Gröna Grodor [prs]

Tvillingarna log stort när de kom hem och överraskade dem med cupcakes och en film. De båda satt nära dem, så som om de visste att Remus skulle åka imorgon. Aloy såg på sin man och de bestämde utan ord att de skulle titta på filmen först innan de sa något och de slog sig ner. Tvillingarna hade valt en ny action film kallad Matrix, de sa att Dean hade tipsat dem om den och de var snart uppslukade i handlingen. Aloy såg på den med ett halvt öga medan hon lutade sig mot Remus. Hon ville få all närhet hon kunde innan han försvann, inte endast för att hon inte visste hur länge han skulle vara borta, utan om han ens kom tillbaka. Remus verkade fundera på samma sak och höll om henne, medan tvillingarna påpekade det ena och det andra i filmen. Överlag var det en trevlig kväll och när filmen var slut satte de pojkarna ner för att tala med dem.

Aloy såg hur de båda blev oroliga med en gång men försökte att hålla det samman och de kramade om dem. Det var en otäck känsla att inte veta om någon skulle återvända eller inte, men de förstod varför Remus skulle åka, även om de önskade att han skulle låta bli. Han lovade att skriva till dem så ofta han kunde och det verkade lugna dem lite, medan de började ställa frågor om de andra varulvarna och vad Remus skulle göra egentligen. It was a pleasant evening, även om de stannade uppe längre än vad de tänkt, men de ville ge pojkarna så mycket tid med Remus som de kunde, och när de väl gick och la sig så var klockan över två.
Aloy kröp ihop i Remus famn, de behövdes inga ord, utan han bara drog henne närmare sig och kysste henne. God she loved that man, and she really hoped that this wasn't their last night together, she thought as she depended the kiss.

Aloy vaknade till när Remus gav henne en puss på pannan och viskade att han älskade henne innan han lämnade rummet och var borta. Hon kände nästan att gråta med en gång men hon tog sig samman och gick upp, hon och tvillingarna behövde göra sig i ordning för att åka hem till Sirius och det sista mötet på ett bra tag. Tvillingarna sa inte så mycket, utan hon märkte att de var lika nerstämda som henne när hon tog deras händer och transfererade sig hem till Sirius. Hon undrade hur länge mannen skulle bo kvar där innan han flyttade in med Hilde, snart kanske de bara skulle använda huset till orden möten, tänkte hon medan de landade i den mörka korridoren.

När de landade så släppte hon tvillingarna och stirrade på den nästan för bekanta scenen framför sig. Sirius hade nästan tryckt upp Snape mot väggen, och hade han varit i sin animagus form hade han antagligen morrat åt mannen.
"Vad gör du ens här? Du vet att ingen av oss vill ha dig här. Tror du bara för att Dumbledore säger att du är okej, att vi har förlåtit dig? De är döda och det är ditt fel," sa han lågt till den andra mannen och Aloy hann inte ens tänka innan hon agerade och hade gått fram och puttat bort Sirius.

"What the fuck is wrong with you? Haven't you grown up at all?"
"Vill du ha honom här? Lily är död på grund av honom, och du försvarar Snivellus?"
"Jag tror han är mer medveten om vad han har gjort än vad du är! Men du är inte så himla oskyldig i det hela heller!"
"Jag? Vad har jag gjort? Jag är inte den som joinade Voldemort!" Fräste Sirius och Aloy såg kallt på honom.
"Nej det var inte du, men du menar att du inte har något att göra i hur han blev som han blev?"
"Jag har inget med det att göra! Och vad skulle Remus ens säga ifall han visste att du försvarade honom?" Försökte Sirius och Aloy smirked.

"Du tror att vi inte har diskuterat det här innan? Du tror inte att jag har varit arg på honom för allt ni gjorde under alla år? Wow, do you even know any of us?" Hon gav inte Sirius någon tid att svara innan hon fortsatte. "And no you were so fucking kind to him! You know what Sirius, if you hadn't been so self centered when we went to school you could have seen that you two weren't so different! Neither of you loved being home, du bondade med Hilde över det, men kunde inte ens se några av de spåren hos Snape. Men vet du vad skillnaden för er var, du tyckte om att komma till Hogwarts, du trivdes för du kunde fly hemifrån och de som plågade dig här. För honom var det nästan ingen skillnad på grund av er! Du tror att du inte har något att göra med hur han blev som han blev, nej sju år av mobbning gör ju ingen jävla skillnad!"
Sirius såg inte lika säker ut, men innan han hann svara henne så tog Dumbledore till orda.
"Mrs Lupin..." började han men Aloy bara blängde på honom.

