The elements

De små meningarna är nästan som viskningar när Amari kommer in och lämnar kläderna på det tomma handfatet. Någonstans i huvudet hade Celine tänkt att den jämnåriga bara kunnat lämna dem utanför dörren, så att hon kunnat dra till sig dem innan hon steg ut.. dörren hade varit lätt på glänt endast för att hon skulle ha kunnat prata med den andre utan att ljudet skulle bli något problem, men Celine känner sig rätt tacksam när dörren stängs helt och hållet. Lämnar henne och hennes tankar alldeles ensamma. Det känns lite befriande, det enda som hon har lust att göra är att sortera sina egna tankar. Kroppen sjunker ner i vattnet så att endast näsan hålls uppe på ytan. Ögonlocken är slutna medan den unga flickan tar djupa, klara men rispiga andetag. Sinnena börjar att komma tillbaka, gör henne lite starkare. Det känns som att rösten skulle hålla, och hörseln fungerar fint där under vattnet. Försiktigt gnager hon ner de långa, prydliga naglarna i benen på sin hud. Det sticker till, men hon känner någonting medan vattnet tvättar bort all henens skam. Tankarna från under kvällen kommer en för en upp i hennes huvud, hur de dragit med henne in i gränden, varje hudkontakt de haft med henne. De iskalla händerna under hennes tröja, under hennes kjol vandrandes uppåt. Läpparna mot hennes nacke, nyckelben och bröstkorg. Fingrarna glider tankspritt över markeringarna som satt sig över den ömma, silskeslena huden. Som tjocka sår. Inte tillräckliga för att ge ärr, men tillräckliga för att bilda sårskorpor. Inte något kärleksfullt, retsamt hickey inte. Celine är fylld med en viss lugnhet, för även om tankarna konstant klandrar henne för allt, varje liten kontakt, så vet hon vems fel det varit. Nu är hon inte någon mördare, inte självmant iallafall, men förhoppningsvis kommer ingen annan flicka som vandrar själv på gatorna behöva gå igenom samma förbaskade rädsla. Händerna börjar darra igen medan de sköljer igenom det blonda håret som landar perfekt precis över hennes taniga axlar. Efter att ha legat där i vad som verkar som evigheter, kanske någon timma eller två, och känner sig lite renare än innan så ställer hon sig upp. Håret ligger lite huller om buller på huvudet, läpparna är fortfarande vinröda men ansiktet blekt, och en viss mörkhet under ögonen. Den mörka blicken granskar varje liten del av spegelbilden innan hon tvingar bort den. Hon kan stå där i timmar och döma sig själv, tycka synd om sig själv, men ingenting kommer att hjälpa. Med en eftersläntad suck låter hon det nu blodiga vattnet glida bort från badkaret, bara för att tvätta karet igen. Därefter låter hon fingrarna stryka sig över det mjuka tyget på kläderna, drar tröjan över huvudet och låter den skölja hennes kropp som ett starkt vattenfall. Med byxorna på känner hon sig absolut formlös, helt perfekt. Fingrarna går därefter upp till det smått våta håret och börjar sätta upp det i två stycken inbakade flätor. Hon vill nämligen inte ha håret i sitt ansikte när hon sover.. Jodå, även om mycket nytt hänt under dagens gång så glömmer hon inte bort sina vanor eller principer, det har aldrig gått att bryta dem.
"Tack så mycket," mumlar Celine ut i lägenhetens tomrum, osäker på om Amari somnat under tiden eller inte.

