju redan var i deras sovrum, han kunde inte direkt gå undan.

Tjänaren nickade och släppte in Kvinnan som hade tårar i ögonen. Catherine reste sig upp och la armarna om sin väninna.
- vad har hänt? Sa hon mjukt och såg på henne innan hon lät sin väninna vid namn Rose sätta sig ner.
- förlåt att jag stör jag var bara tvungen att prata med någon. Min fästman, Eric, han dog. Det kom en bomb och de kan inte ens skicka hem hans kropp i en kista sa hon tyst och tårar rann nerför hennes kinder. Catherine höll om henne mjukt och torkade hennes tårar.
- jag är verkligen så ledsen Rose sa hon tyst.
- vi gör såhär, jag tror att du behöver sömn så en av våra tjänarinnor visar in dig till vårt gästrum så lägger du dig och sover här i natt la Catherine till och Rose nickade tyst.
- tack sa hon innan en tjänare följde henne mot deras gästrum. Catherine stod kvar i dörröppningen och såg efter dem.

Matthew höll sig lite i bakgrunden så länge, lät de båda vara lite ifred medans han ställde undan deras bricka med mat så länge. Rose var ändå någon han i princip bara träffat några gånger men inte skulle våga påstå att han egentligen kände. Han suckade då hon gått och såg på Catherine.
"Han var en bra kille", sade han, de hade setts på en del tillställningar. De hade varit i kriget samtidigt, inte i samma förband men de hade setts ett par gånger och rest tillsammans där.

Hon nickade sakta.
- det är bara helt sjukt. Jag är så glad att jag fick hem dig igen, trots att du fick ganska rejäla skador. Jag tycker så synd om alla som istället får hem sina män i kistor sa hon och kröp upp i hans famn på sängen.
- Jag är glad att du kom hem och att barnet kommer få träffa sin far sa hon och tog hans hand och la på hans mage.
- dessutom hade jag inte klarat mig utan dig viskade hon i hans öra och kysste mjukt hans läppar.

Matthew nickade instämmande, kunde inte annat än att hålla med. Själv var han otroligt lättad över att vara hemma igen.
"Och det är än värre där. Att se alla som vi förlorar varje dag och alla sårade, det är obeskrivligt", sade han, minnena därifrån var hemska. Något som antagligen alltid skulle finnas i huvudet vad han än gjorde. Han log och lade armarna om henne,
"Jag är också väldigt glad över det", sade han mjukt, log igen av hennes ord och besvarade mjukt kyssen.

Hon nickade sakta och lutade sin panna mot hans. Hon kunde inte ens tänka sig allt hemskt som han måste ha sett därute. Catherine hade aldrig ens sett en död människa och det var inget hon någonsin i sitt liv heller ville. Hon hade sett tillräckligt när hon fick se Matthew på sjukhuset för första gången.
- tro mig, om de försöker kalla ut dig igen så kommer jag kedja fast dig vid en stol och sätta mig på dig sa hon med ett litet leende och drog en hand genom sitt hår.

Matthew lade ena handen om hennes nacke, njöt av att äntligen bara få vara nära henne igen. Att få vara hemma, få vara fri. Även om han inte var frisk så spelade det inte någon roll just nu, bara att vara här var som att få frid på något vis. Han kunde inte låta bli att skratta till lite lätt.
"Sätta dig på mig?", frågade han med ett leende, hon var ju för gullig då hon höll på sådär ibland.
"Låter inte som något straff i mina öron. Men jag har svårt att tro att dem skulle göra det, med tanke på att jag har problem nog bara med att gå numera", sade han.

Hon ryckte lätt på axlarna med ett litet leende.
- det var det bästa jag kunde komma på nu på rak arm sa hon med ett skratt och lekte med hans hår. Hon tvekade innan hon frågade.
- vill du att jag hjälper dig byta bandage eller vill du hellre att en av våra tjänare gör det? Frågade hon och såg upp på honom. Hon tog upp chokladkartongen och tog en chokladbit.
- gapa sa hon mjukt och höll den nära hans mun.

Matthew log roat emot henne, tyckte då att det verkligen inte lät särskilt farligt. Han funderade lätt på hennes fråga innan han nickade lätt.
"Självklart tycker jag bättre om ifall du gör det. Men bara ifall du vill", sade han mjukt, många gånger hellre ville han att hon skulle göra det men förstod också ifall det kanske var jobbigt för henne. Han log roat och öppnade munnen.

Hon la mjukt chokladbiten i hans mun och tog en själv.
- jag gör det, det är inga som helst problem, klart jag vill ta hand om min älskling sa hon och ryckte lätt på axlarna. Visst var det ganska äckligt och hon skulle kanske bli illamående men hon ville verkligen ta hand om honom och att han skulle känna att hon verkligen älskade honom. Hon hoppades att han verkligen förstod hur mycket hon älskade honom.