"Don't even start! None of you did anything to stop it! Inte när det gällde någon mobbning över huvudtaget! Jag bad Slughorn relegera Hanna och Anne efter allt de gjorde mot Hilde, ni sa att det inte fanns bevis och vägrade ens utreda frågan mer! Ni såg inte vad som hände Snape, eller någon av de andra eleverna som kom fram till mig gråtands över något som någon annan elev gjort. Och det har inte ändrats sen vi slutade," sa hon sakligt. "När tvillingarna började så skrev de till mig att de båda var tacksamma över att de inte hamnat i Slytherin, inte för att de ansåg att det var ett sämre elevhem, utan för att många av eleverna hade buat åt de 11-åringar som blev placerade där! Åt en elvaåring! Och vad gjorde ni? Ingenting!"
De andra vuxna såg på henne men hon fortsatte innan de hann säga något.

"And you wonder why so many Slytherins leave the school and never look back, or hate the other houses, or turn to the dark side. Ni har aldrig tänkt på att det är för att vår sida hatar dem ifrån början! Vi är tre slytherinare i hela orden! Snape som ni alla ogillar eller hatar, Hilde som de flesta av er inte har någon åsikt om eftersom hon fanns i era liv en sån kort period, och jag som ni accepterar för att jag inte beter mig som en typisk Slytherinare, vad menas ens med det? Enligt eleverna på skolan så betyder det att man är ond! Hatten placerar oss inte där för att vi är onda, utan för att vi är kunniga och ambitiösa! Men så många av oss hatar oss innan de ens lärt känna oss! Är det så konstigt att många går över till fel sida då? They are far from kind people there, but they can at least say something good about someone from our house, like how good they are at spells. Det lilla är fan mer än vad så många av er någonsin sagt till dem! Jag säger inte att det är okej att någon av eleverna beter sig elakt mot varandra, jag sa alltid till de i mitt elevhem när jag gick på skolan, men jag förstod dem! Efter ett tag får man nog! I mean you guys think Voldemort are bad, you aren't always so freaking grate either! Och det gäller inte bara Slytherinare heller. Vet ni varför Remus är där ute? Det är inte bara för att han vill kämpa för en bättre värld för våra barn utan det är också för att han vet hur mycket ni ogillar hans typ. Ni har alla sagt saker som att han är en bra varulv, han är inte ond som andra varulvar. But for fuck sake, just because you are a werewolf, doesn't mean you are bad! Så han ger sig ut där på ett farligt och idiotiskt uppdrag för att han hoppas att ni skall tycka hans typ är bra, att de inte är så illa som ni tror, samtidigt som han vet att ni aldrig kommer tänka så. Ni kanske alla skall tänka om, because as it is now you are just making everything as bad as Voldemort!" Aloy blängde på dem allihop och hon såg att de alla var redo att svara henne, en del svar såg hon skulle vara försvarande, till och med arga, andra mer fundersamma, någon kanske förstående. "You know what? I don't want to hear it. I am done at the moment. Jag bryr mig inte om vad mötet ens var till för, I need a freaking brake from it all, come on!"

Aloy vände sig om mot tvillingarna som log stort mot henne, något de andra barnen inte gjorde, innan hon tog tag i dem och till de andras förvåning också Snape. Hon gav inte ens mannen en chans att välja om han ville följa med eller inte. Hon hade inte pratat med honom på 14 år, inte ordentligt iallafall, men hon vägrade att lämna honom där!
"Sit!" Aloy beordrade honom nästan och Snape satte sig försiktigt ner vid köksön, nästan rädd för att Aloy's ilska skulle vända sig mot honom. Aloy nästan slog ner kopparna på köksbänken medan hon började ta fram allt hon behövde för att göra varmchoklad, medan tvillingarna vispade grädde och tog fram kakor. Aloy slog i köksluckorna och när hon tillslut satte ner mjölken så hårt att glasflaskan gick sönder och innehållet rann ut så hörde de hur Severus chuckled och de vände sig om mot honom. Opie hade tappat kakorna på golvet medan Jax bara gapade.

"Did professor Snape just chuckle?" Frågade Opie men ingen svarade. Aloy bara tittade på den svarthåriga mannen som hade håret i ansiktet och nästan gömde sig bakom muggen innan han försiktigt mötte hennes blick.
"You haven't changed at all. You did this every time you got really upset. We went to the kitchen and you refused to let the elf do their job. You scared them away while you made hot chocolate in anger," sa han och lät betydligt försiktigare och mjukare än vad tvillingarna var vana at höra honom, och Aloy stirrade fortfarande bara på honom, vilket gjorde Snape en aning orolig innan hon också skrattade.
"Wow, I had almost forgot all those times we went to the kitchen, and I guess I still do this," sa hon innan hon vände sig om och torkade upp mjölken, fortfarande leendes.