Medan Celine var inne i badrummet så fanns det egentligen inte så mycket för Amari att göra. Under en liten stund så gick hon runt i rummet och plockade undan lite kläder som låg på golvet lite här och var. Det var inte direkt stökigt där inne, hon var rätt renlig av sig på det viset, men hon hade ju inte direkt något bättre för sig. Att gå och lägga sig direkt kändes lite konstigt av någon anledning, hon tänkte att hon nog helst fortfarande ville vara vaken när Celine väl kom ut ifrån badrummet igen ifall det skulle vara något särskilt hon ville eller så. Men det tog inte lång tid för henne att göra i ordning rummet så att det såg lite prydligare ut, så då fanns det inte mycket annat för henne att göra än att gå och lägga sig i sängen. Men sova tänkte hon inte göra, i alla fall inte medvetet, så hon tog fram en bok hon haft med sig och började förstrött läsa den medan hon låg ner i sängen.
Koncentrationen var dock inte direkt på topp för tillfället, och hon kom alltför ofta på sig själv med att ha läst flera sidor utan att ha tagit in ett enda ord. Det kändes som att hennes tankar var för omtumlade efter den här dagen och allt som hade hänt, och hon sneglade hela tiden mot badrumsdörren. Flickan där innanför tog verkligen god tid på sig, något som Amari knappast klandrade henne för. Det var trots allt inte så att hon badade bara för att hon hade lust eller så. Gud, bara för någon dag sen så hade hon aldrig kunnat tänka sig att ens ha en någorlunda trevlig konversation med Celine, och nu var hon där i hennes lägenhet, i hennes badkar till och med. Och det även efter att de redan hade spenderat det mesta av den här dagen tillsammans. Saker och ting kunde verkligen förändras fort. Om det här nu höll i sig då, Celine kanske skulle ångra allt det här nästa dag och gå tillbaks till sitt vanliga jag. Men det var rätt svårt att tro det när hon nu hade fått se en helt annan sida av henne. Särskilt efter den här kvällen, det kändes inte riktigt som något man bara gick iväg från som om ingenting hade hänt.
Amaris tankar fortsatte vandra, och hon började känna sig allt mer sömnig där hon låg och väntade. Den varma, mjuka sängen gjorde det definitivt inte lätt för henne att hålla sig vaken. Boken hade hon lagt åt sidan för ett bra tag sen, och just nu låg hon där och försökte underhålla sig själv, och framförallt hindra sina numera trötta ögon från att slutas, genom att forma lite vatten som funnits i ett glas bredvid sängen till olika former.

Det verkar som att den jämnåriga flickan fallit ner i en sömndvala där hon ligger i sängen, hon verkar inte riktigt höra Celines tackande. Det är inte direkt något som överraskar henne, det är mitt i natten och mycket har hänt under kvällens gång. Utmattande saker som man inte kan vänta med att lämna bakom sig och somna. Dock är hon lite osäker på Amari faktiskt susar sött, eller om hon bara inte hört henne. Vattnet i det lilla glaset på nattduksbordet formas upp i luften i olika former medan ögonen ser alldeles slutkörda ut. Nu brukar de flesta ha helt slutna ögon, och inte hålla på med sina element i sömnen.. men det är högst möjligt. Jose kan ibland sova med hel öppna ögon, så det är lite svårt att avgöra det. Celine bestämmer sig därmed att inte störa alldeles för mycket, håller munnen stängd och låter benen smyga fram mot den frestande sängen. Den trötta, alldeles körda kroppen sjunker ner mot madrassen och drar täcket över sin ömma kropp. Utan att ge Amari någon blick vrider hon på sig så att ansiktet kommer tätt intill med väggen bredvid. Fönstret täcks av ett tunt gardintyg som de små, tunna fingrarna finner underligt bekväma att pilla med. Vira den runt varje finger, försöka fläta den, helt enkelt experimentera lite grann. Jodå, även om hela hennes huvud för närvarande står alldeles tom så vill kroppen gärna hålla sig sysselsatt. Ögonlocken är tunga som bly och tvingar henne att sluta sina ögon ett par gånger, men sömnen kommer inte till henne. Det verkar som att hon mycket väl kanske kommer bli sömnlös under natten, men det är väl som förväntat. De vita tänderna gnager frenetiskt i den röda underläppen. Så håller hon på i ett bra tag innan hon sätter sig upp i sängen och stirrar ut genom fönstret. Händerna håller uppe den slutna gardinen en aning så att hon kan se på den vackra natthimlen, även på varje person som rör sig nedanför. Hon räknar dem, undrar vart det är de ska, vad de jobbar med, hur de mår, hur deras familj och förhållanden ser ut.. fingrarna trummar försiktigt mot glaset, får naglarna att knappa försiktigt mot det. Celine tänker inte på att dessa ljud kanske väcker flickan bredvid henne, precis som innan står tankarna helt stilla. Som att hjärnan är ett tomrum som inte orkar med någonting mer alls. Tillslut får hennes ögon tillräckligt på mörkret utanför och vänder därmed blicken mot den levande varelsen bredvid henne. Kylan är fortfarande väldigt stark, även om det är varmare inne och hon fått ett välförtjänt bad, men den ligger fortfarande kvar över henne. Armarna drar till sig täcket lite ytterligare, noga med så att det täcker Amari också, innan hon lägger sig ner igen och gömmer halva ansiktet under det.

