Shadowhunters PRS Emma07 och Wolfy

Philip hade inte riktigt kommit helt underfund med sina känslor förräns samma dag, när han insåg hur otroligt rädd han var att förlora henne. Tidigare hade han ju på något underligt vis velat visa sig duktig för henne, men inte riktigt vetat varför förräns nu. Det skulle nog förklara en hel del konstiga känslor under den senaste tiden. Han hade kunnat stå där med läpparna mot hennes hela kvällen utan problem, ville aldrig att den här fantastiska stunden skulle ta slut. Han lade också andra handen på hennes rygg, att känna hennes varma kropp mot sin var en obeskrivlig känsla.

Efter en stund avslutade hon långsamt kyssen, och det enbart av den simpla anledningen att hon behövde hämta andan. Med ett litet leende såg hon sedan upp på honom för att söka ögonkontakt, leendet växte sig långsamt allt större. Att de skulle befinna sig i den här situationen hade hon faktiskt inte ens kunnat föreställa sig. Drömma visserligen men hon hade nästan inte ens tillåtit sig att göra det. Hon hade varit övertygad om att det bara skulle väcka onödiga förhoppningar till liv. Efter att ha ägnat några korta ögonblick åt att samla sig själv kysste hon honom på nytt - kunde inte låta bli.

Philip var på ett sätt nästan tacksam för att hon avslutade kyssen, för han hade helt glömt bort att andas under tiden vilket han upptäckte först nu. Han log brett emot henne, och ögonen sken av glädje. Jisses vilken kväll, han kunde inte tänka sig något bättre sätt att tillbringa den på. Denna gången besvarade han kyssen med en gång utan att tveka, men flyttade en hand upp till hennes hår med den andra kvar mot hennes rygg.

Den här gången nästan tryckte hon sin kropp mot hans. Den nästan skrek efter hans händer och beröring, önskade att han skulle röra vid henne över allt trots att det var ett steg som skulle vara alldeles för tidigt att ta. Det var åtminstone vad den logiska delen av henne försökte förklara för henne. Efter ytterligare ett tag avslutade hon kyssen igen och strök tungan över sina något svullna läppar.

Philip var som helt uppslukad av henne, kunde inte tänka på nåt annat där och då. Det var som om hela hans kropp skrek efter henne. Och hennes kyssar, jisses. Det var en obeskrivlig, fantastisk känsla och han tvivlade att han skulle kunna sova på länge efter det här. Han såg på henne samtidigt som han hämtade andan, med ett lyckligt och brett leende. Han kunde knappt komma ihåg senast som han varit såhär lycklig.
"Slutar du nånsin att förvåna en?", sade han.

Ett litet skratt lämnade hennes läppar då han undrade om hon någonsin skulle sluta upp med att förvåna honom. Antagligen inte. Vilket var både bra och dåligt beroende på hur man ville se på saken. Hon förde upp handen till snodden för att dra loss den från håret, lät lockarna lägga sig tillrätta mot hennes rygg.
"Förlåt att jag väntade till nu men jag ville inte säga, eller göra, något framför de andra." Inte för att hon skämdes, alla med ögon hade väl lagt märke till vilken kemi Aubrey och Philip hade förutom de själva.

Philip log brett av hennes skratt, ett fantastiskt ljud. Hans hjärta smälte bara mer då hon släppte ut håret, hon var så vacker med lockarna och han kunde inte låta bli att lyfta handen till hennes hår. Hur hade han ens lyckat hålla sig - och händerna - borta från henne tidigare? Han lyssnade och log snällt, just nu var han bara något otroligt lycklig över allt, att ha fått bekräftat att hans känslor var besvarade.
"Det är ingen fara", sade han snällt, visst hade han först trott att han blivit nekad men det var förlåtet med hästlängder av den här kvällen.
"Du är helt fantastiskt vacker med håret utsläppt så", utbrast han sen, han pratade ju en hel del så det var egentligen ett under att han ens varit så pass tyst hittlls.

Hon skakade lite på huvudet åt honom då han menade att hon var otroligt vacker med håret utsläppt. Han hade aldrig tidigare kommenterat den saken trots att hon nästan alltid hade håret utsläppt. Hans komplimang värmde i vilket fall som helst hennes hjärta. Det var rart av honom. Aubrey la sin hand över hans och kramade lätt om den. Hon satte sig därefter ner på sängkanten och dinglade med fötterna i luften.

Philip log mjukt mot henne, slog sig sen ner intill henne och lade armarna om hennes midja. Han kunde inte få nog av henne, ville bara vara så nära henne som möjligt. Hur var det ens möjligt att bara lukta så gott? Det var som om han lade märke till massvis med små såna saker han inte tänkt nåt större på innan.
"Kan du inte sova här?", frågade han, han ville ha henne nära sig. Och visst, hjärtat brann efter mer av henne, men hjärnan intalade honom ändå att det var bara för att ha henne där.

Då han undrade om hon inte kunde sova hos honom övervägde hon förslaget under ett par sekunder, nickade sedan och sneglade upp på honom. Hon studerade hans vackra ansiktsdrag, kunde inte låta bli att fundera varför hon inte insett sina känslor för honom tidigare. Eller det hade hon väl gjort men hon hade försökt ignorera dem, intala sig själv om att Philip enbart var hennes tränare och möjligtvis vän. Aubrey tog av sig sin hoodie och slängde den över stolen innan hon la sig ner på den mjuka sängen.