"This is so strange," sa Jax men Opie tystade honom, tydligen så märkte han att de orden störde Sev och Aloy log mot sin son.
"No this is awesome! I want to know what else mom did! Pappa kan ju knappt berätta något eftersom de inte umgicks, och hon säger att hon aldrig gjorde något dumt eller fel vilket inte kan stämma. Please tell us about your time at school?" Opie satte sig ner med de kakor han inte tappat vid bordet och log stort mot Snape som blinkade några gånger innan han mötte Aloy's blick som nickade.
"Go ahead, you can tell them about all the none stupid things we did," Severus nickade innan han gav henne ett leende som fick henne att inse att hon begått ett misstag.
"I remember you punching Malfoy in the face, which made him punch you back!"
"You were in a fight?" Jax stirrade på henne som om han undrade vem hon var.
"Han puttade ner en första årselev för trapporna!" Sa Aloy enkelt och Severus himlade med ögonen innan han började berätta hela historian.


(Wow I apologise for the length, haha jag tänkte på det här igår och var bara tvungen att skriva det! Hope it's okay ♥)

Sirius hade åkt till Grimaldiplan, Hans och Fabian sov fortfarande och Hilde begav sig till ministeriet. Hon hade fått en uggla att hon skulle komma trots sin lediga dag. Så hon hade inget annat att göra än att åka och skicka iväg en uggla att hon kanske skulle bli sen. Men mötet skulle inte börja försen efter middagen så hon skulle troligen hinna in.
Hilde tar flampulver i näven och i nästa sekund befann hon sug på ministeriet och hon tog hissen upp till sin våning. Hon hamnade i samma hiss som Mr Weasley men ignorerade honom det bästa hon kunde medans hon läste i sina papper.
När hon väl kom till kontoret fick hon ett PM om att hon skulle befinna sig i källaren i förhörssalarna. Vad skulle hon göra där? Hilde hastar dit, hon är redan sen som det är. Med andan i halsen får hon upp dörrarna och möts av en hemsk syn.
På rad längst en korridor sitter mugglarfödda, vissa känner hon andra inne för att komma in på förhör.
En av dem känner igen henne.
"Hilde." hör hon en stämma och ser Martin, en elev från samma årskurs som henne men Hufflepuff och mugglarfödd.
"Hjälp mig." Hilde backar bakåt och skakar omärkt på huvudet då dörrarna till salen for upp och en mycket kort kvinna i rosa gör sin uppenbaraelse.
"Vad vill ni?" frågar hon med gäll pipig stämma och ser upp på Hilde.
"Jag fick en uggla att jag skulle hit, Yaxley..." börjar hon men blev avbruten då Yaxley kommer bakom kvinnan.
"Det är sin ordning Umbridge, jag kallade hit henne." sa Yaxley och nickar att hon kan komma in. Hela rummet är iskallt och mitt i rummet står en ensam stol. Hilde börjar oförklarit darra och hon känner sig illa till mods.
"Vad händer?" frågar hon istället och kvinnan kommer fram till henne med ett inställsamt leende.
"En enkel räkning kära du. Vi gör bara en samling på alla trollkarlar och häxor, deras familjer och blod." ler hon med ett ytterst inställsamt och obehagligt leende.
"Ert rasbiologiska institut i Sverige är en stor förebild för oss." piper hon och visar in vad Hilde ska sitta. Samt kallar in en av de som väntar utanför. Hilde får ett block och fjäderpenna där hon ska fylla i alla uppgifter.
Hilde ser på den som sitter där, var det bara en händelse att alla var mugglarfödda? Var skulle det här leda.
Hilde slänger en blick upp och pressar tillbaka ett kvidande, Dementorer och många av dem. Vad gjorde de här? Detta var inte brottslingar.
Hilde drar efter andan, var det något hon avskydde så var det dementorer, de sög ur all hennes glädje och hon var ett enkelt byte då hennes mörker var så stort inom henne.
Men hon skulle spela med, hon skulle vara en av dem nu och även om detta på ytan verkade oskyldigt så var hon säker på att det skulle leda till något värre.

Efter några timmar var förhören slut och Hilde kunde åka hem. Hon var blek och iskall, dementorerna hade kommit så nära och hon var inte förmögen att få fram sin patronus som de andra.
Hilde landar med en smäll framför nummer 12, ramlar men tar sig upp igen. Hon samlar sig och öppnar dörren. Ingen verkar vara i hallen. Det var en spänd stämning i huset, men inget som hon i sin nuvarande tillstånd kände av. Hon samlade sig och gick till köket med ett frampressat leende och satte sig vid bordet utan att ens reflektera att Snape var med de andra. Istället gömde hon ansiktet i bordet och försökte få sin andning lugn. Egentligen ville hon bara gå och gömma sig någonstans.