Amaris blick dras från vattnet hon håller på att forma framför sig till Celine när hon ser henne komma fram till sängen i ögonvrån. Gud, hon hade inte ens hört henne komma ut ifrån badrummet. Jäklar vad hon verkade behöva sömn. Hon lät vattnet återvända till glaset igen, med lite spill på golvet då hon verkligen inte var särskilt noggrann i sina rörelser. Trött så vände hon på sig i sängen så att hon låg på mage med armarna under kudden och vred på huvudet och såg återigen på Celine genom bara halvt öppna ögonlock. Utan ett ljud så gled hon ner under täcket i sängen bredvid henne, och Amari kände sig lättad över att den verkade vara förvånansvärt rymlig, det kändes faktiskt inte ett dugg trångt. Den bleka, utmattade flickan bredvid henne gav henne inte ens en blick utan la sig med ansiktet mot väggen, och Amari tänkte att hon kanske helt enkelt bara ville försöka sova ifred utan att behöva prata mer. Lite stött kände hon sig över att den mörkögda verkade så tvär, men hon tvingade undan den känslan rätt snabbt. Varför skulle hon inte vara det? Att bara vilja sova var väl ändå en helt normal reaktion i en sån här situation. Så hon bestämde sig för att vara tyst och inte störa henne, och hon kände sig tacksam över att äntligen få sluta ögonen.
Det tog inte lång tid innan hon började glida in i en bekväm sömn, men vaknade till igen när hon märkte hur Celine satte sig upp i sängen bredvid henne. Hur länge hade de sovit? Eller, hur länge hade hon själv sovit, och hade Celine sovit alls? Om möjligt så kände hon sig ännu sömnigare nu, men hon fick sig själv ändå att öppna ögonen lite på glänt. Det var väldigt mörkt i rummet, men hon såg Celines siluett vid fönstret där hon satt, gardinen lite bortdragen. Vad höll hon på med? Hennes trötta hjärna kunde inte riktigt få ihop det. Återigen undrade hon om hon hade fått någon sömn överhuvudtaget än så länge. Det vore ju inte så konstigt att ha svårt att sova efter något sånt här, minnena kom fram så enkelt utan distraktioner omkring en. Tanken fick henne att känna ett styng av sorg för hennes skull inom sig, men hon kunde inte komma på något att göra åt saken. Så lade sig flickan plötsligt ner igen och nästan försvann under täcket.
"Har du svårt att sova?" mumlade hon, rösten ändå tydlig i den tysta natten. Kanske kunde hon få hennes tankar på annat tillräckligt länge för att hon skulle kunna somna?

