PRS Rebellion Emma07 och Wolfy

Nathaniel satt kvar och höll hennes hand hela tiden, kunde inte få nog av att se på henne. Han hade saknat henne mer än han vågat erkänna, och till skillnad från tidigare så kändes det som om hon välkomnade honom mer än innan nu. Han log försiktigt mot henne då hon vaknade till, hon såg så fridfull ut.
"Känner du dig bättre?", frågade han mjukt.

"Lite," nickade hon och satte sig halvt upp i sängen. Jämfört med tidigare så mådde hon bättre, men hon kände sig fortfarande dåsig och det skulle nog dröja åtminstone till följande dag förrän hon kände sig helt som sig själv igen. Men det var bara att hålla upp en fasad och övertyga sig själv om att hon var stark.

Nathaniel log lite mot henne igen.
"Bra. Du gjorde av med en hel del energi", sade han, hoppades verkligen att hon skulle hämta sig snabbt ifrån det.

"Det känns." Hon kände sig inte riktigt i toppform vilket ju var förståeligt med tanke på det hon gått igenom för några timmar sedan. "Men jag kan inte vara frånvarande hela kvällen, vakterna kommer garanterat misstänka något och rapportera om det till far." Caelia klickade fundersamt med tungan, kom faktiskt inte på en annan lösning än att bita ihop och ta sig igenom en middag utan att ge någon en anledning att tro att hon mådde dåligt.

Nathaniel nickade lite och log snett.
"Du hämtar dig åtminstone snabbare än vad jag gjorde när min magi bröt ut", sade han, det hade varit lite händelserikt. Men det hade hänt rätt mycket medans han försökt lära sig kontrollera det, han hade råkat sätta eld på en hel del saker.
"Jag är ledsen att jag inte kan hjälpa till så mycket, jag hann aldrig lära mig hur man ger energi", sade han ärligt, önskade innerligt att han kunde hjälpa henne mer.

Då han bad om ursäkt för att han inte kunde erbjuda så mycket hjälp skakade hon på huvudet. Han hade redan gjort tillräckligt för henne. Han hade erbjudit henne ett rum där hon fått vila, och han hade suttit vid hennes sida hela tiden. Det var mer än vad hon kunnat begära.
"Du har gjort mer än tillräckligt," försäkrade hon honom med ett litet leende i mungipan.

Nathaniel log lite tillbaks mot henne, för henne skulle han göra vad som helst. Men det vågade han inte riktigt säga, åtminstone inte efter att hon tidigare gjort klart att hon inte längre gillade honom. Då behövde han inte skämma ut sig mer med att prata om hur mycket han fortfarande gillade henne. Han kramade istället lätt hennes hand, lyfte den sen och gav henne en lätt kyss på handryggen utan nån direkt tanke på vad han gjorde. Men något måste han ha gjort, för utan att det alls varit hans mening så kunde han känna hur energin gick ifrån hans läppar över till henne. Inte jättemycket, han blev inte mer än bara lite lätt trött, men ändå något. Han såg förvånat på henne, kanske hade det funkat bara att han ville hjälpa henne så mycket.

Andlöst följde hon hans rörelser med blicken, då han långsamt lyfte hennes hand för att placera en fjäderlätt kyss mot handryggen. En kyss som mest kändes som en smekning men som samtidigt var en elektrisk stöt genom hennes kropp. Plötsligt kände hon sig inte längre lika trött som tidigare, det var som om energin på något magiskt sätt hittat tillbaka till hennes kropp. Magi minsann. Caelia studerade storögt hans ansikte och flackade med blicken mellan hans ögon och läppar. Hon skulle precis luta sig närmare då det knackade på dörren. Personen i fråga väntade inte på svar utan bjöd in sig själv till rummet.
"Här gömmer du dig," sa han med en gnutta retsamhet i tonen. Det glittrade i den långa mannens ögon, tydligt road över det han såg. Vem mannen var hade Caelia ingen aning om men hon antog att han måste stå Nathaniel nära då han vågade komma in bara sådär.

Nathaniel såg tyst tillbaks mot henne, fortfarande hållandes hennes hand och ryckte till lite av knackningen på dörren. Han vände sig direkt om och såg vem som kommit in, log litet tillbaks mot sin kusin som var uppenbart road. Varför skulle han ha just sån här tajming?
"Här gömmer jag mig. Ville du nåt eller kan det vänta till mötet sen? För jag hoppas inte du tänkt låta mig dras med Iversen på egen hand", svarade han retsamt, han stod sin kusin rätt nära då de alltid varit vänner och han var en av dem som Nathaniel verkligen litade på. Iversen var en av adelsmännen som verkligen kunde vara en gnällspik ibland, Nathaniel tålde honom inte riktigt.

"Försöker du bli av med mig?" Aaryan studerade sin kusin med ett höjt ögonbryn. Han hade sett tillräckligt för att dra en slutsats om vad som pågick mellan Nathaniel och prinsessan av Adarlan. Båda var upp över ögonen förtjusta i varandra men de båda verkade vara för blinda - eller snarare för dumma - för att inse den andres känslor. Det var inte direkt en klok idé av Nathaniel att gå och kära ner sig i prinsessan. De skulle betrakta henne som en fiende för det var precis vad hon var.