(Kom på att förhören inte skedde försen i nästa bok. Men hade redan skrivit, så gjorde om det lite. Detta var vad som hände innan, haha xD)

"I am disappointed," muttrade Jax och Aloy log ner i sin mugg.
"Told you, det lilla vi gjorde var långt ifrån idiotiskt, och även om det varit så var det inte i närheten av vad er far gjort."
"But it's Hogwarts, you always do something," sa Jax och Aloy höjde ett ögonbryn åt honom och han visste att han sagt för mycket. "It's dads fault!"
Aloy bara skakade på huvudet, leendes.
"Not surprised, but you are also an Gryffindorare," sa hon retsamt och Ope skrattade innan han vände sig om mot henne.
"Men jag håller med, did you have to be so perfect? We could never be that good!"
"I was far from perfect, still isn't and I don't want you to be like me. Var bara er själva och så länge ni inte är arseholes against someone, I am pleased. Ni hamnar bara i trubbel ifall ni bryter mot reglerna och åker fast."
"You never go caught?" Ope såg på henne och hon smirked.
"I will never tell," de vände sig genast mot Sev som gav dem en lång blick innan han smirked too.
"My lips are sealed," tvillingarna suckade innan de reste sig upp.
"God you are boring," sa Jax innan han log mot henne. "Luckily we like you anyway mom."
"Well that is lucky," Aloy teased before they both hugged her and started leaving the kitchen.
"It was nice talking to you professor," sa Ope och vinkade innan de gick upp till sitt rum för att kolla på en film.

"They are great," sa Sev försiktigt och Aloy vände sig mot honom, och försökte fortfarande förstå att han faktiskt var där, i hennes kök och att de pratade. Förvisso hade den endast skrapat på ytan och hon var fortfarande osäker på vad hon kände rörande honom, men hon hade vägrat att se på när Sirius behandlade honom illa.
"They are, very proud of them."
"You should be, from what I know they are great students as well."
"We thought them everything we could."
"Explains why they are some of the few who can keep up in potions."
"Well you thought both me and Lily how to do it," sa hon och så fort honom nämnde Lily så tystnade de båda. Aloy visste att det var elefanten i rummet, men hon visste inte hur hon skulle hantera det, för hon visste inte hur hon kände. She was pissed at Sev for what he did, because Lily died, but a part of her understood why he went to Voldemort, she hadn't been lying to the others about that. Yet it couldn't remove the sorrow and anger, however, she also knew that Sev regretted it and was far from happy how it all turned out, and he had returned to their side, which couldn't have been easy. Especially not with how they treated him.

"I..." Aloy started but she had a hard time finding her words. "Jag vet faktiskt inte vad jag skall säga."
"Det finns inget du kan säga. Nothing can change what happened."
"I know that! I was more than pissed at you, I freaking wanted to kill you," erkännde hon och Sev verkade inte ta illa upp och hon antog att han hade välkomnat det, vilket gjorde henne ledsen. "Men du är här och jag... det är så många år, så mycket som hänt...jag saknar henne varje dag, vårt tid på skolan. Jag saknar att umgås med dig, I can't deny that, yet I can't just forget."
"Aloy jag vet. Jag förväntar mig inte att du skall glömma och förlåta. I have wanted to talk to you every sense, yet you are the only one who I never expected would talk to me, if it wasn't to scream at me, or kill me."
"Även om jag ville så är jag säker på att jag aldrig skulle kunna ha dödat dig. There is to much history there. God I really wished I could have helped you more, pulled you back before it all happened."
"I hope you don't blame yourself," sa han uppriktigt och Aloy suckade, hon hade stunder hon gjorde det, men hon visste också att Severus hade gjort sitt val. Hon förstod varför, hon hade inte ljugit för Sirius, de var en stor jävla anledning, och hon är ganska säker på att Sev aldrig hade gått över till Voldemort om de inte behandlat honom som de gjorde, men Sev hade ändå gjort ett aktivt val.
"Sometimes I do, sometimes I don't. Jag önskar att det hade slutat annorlunda, Lily was happy with James, and I will admit that we have had fun moments, have had with both him, Sirius and of course Remus, yet there are moments I wish that they were never in our life, the first two more than Remus. Jag ångrar aldrig att vi blev ett par, och skulle inte vilja leva utan honom, men ändå, livet hade varit så annorlunda utan dem," sa hon ner i sin kopp och tystnade. Severus såg på henne, men var tyst han också, båda försjunkna i tankar.