Även om nu Celine förstrött pillar med täcket som har hennes fulla uppmärksamhet, så märker hon klart och tydligt hur den jämnåriga flickan vaknar upp bredvid henne. Som att hon har ögon i nacken. Med trötta, svullna ögonlock slår hon upp ögonen och möter Amaris mörkblåa blick. Hon kikar upp från täcket, låter det täcka hennes näsa medan tänderna fortfarande gnager i den röda underläppen under täcket. Uppenbarligen hade Amari vaknat av alla rörelser i den delade sängen, även om Celine försökt att inte göra alldeles för mycket ljud för sig. Skuldkänslorna börjar än en gång att koka ihop innanför pannbenet på henne. Försiktigt sträcker hon på ryggen medan de mörka ögonen granskar ansiktet framför henne. Tystnaden tar över en stund till. De ligger inte så tätt ihop som hon trott att de skulle ha gjort, men det känns fortfarande så närgående. Lite för mycket för den ömma kroppen och tankarna som sakta men säkert börjar smyga tillbaka och förstöra än mer.
"Ja, förlåt för att jag väckte dig." viskar Celine och flyttar sig lite längre in så att ryggen vilar mot väggen, ett litet större mellanrum mellan de två artonåringarna. Med ett litet, sömnigt gäspande lutar hon sin kind mot sin handflata medan ögonlocken stängs och öppnas i långsam takt, stängs och öppnas. Även om hela hon är utmattad så verkar det inte som att hjärnan vill låta kroppen somna. Tänk om något händer? Tänk om hon inte kan skydda sig själv? Celine vet helt klart att Amari inte kommer göra något, hon verkar för snäll för att hitta på något sådant.. och hon har varit med om liknande själv. Dock är kroppen konstant orolig och nervös, likaså med hjärnan. Dock känns det även fel att låta Amari stanna uppe med henne, fortsätta att prata med henne under natten. Hon är minst lika trött som den blonda så sömn behöver de bägge två. Jisses, sen när har hon börjat bry sig så mycket? Den där själviska egot verkar ha försvunnit en hel del nu under dagen, förhoppningsvis kommer det tillbaka så att kontrollbehovet får det den behöver. Dock känner hon inget behov av det just nu, just nu verkar hjärnan och hjärtat endast vilja prata lite med Amari. "Försök att somna om, jag kommer nog göra det snart.. förhoppningsvis."

Det är tyst en stund, och för ett ögonblick så tänker Amari att hon kanske lyckats somna trots allt, men så hörs Celines låga röst inifrån täcket. Viskningen var lite dämpad, men hon kunde fortfarande höra vad hon sa.
"Det är ingen fara, oroa dig inte" svarade hon med samma tysta röst som flickan bredvid henne, normal samtalston kändes för högljudd i tystnaden, och gäspade. Hon var rätt säker på att hon ändå inte hade lyckats somna ordentligt innan Celine hade råkat väcka henne, hon brukade vanligtvis inte vara fullt så enkel att väcka annars. I mörkret så kunde hon inte se Celines ansikte särskilt väl, men hon hörde hur även hon gäspade och märkte hur hon flyttade sig ännu lite närmre väggen bakom sig. Gjorde utrymmet mellan dem aningen bredare. Hon verkade orolig, vaksam, något som verkligen var helt förståeligt i hennes situation. Den där känslan av otrygghet, för även om man rent rationellt förstod att man var säker och att inget mer skulle hända så var det som att kroppen inte riktigt förstod. Den mindes väl, och det var otroligt jobbigt att försöka ignorera när man väl låg där och försökte sova, något som Amari tyvärr kunde känna igen sig en del i. Men även om hon inte visste exakt vad som hade hänt Celine så var hon säker på att det kändes lite värre för henne just nu, särskilt med tanke på att hon eventuellt hade mördat två personer dessutom. Sen så hade Amari visserligen noll empati för de två männen, och hon antog att Celine måste känna likadant, men insikten och vetskapen om att hon tvingats mörda någon var förmodligen inte den trevligaste. Å andra sidan var det nog ändå inte främst det som Celine låg där och tänkte på, hon kanske bara kände sig lättad över just den delen.
