Laglös kärlek PRS Emma07 och wolfy

Hennes ord gjorde ont, och som sitt vanliga, slutna jag insåg han att han kanske inte skulle ha litat på henne iallafall. Vid det här laget borde hsn veta bättre än att börja lita på personer, vem det än var. Han hade för en liten stund vågat öppna sig mer med henne, men nu slöt han sig genast igen. Han borde kanske inte tillåtit sig att få så starka känslor för henne, även om det skulle varit väldigt svårt att stoppa. Han borde ha vetat med sig att hon inte skulle vilja veta av honom nåt mer efter att ha lärt känna honom mer.
"Så du får veta mer om min bakgrund och vill inte längre vara med mig? Jag har mina problem som jag kämpar med, och du ska veta att jag kämpar med dem. Jag har haft hjälp, men jag hatade varje sekund av det", sade han, han hade varit tvungen till det när han skulle in på högskolan. Han suckade igen, var på vippen till att resa sig igen nu.
"Men jag kanske borde ha vetat bättre också än att hoppas på att hitta någon. Du är alldeles perfekt, och jag kan inte klandra dig ifall du inte vill vara med någon som mig", sade han, för honom hade det varit självklart att ingen skulle kunna älska honom.

"Om det är så du känner så bör du verkligen satsa på att bli vän med dig själv först, innan du försöker ge dig in i ett förhållande." Nieva motstod lusten att skaka på huvudet. Ett förhållande med honom skulle aldrig lyckas om han hade en så negativ bild av sig själv: att han inte var värd någon annan, att ingen någonsin skulle kunna tycka om honom och så vidare. Det var väldigt deprimerande tankar som rörde sig i hans huvud, och han behövde själv inse att han behövde hjälp. Hon var inte en psykolog och kunde inte hjälpa honom på det sättet som han behövde bli hjälpt. Hon tyckte inte om att han försökte ge henne skuldkänslor heller, hans problem var definitivt mycket gravare än hon hade förstått.

"Tror du inte jag har försökt det?", sade han, han hade kämpat med sina inre demoner en lång tid nu och han visste knappt vad han skulle ta sig till längre.
"Jag hade det bättre än nånsin med dig. Utan dig skulle jag inte ha någon", sade han uppriktigt, det var mest det som höll honom kvar, i annat fall så skulle han annars antagligen redan ha gått eller åtminstone rest sig igen. Med henne hade han haft hopp, och det hade gjort otroligt mycket för honom. Som han sagt så hade han egentligen ingen annan nära sig.

"Men förstår du inte? Det är inte andra människor som ska stå för din lycka, det är något som ska komma ifrån dig." Det var ju härligt att höra att han mådde bra tillsammans med henne, men det var inte hennes uppgift att dag ut och dag in se till att han mådde bra. Han stod för sin egna lycka och han måste göra saker som skulle få honom att må bra. Betydde det att söka hjälp så var det precis vad han borde göra. Vägen att gå skulle inte vara lätt men han behövde inte vara ensam.

Chris suckade igen, visste knappt ens vad han skulle svara. Han hade ju inte direkt någon överflödig erfarenhet utav lycka efter sin uppväxt.
"Jag är inte bra på såna här saker. Men jag kämpar, och det går också mycket bättre än vad det har gjort innan. Men just nu förstår jag ingenting av ifall du vill vara med mig eller inte", sade han, som han sagt innan så förstod han ifall hon inte ville vara med honom efter att ha fått reda på allt. Men han hoppades ändå. Och hennes prat hade ändå fått honom att tänka efter lite, kanske att han skulle våga söka hjälp. Men bara det att vara med henne hade gjort en enorm skillnad för honom, inte bara för att han vågat hoppats på något utan också för att han vågat tro på sig själv lite mer utav det.

"Inte om du inte söker hjälp." Det var något han bara fick acceptera. Att söka hjälp var inte lätt men det var något hon uppriktigt trodde att han behövde göra. Han förtjänade ett liv där han kunde leva bekymmersfritt och lyckligt, utan att plågas av elaka röster i huvudet och utan att leva i tron om att han inte var värd något gott och att ingen ville ha honom. Chris skulle inte vara ensam på vägen. Hon skulle vara där. Han hade vänner på jobbet som skulle stötta honom. Han hade sin morbror.

Visserligen var det svårt för honom att söka hjälp, men den senaste tiden när han varit med henne hade ändå varit så otroligt stor skillnad från vad han var van vid. Inte minst hade han varit mycket gladare än vanligt. Och det var inget han ville förlora nu, och betydde det då att han var tvungen att söka hjälp så fick det gå. Han fick väl åtminstone hoppas på att också få hennes stöd, för någon annans räknade han inte med. Vännerna visste inte om hans bakgrund, och morbrorn hade oftast fullt upp, men han skulle nog bli förvånad själv ifall han visste hur mycket dem faktiskt skulle stötta honom när det gällde. Han nickade tyst och såg på henne.
"Okej. För jag vill inte behöva förlora dig", sade han.

Hon tog ett djupt andetag och öppnade munnen för att svara honom, men blev avbruten då det knackade på dörren. Nieva såg fundersam ut: det var värst vad hon var populär idag. Hon väntade ju inte besök. Hon gav Chris en något ursäktande blick innan hon lämnade vardagsrummet för att gå ut till hallen och öppna. Utanför dörren stod två poliser.
"Nieva Gonzalez, du är härmed arresterad för misstänkt inblandning i ett inbrott härom natten, där flera värdefulla föremål blev bestulna och en vakt skadades. Du behöver inte säga någonting, men allt som du säger kan användas som bevis mot dig." Häpet stirrade hon på polisen som tog fram handbojor.

Chris såg snabbt upp då det knackade på dörren, tydligen var han inte ensam om att vilja nå henne idag. Han suckade lite, då hon dröjde och han tyckte sig höra en bekant röst så reste han sig upp och gick ut dit för att se vad som var på gång. Han såg förvånat på de båda kollegorna, förstod inte alls vad det var dem höll på med. Han hade svårt att tro att Nieva skulle göra något sånt.
"Vad är det som händer?", frågade han, ännu en sak han ogillade med att vara sjukskriven var att inte få reda på nåt. I vanliga fall fick dem veta saker genast efter att dem hänt.

"Du är också härmed under arrest," fortsatte den andra polisen då Chris dök upp, såg allvarlig ut då han också tog fram handbojor. "Vill ni ha en försvarsadvokat närvarande under förhöret?" frågade den första polisen som ledde Nieva fram till polisbilen. Hon nickade lite till svar, fortfarande alldeles förbryllad. Då de åkte iväg försökte hon förklara att det måste ha skett ett misstag, att hon inte alls var skyldig.