Mr Weasley kom in genom köksdörren och såg henne sitta där.
"Du var nere i förhörssalarna?" sa han mer konstaterande än att vänta på svar då han sett henne där.
Hilde tittade upp och nickade och han såg bekymrat på henne.
"Dementorer?" frågade han förvånat och hon nickade till svar, varpå han försökte göra ordning choklad. Försökte då han totalt misslyckades med att ens få eld i spisen. Som tur var kom Molly in och räddade honom utan ett ord.
Hon gav henne chokladen och såg bekymrat på henne.
"Du kanske borde vila lilla vän. Sirius är nog på sitt rum." sa hon mjukt och Hilde tog sig långsamt upp för trapporna. Hon öppnade dörren och hann precis gå åt sidan för en flygande kudde.
"Va fan håller du på med?" muttrar Hilde och Sirius stoppar upp med sitt kastande då han fick syn på henne.
"Åh vad det bara du." säger han och vänder sig mot henne.
"Vad har hänt?" frågar han och drar henne mot sängen.
"Dementorer?" svarar hon och lägger sig ner när hon ställt ifrån sig muggen och blundar.
"Att du orkade med dem i Azkaban, de är vidriga." mumlar hon och han lägger sig vid henne och lägger armen om henne.
"Mmm" mumlar han till svar.

"Okay I feel that I need to be honest with you!" Började hon och Sev nickade. "I may never get over what happened, be okay with it or forgive you, but I may be willing to try to talk to you again. Jag kan dock inte lova att det leder till något."
"If we are honest with each other," svarade Sev och hon log. "It's more than I ever expected."
"Jag förstår det, jag har ju inte ju inte heller direkt varit välkomnande mot dig, eller ens trevlig."
"I didn't deserved either," svarade han och Aloy tog hans händer.
"That's a lie, it's just hard. Furthermore, I am such a hypocrite. Om det varit någon annan som dött så hade jag antagligen inte brytt mig. Om den information du gav Voldemort hade varit om någon annan och du sen kom tillbaka så hade jag välkomnat dig med öppna armar!"
"Hade de skett någon annan bortsett från dig så hade jag antagligen inte kommit tillbaka," Aloy nickade, mer förstående än hon trott, och antagligen Sev också. "Thank you for understanding."
"I have always been good at that."
"That you have," sa han och log smått.
"Det är därför jag antagligen blev så arg på de andra för inte förstår någonting! Well you joining them at the first place wasn't a good thing, but you came back. Folk måste förstå att man gör dumma saker som ung, och sure you could have done other stupid things like a bad haircut or dated the wrong girl, but at least you came back. Men med tanke på hur du behandlas så tvivlar jag på att andra vill komma tillbaka. Jag är nästan mer förvånad över att fler inte joinat honom med tanke på hur vi beter oss."
"You are the only one who would day that," så Severus och skakade på huvudet. "But it's more complicated than you think."
"Du kan berätta om du vill, och om du inte vill så kan vi bara dricka mer choklad. Just nu är jag bara glad att du är här."

Aloy vände sig om mot kastrullen med varm choklad och kände till sin förvåning att hon började gråta, och hon visste inte ens varför. Kanske var det för all ilska hon kände mot de andra, oron över Remus, att Severus och hon pratade, minnena av Lily, hon visste helt enkelt inte.
"Sorry," sa hon lågt till Sev som nästan blinkade skrämt på henne innan han långsamt reste sig upp och gick fram till henne.
"Do you want a hug?" Han var lika awkward som han varit när han frågat under deras skoltid men Aloy bara log och kramade om honom, vilket fick allt att brista och hon klamrade sig fast vid Sev som försiktigt strök henne över ryggen.

"Aloy?! Boys?!" Aloy tittade upp när hon plötsligt hörde Remus ropa, och först trodde hon att hon inbillade sig. Men då Sev släppte henne som om han bränt dig och tvillingarna kom ner springande samtidigt som hennes man kom in i köket förstod hon att så inte var fallet.
"Dad?" Frågade Jax lika förvirrat som hon kände sig.
"Sirius skrev och sa att saker hade hänt och att ni var i fara och att jag måste åka hem," förklarade han och Aloy blinkade förvånat några gånger innan hon nästan morrade.
"Of course he fucking did! Ja den farliga före detta dödsätaren här may kill me!" Remus vände sig om mot Sev som om han först nu såg honom och hon kunde nästan se hans tankegång och hon log över att hennes man var så intelligent som han var.
"What happened?"