"Nej det är lugnt, jag är ändå vaken nu.. Du behöver ju sova med, är det något jag kan göra?". Det första var kanske inte helt sant, visst var hon vaken, men sömnen kändes ändå väldigt nära. Men det såg hon bara som en anledning till varför det kändes rimligt att hålla sig vaken en stund till för att få Celine att kunna somna, för sen så kunde hon bara enkelt falla i sömn än en gång ändå. Och hon ville faktiskt genuint se till att den oroliga flickan som låg där fick åtminstone några timmars sömn, även om den kanske skulle vara lite orolig den med. Hon kunde ju inte låta henne ligga där vaken hela natten.

Sömnen i Amaris ögon och ansikte är fortfarande helt självklar, hur kan det vara lugnt att hålla henne uppe när det verkar som att hon kan somna i vilken sekund som helst? Det är väldigt snällt och rart, det kommer Celine inte att protestera emot, men ibland verkar det som att den jämnåriga är lite för snäll för sitt egna bästa. Nu kan inte direkt Celine jämföra henne med någon som gör resultatet rättvist, de flesta människor runt omkring henne är långt ifrån för snälla. Kanske det är vanligt att vara så snäll och osjälvisk när man lever utanför Mr Cummings tjocka husväggar. Hur som helst spelar det ingen roll, det förvånar henne oavsett om det kanske är vanligt eller ej. Att de tidigare varit nära ovänner hjälper inte direkt. Amari verkar så genuin, snäll och godhjärtad även om de bägge två hyser mer eller mindre ack mot varandra.
"Nej, nej.. kanske bara prata lite med mig?" frågar hon trevandes medan de stora ögonen försöker att fokusera på den andres ansikte, tack vare mörkrets krafter så kan hon se bättre än många andra, som en fladdermus. Om hon konverserar lite tyst kanske tröttheten tar över varje del av kroppen och alla sinnen, så att hon får tillåtelse att sova åtminstone ett par timmar. Det skulle vara fantastiskt. För även om Celine inte vill förlora sitt medvetande, sin kontroll eller få några mardrömmar så kommer hon inte kunna gå vidare nästa dag utan några timmars sömn. Med tankarna och känslorna fortfarande solklara i bakhuvudet och utan någon vila så är det väl rätt självklart att inte riktigt kunna leva som vanligt. Tankarna börjar därmed att fundera på vad hon kan ta upp att samtala om. I en kort stund funderar hon på om hon ska fråga Amari om det som hänt henne, om hur hennes ansiktsuttryck och beteende avslöjat att något liknande inträffat. Dock känns det fel, det känns inte bra att diskutera något sådant särskilt inte när man vill glömma det själv. Amari vill nog glömma bort det helt och hållet, och har antagligen fått tillbaka en del obehagliga minnen under kvällens gång. Så det är ett stort nej. Så tankarna glider vidare till Dominic, det enda de har gemensamt förutom deras påhittade ogillande för varandra. "Du hade rätt igår, att jag är en hemsk människa om jag ignorerar faktumet att Dominic kommer få det hemskt om han följer med oss. Jag borde inte ha gått med på det, men pappa har en viss.. övertalningsförmåga." Jodå, det vet hon mer än väl. "Vill du veta en ut av de hemska sakerna han gjort?"

Att Amari inte genast slöt ögonen och somnade om efter att Celine sagt åt henne att göra det verkade förvåna henne, men hon insisterade inte. Själv kunde den trötta, mörkhåriga flickan inte låta bli att tycka synd om henne som hade den reaktionen på att någon faktiskt försökte hjälpa henne trots tröttheten istället för att ta första bästa chans att strunta i det. För henne var det en självklarhet att finnas där för andra och försöka hjälpa, även om det faktum att det var just Celine där bredvid henne på sätt och vis bevisade att hon kanske emellanåt var lite väl osjälvisk och inte tänkte så mycket på sig själv som hon kanske borde. De var ju långt ifrån nära vänner. Dock så var det här en väldigt särskild situation, och det var ju inte som att hon hatade henne eller så. Just det som Celine varit med om var dessutom något hon önskade att ingen någonsin skulle behöva utstå. Så nu låg de alltså här i mörkret, och Amari hade inga planer på att bara börja strunta i henne nu.
