Efter Plugget

Idun nickade samtidigt som hon ryckte på axlarna åt det han kommit fram till.
"Jo, så är det nog. Jag vet inte." hon tystnade och fortsatte sedan.
"Men du har väl rätt. Jag gör det för det är det enda jag vet att jag kan göra för att det ska kännas bättre även om det inte alls är bra eller kommer bli bättre av det." svarar hon och skrattar lätt sedan åt hans ord. Hon skulle allt vilja se honom brotta ner henne. Hon tränade dock fortfarande så gott hon kunde, något hon gissade att han inte gjorde. Men hon log sedan tacksamt mot honom.
"Det kanske skulle hjälpa. Om jag ens skulle klara av att transferera mig till dig. Beror i vilket tillstånd jag är och hur mycket jag orkar." hon log snett det var inte hennes mening att ta över allt detta på honom.
"Det är inte meningen att du ska behöva tänka på detta. Du har nog med bekymmer för din egen del." mumlar hon slutligen och sänker blicken. Bättre att försöka klara allt på egen hand som hon alltid gjort hittills.

”Vadå? Tror du inte att jag skulle kunna brotts ner sig eller? Så otroligt är det väl ändå inte!” Protesterar Caleb och fäster blicken på henne. ”Och du har rätt, det blir inte bättre av det även om det kanske känns bra. Det är väl typ som alla beroenden, det känns bra i stunden och det är liksom tillräckligt för att fortsätta?” Spekulerar han och sänker blicken mot kaffekoppen. Frånvarande börjar han snurra runt den på fatet, försiktigt så att den svarta vätskan inte skvimpar över. Han förstod hur hon tänkte och resonerade, men samtidigt var det så innerligt svårt att förstå sig på det hela.
”Bekymmer? Du, jag har typ bara ett bekymmer och det kan du ge dig fan på att jag har kontroll över. Vill du inte ha min hjälp? För i så fall är det bara at säga som det är”, säger Caleb och slutar med ens att snurra på koppen, så att han ännu en kan fästa blicken på Idun.