"Mamma blev arg på Sirius över hur han behandlade professor Snape," sa Opie och Jax fortsätta.
"Sen skällde hon ut hela orden för hur de behandlar honom, dig och hur de ser på andra och hur det kan få dem att gå över yo the dark side. She was awesome!"
"You should have seen her! Never seen anything like it!"
"She got professor Dumbledore to shut up!"
"And she just brought us all home! Professor Snape too!"
"He told us about some of the things they did in school! Did you know she punched Malfoy?" Frågade Jax och Remus vände sig om mot dem innan han skrattade.
"You are the same now as then!" Han gick fram till henne och Se flyttade sig genast, nästan som om han förväntade sig att Remus skulle slå till honom. Det gjorde ont i Aloy att se, att veta hur mycket alöt hade påverkat honom.
"They had it coming!" Sa hon bara och Remus nickade.
"What did the other werewolves say when you left?" Frågade Ope och Remus vände sig om till honom.
"Jag hann aldrig fram," sa han enkelt och genast började tvillingarna be honom att stanna och Remus såg på henne.
"I won't judge you if you stay, or if you go, men du vet vad jag föredrar," sa hon bara och han nickade men svarade inte utan hon visste att han skulle tänka på det. Remus pratade med tvillingarna en stund och hon vände sig åter mot Severus.

"I should go," sa han och hon la huvudet lätt på sned.
"If you want to, I want stop you, bit you are free to stay," sa hon och han slängde genast ett öga på Remus och Aloy log mot honom. "Han kommer inte säga något, och skulle han ens försöka så får han sova hos Sirius inatt. Dessutom så vet du att han är den bästa av dem."
Severus visste det, Remus hade nästintill aldrig gjort eller sagt något direkt till Severus. Han hade stått bredvid och sett på vilket inte var okej, or the greatest thing, men bättre än vad de andra gjort. Den svart håriga mannen tänkte på det en stund innan han satte sig ner och Aloy fyllde på deras koppar med choklad, och en till Remus som snart kom och satte sig efter att tvillingarna gått upp.
"Snape," sa Remus och log försiktigt mot mannen, tydligt obekväm med situationen, men Aloy visste att det var för ett han var nervös. Remus hade ofta sagt att han känt dig skyldig eftersom han inte gjort tillräckligt för ett stoppa de andra.
"Lupin," svarade Sev och Aloy såg att han försökte vara artig även om han också var obekväm, men hon log stort mot de båda, glad att de ens försökte.
"Så hur arg är Sirius?" Frågade Remus och Aloy fnös medan De log ner i koppen, mer än glad över tanken att Sirius var arg och hon var på väg att svara när elden i eldstaden flammade till av grönt och Harry klev ut. Aloy stirrade på 15-åringen som gav dem alla tre ägs och hatiska blickar. Den mesta ilskan verkade vara riktad mot Sev som inte såg ut att vara gladare över att se honom, men hon märkte också att han var arg på henne. Han verkade gladas att se Remus.
"I want some answers!" Krävdd Harry och Aloy suckade och bet sig i läppen, osäker på vad hon skulle tala om för honom.

Hilde visste inte hur länge hon sovit men hon vaknar då Ron knackar på och störtar in i rummet.
"Han försvann, till Snape och Aloy! Han kommer dö!" skriker Ron och följs av Hermione.
"Nej Ron, sluta Aloy är ju där och Dumbledore litar på Snape." sa hon lugnt och försökte lugna ner honom samtidigt som Sirius far upp ur sängen.
"Snape det vidret! Jag visste att han hade något skumt för sig." gastade Sirius och Hilde tar sig upp i sittande ställning.
"HERMIONE hur kan du säga så! Han är dödsätare och de är slytherinnare!" skriker Ron upprörd och Hilde harklar sig.
"HEY! Slytherinare här." säger hon lugnt och möter Hermiones blick i lugnt samförstånd över två idioter till män.
"Ja....ja....ja men du det är annorlunda, han är dödsätare, hans familj...." började Ron.
"Både min och Sirius familj är anhängare till Voldemort." svarade hon lugnt och Ron drog efter andan då han hörde namnet.
"Herre gud Ron, det är ett namn?" Hermione himlade med ögonen varpå Sirius hoppade upp och ner.
"Jag måste rädda honom, jag ska döda Snape om han gör Harry illa!" skriker han.
"Nej det ska du inte. Du vet inte hur det ligger till." Hilde försökte lugna honom, men det var som att försöka lugna en storm och hon var inte 100 ännu.
"Nu nu." gastade Siruis och kastade in flampulver i elden, i sista secund fick Hilde tag i honom och de flög båda iväg och tumlade ut genom Aloy och Remus brasa.
Hilde fick fram sin stav och hann få upp en osynlig sköld framför Sirius innan han flög på Sev.
"Hej, sorry för att störa. Försökte hindra honom." hälsar Hilde de andra. Lite oklar på vad allt handlade om och varför Sev plötsligt var där.