"Det är väl ändå att göra nånting.. Men ja, visst kan jag prata lite med dig" svarade hon lite halvt skämtsamt och log trött, även om det knappast syntes i mörkret. Att prata lite med henne hade hon faktiskt inte alls något emot, det var till och med något hon själv tänkt föreslå om inte Celine själv hade nämnt det. Det som den blonda flickan började prata om var dock något hon inte alls hade väntat sig, och det fick henne att vakna till lite mer. Var det här verkligen hennes idé om något distraherande, något som kunde hindra henne från ovälkomna minnen från kvällen? Att börja prata om hemska saker hennes pappa hade gjort och att Dominic skulle fara illa om han följde med henne och syskonen hem? Inte för att hon dömde henne, det var mest att det hela överraskade henne så. Amari tänkte först att det kanske hade varit bättre för henne att prata om något mer lättsamt, mer vardagligt, men så insåg hon att det här faktiskt var Celines vardag. En vidrig far som tydligen hade en särskild "övertalningsförmåga", något som lät allt annat än trevligt i Amaris öron, och som fick sina barn att göra saker trots att de kanske visste att det inte riktigt var rätt. Herregud vad det här var sorgligt.
"Ja.. det vore ju inte direkt bra om han följde med er... Och visst, berätta". Orden kom fram lite långsamt, hon ville varken säga emot Celine om att det vore hemskt om Dominic följde med dem eller hålla med om att Celine själv var hemsk, även om hon själv hade sagt just det under gårdagen. Hon behövde ju inte direkt må sämre i det här läget.

I ett ögonblick får Celine för sig att den jämnåriga flickan försöker driva med henne, med en sådan där negativa underton som de bägge två brukar använda sig av. Dock bestämmer hon sig för att inte riktigt lägga större baktanke på det, ja.. att prata är väl allt att göra någonting. Det verkar inte riktigt som att Amari är särskilt förtjust i tanken egentligen, och kanske det är något hon borde ha förväntat sig, men av någon anledning gör det henne rätt besviken. Hennes vistelse känns oönskad, och även om hela situationen är oönskad för båda två så känns det annorlunda för henne. Kanske hennes ömtåliga hjärta blivit allt mer ömtålig och nafsar upp varje litet ord, ton eller uttryck som kan låta det minsta tja, nedvärderande. Eller ickegenuint. Celine kväver en försiktig suck innan hon vänder sig om för att ligga på rygg, låter ögonen lämna Amari bredvid sig för att fästas upp mot taket. Granskar och noterar varje litet väck eller förändring på färg. Just när man är så skör kan känslorna bli lite för mycket, tankarna likaså. Så man noterar varje negativitet, allt. Nu bubblar hjärnan ihop en massa strunt, strunt som vardagliga, självsäkra Celine inte skulle gå igenom alls. För även om Amari inte protesterar, eller påpekar att hon inte menat det hon sagt under gårdagen, att Celine inte är hemsk, så brukar det inte vara något hon vanligtvis bryr sig om. Om någon ogillar henne eller ser henne som en hemsk person kan hon faktiskt inte bry sig mindre om, hon är van vid att folk får den uppfattningen även om de inte känner någon ut av syskonen. Ett samtal som varar i någon minut ger dem ingen rättvisa, anledningen till att hon blivit så förbaskat arg under gårdagen var just för att Amari snackat en massa skit om hennes syskon, deras liv. Den jämnåriga flickan hade förtjänat en örfil för de orden. Nu är det däremot annorlunda, för nu har den mörkhåriga inte öppnat munnen det minsta, och nu är det tystnaden som gör Celine frustrerad. Inte arg eller oberörd, utan besviken och aningen ledsen. Hon påminner sig om att det bara gått en dag, och det spelar ingen förbaskad roll om den andre fortfarande ser henne som en hemsk person även om hon bett om ursäkt. Om något borde det bara visa hur fördömande Amari är? En hand stryker sig över det trötta, bleka ansiktet av frustation, det är bara lika bra att låta alla de där tankarna försvinna. Hon kommer komma tillbaka till sitt vanliga jag och inte bry sig ett skit om Amaris åsikter om henne, och det är det enda hon vill för nuläget. Förutom att sova, rymma och bara förlora känseln i hela kroppen. Med ett eftersläntade skratt skakar den blonda på huvudet och sluter ögonlocken. Varför berätta? Det är känsligt, och alla de där sakerna vill hon ju verkligen inte dela med sig av med någon utanför familjen. Ingen får veta, för det som sker under Cummings tak är hemligheter, deras hemligheter. Plus är artonåringen bredvid henne den minst optimala personen oavsett. Det kommer inte lösa någonting, kommer tvinga upp mörka minnen.. och Amari verkar inte direkt så förtjust i tanken. Vem skulle vara det såhär inpå natten?