Aloy mötte Harry's blick och det var som om hon såg rakt in i Lily's ögon och hon log mot pojken som inte såg det minsta glad ut.
"Sitt," sa hon och sköt sen fram en kopp choklad till honom. "How much have they told you?"
"Om vad?"
"Alltihop? Om dina föräldrars skoltid? Tiden efter skolan? Allt som hänt sedan de dog? Do you know anything?"
"Barely nothing! Everyone refuse to tell me things! Men jag vet att Professor Lupin och Sirius var vän med pappa, att mina föräldrar började gå ut under sjunde året, att Pettiegrew förrådde dem, Sirius sa att allt var Snape's fel. That's all I know."
"Oh for fuck sake, people should have told you everything a long time ago."
"Is this so smart?" Frågade Remus nästan försiktigt och Aloy suckade igen.
"Tycker du det är bättre att han inte vet något alls? För det verkar ju ha gått så bra hittills," sa hon innan hon vände sig om mot Sev. "How much do you want to tell him."
"Doesn't matter, tell him what you want," Aloy tog hans hand och skakade på huvudet.
"This is as much your story as it is mine and Lily's," sa hon men Sev svarade inte och Aloy himlade med ögonen, väl medveten om att hon istället skulle få tyda hans reaktioner för att veta vad som var okej eller inte, precis som under deras skolgång.
"Are you sure you want to hear this? You may not see everything the same way."
"Just tell me!"

"Som du vill. Du vet redan att jag och Lily var bästa vänner, vi var nästan oskiljaktiga sedan första tågresan, det var endast våra olika lektioner som skiljde oss åt, men what I guess no one told you then is that we were also best friends with Sev."
"Inte en chans! Mamma skulle aldrig vara bäst vän med honom!" Harry morrade nästan vilket fick henne att tänka på Sirius och Aloy slängde en blick på Sev som nästan hånlog, och hon var väl medveten om att det berodde på att vad än Sirius sagt så skulle hans lögner komma fram.
"It was true, Remus can you get the pictures?" Remus nickade bara och reste sig upp för att snart komma tillbaka med ett fotoalbum från deras tid på Hogwarts. Aloy slängde åter en blick på Severus men han verkade inte vara obekväm med att visa bilderna så Aloy öppnade albumet och visade Harry fotona. Harry bara stirrade på dem, som om han försökte komma fram till hur de var falska men inte kunde. "Told you! Vi var vänner från första dagen, eller ja Sev kände Lily sen innan, de bodde nära varandra från början. Han var den som talade om för henne att hon var en häxa, och lärde henne allt om Hogwarts."
Harry bara stirrade på dem, som om hon precis sagt att himlen var gul och att gräset var lila.

"Som du ser så var vi vänner och vi hängde alltid ihop, även på många av våra lov. Lily och Sev var ofta hemma hos mig på somrarna och ibland var vi hos Lily," Harry såg ut som om han ville fråga varför de aldrig var hos Snape, men hon låt honom inte, väl medveten om att Sev inte ville prata om det. "Vår skoltid hade kunnat vara perfekt om det inte var för marodörerna."
"Snape var den som hängde efter dem! Han försökte hela tiden lista ut vad de gjorde! Och när han fick reda på att Lupin var en varulv så ville han få honom relegerad!" Harry försvarade dem genast och Aloy kände hur Sev kramade om hennes hand hårdare och hon log mot honom.
"Han ville absolut få honom relegerad, och han följde efter dem i hopp om att finna något som fick dem att bli relegerade och aldrig komma tillbaka till skolan, men på hur du sa det så förstår jag att Sirius aldrig sa varför. Han berättade inte om våran första dag i skolan och hur de avsiktligt gick in i Sev och fick honom att tappa böckerna på golvet och hur de skrattade, och hur det blev värre därifrån. Nej för den delen hade ju bevisat att de var alltifrån bra! Jag säger inte att någon av dem var onda människor, but they were bullies and they chose Sev without a reason. They bullied him whenever they could! Både jag och Lily var rasande på dem! Det tog sju år innan Lily gick ut med James, inte för att han inte frågade fören sjunde året, utan för att hon sa nej i flera år!"