"Strunt samma, sov så gott." bestämmer hon sig för att viska istället, med fortfarande en vänlig ton även om den blivit lite mer lågmäld.

Plötsligt så verkar den blonda tvär igen och verkar stänga sig för henne, och Amari förstår inte vad som fick hennes inställning att vända så fort. Tonen i hennes röst var fortfarande rätt vänlig, men orden och hur hon hade vänt sig bort från henne gav ett annat intryck. Hade hon lyckats säga något fel nu? Hon tyckte att Celine verkade lite frustrerad, men visste inte riktigt var hon hade trampat snett i det hon nyss sagt till henne. Kanske borde hon ha förtydligat att hon inte höll med om att hon var en hemsk person och att hon kanske hade varit lite väl hård mot henne. För även om fortfarande hade en rätt vaksam inställning till den där familjen så hade ju Celine visat sig vara förvånansvärt omtänksam och vänlig, när hon kände för det. Dessutom så hade det blivit tydligt att hon faktiskt verkade bry sig om Dominic, något hon själv inte hade vetat något om under gårdagen. Så även om hon fortfarande var starkt emot att Dominic skulle följa med Celine och hennes syskon så tyckte hon väl inte riktigt längre att hon var hemsk för det. Särskilt inte med den nya vetskapen om att hennes familjesituation tydligen var betydligt värre än hon hade anat tidigare, i alla fall om hon utgick ifrån vad Celine nyss hade antytt innan hon bestämt sig för att inte berätta mer. Fast sen så kanske det var så att Amari inte alls hade sagt något fel, utan att Celine helt enkelt bara inte ville berätta om just det för henne. Varför skulle hon? Hon var någon helt utomstående som hon egentligen inte hade känt i mer än knappt en dag. Det kanske mest var den märkliga, intima situationen de befann sig i som fick henne att överväga det överhuvudtaget. Oavsett vad hennes anledning var så kände Amari inte direkt för att pressa henne, så hon lät det vara.
"Okej, säger du det så.. Godnatt" viskade hon tyst och slöt de mörka ögonen. "Men jag är i alla fall ledsen över att du fått stå ut med så mycket.. De andra med, hade jag vetat det igår så...". Återigen så mindes hon det Celine sagt om självmordsförsök och drogmissbruk under gårdagen, och hur Jeremiah hade känts tidigare under dagen, och hon kände hur det dåliga samvetet gnagde i henne. Det var verkligen vidrigt, hur kunde man göra så mot de barn man tagit in i sitt hem? "..ja, då hade jag väl inte varit så onödigt hård" avslutade hon. Även om hon inte hade några planer på att få Celine att berätta det hon tänkt prata om för bara en liten stund sen så ville hon ändå förklara sig, det kändes bättre på det sättet.