"He had to have done something!" Protesterade Harry.
"No," sa Remus och Harry vände sig om mot honom. "Jag minns att James sa att han bara inte gillade honom, att han störde sig på honom, och Sirius hatade honom för att han var i Slytherin. Han hatade Aloy från början också, gjorde med alla Slytherinare. Men de insåg att Snape var lätt att ge sig på och de fortsatte under hela våran skoltid. Och jag måste erkänna att jag knappt gjorde något för att stoppa dem, till början var jag rädd för att de skulle sluta vara mina vänner om jag sa något, lika rädd som jag var för att berätta vem jag var. Men ju mer tiden gick desto mer vande man sig och tillslut så orkade man inte säga något, för de lyssnade ändå inte."
"So what? You decided to get them killed? To get your own friend killed?" Fräste Harry åt Snape och Aloy suckade, var det bara Gryffindorare som var så tröga och envisa, var han för ung för att förstå, lyssnat på mycket på Sirius, för lik James eller bara dum?
"Tror du på det där själv? Wow you are so much like your father! Nej lets just say that our seventh years changed everything. Lily och Sev slutade vara vänner. Din far misshandlade honom svårt och Lily klev in för att stoppa honom och din far sa att det var tur att Lily var där. Jag vet inte faktiskt inte vad han hade gjort om hon inte dykt upp, jag tvivlar på att han hade dödat Sev, åtminstone direkt. Han spenderade en lång tid i sjukhusflygeln efter incidenten, så vem vet, indirekt kanske han hade dödat honom. Men i vilket fall som helst så kallade Sev Lily for a mudblood, heat of the moment thing, he was devastated, and she could never forgive him. Jag försökte få dem sams men jag lyckades aldrig och jag gick nästan under. Att Remus inte dumpade mig där och då är ett under. I början var nästan allt jag pratade om de två."

"I understood you, and I felt bad that I had even been a part of it," sa han och hon log mot sin man.
"Tillslut valde Lily iallafall att ge James en chans, först var det mest för att hämnas på Sev, men sedan fattade hon tycke för honom, vilket gjorde att James och Sirius blev ännu värre mot Sev. Jag umgicks med honom så mycket jag kunde, men han valde mer och mer att umgås med de som var intresserade av Voldemort i vårt elevhem och tillslut så umgicks vi knappt alls. När vi slutade så sa vi farväl och efter det så hörde jag knappt något från Sev och det blev naturligt att jag umgicks med Lily och de andra. Then everything went wrong so fast. Sev hörde om en prophesy som han talade om för Voldemort, han listade ut att den rörde dig och när Sev fick reda på det så valde han att göra något. Tillslut så vände han sig till Dumbledore och bad honom skydda er. Det var efter det Pettigrew förrådde dina föräldrar och Voldemort hittade och dödade dem."
"How do you even know all this? Has he told it to you? He has obviously lied to you!" Sa Harry och glodde på Snape och Aloy suckade.
"No Dumbledore told me because I demanded to know! They were my friends, so in the end he told me. I won't say I am okay with him telling Voldemort to begin with, but he tried to help Lily in the end. I understand part of Sirius anger I do, but he is an idiot if he thinks that Sev is only in the wrong here!"
"All this is a lie!"
"Du tror vad du vill tro, jag tänker inte försöka övertala dig. Vägrar du inse sanningen och tror att jag hittar på allt, att Sev är en ond människa bara för att, att han inte försökte hjälpa Lily, att vi var vänner, eller vem vet du kanske tror att jag är en dödsätare också! This is the problem with our side! They only tell one story, one side. De har ju inte ens talat om för dig hur dina föräldrar möttes, eller hur marodörerna betedde sig på skolan. De var omtyckta, de var och är fantastiska magiker, men de är långt ifrån perfekta. And you all need to stop judging people right of the bat!"

Harry hann inte svara innan elden plötsligt flammade till och Hilde och Sirius kom dit. Aloy kände hur Sev kramade om hennes hand hårt igen och det var allt hon behövde för att veta hur mycket han hatade situationen. Han såg helt lugn ut, som om inget bekom henne, och hade hon inte hållit hand hans eller känt honom så bra så hade hon trott det också. Att han var kall, att inget bekom honom och att han hatade dem allihop, men hon såg så mycket mer och det hela gjorde henne så himla trött.
"Jag är säker på att du gjorde ditt bästa," sa Aloy vänligt mot Hilde när Harry hoppade på Sirius och började ställa en massa frågor om det som hon sagt, vilket gjorde att Sirius genast försvarade James och anklagade Severus.
"He's old enough to hear the fucking truth Sirius! You were far from angels and kind people, just fucking admit it! Our can't you bare the thought of being responsible for being a part in why they died. I know that it hurts, and I blamed myself for the longest time, but we all have to realise what we did. That what you did made Sev go over to the dark side, he has accepted that he is to blame for Voldemort finding out about Harry, and I blame myself for not doing more, just as Remus does. And we both hate that we couldn't see what a scum Peter was! So even if it hurt, fucking accept the truth Sirius! And tell Harry the truth! He deserves to hear it, all of it!" Aloy blängde på den svarthåriga mannen och just nu önskar hon att hon hade varit en del av Harry's liv tidigare.

"Erkänn bara Sirius, vi alla har gjort bra och dåliga beslut genom våra liv." mumlade Hilde och masserade tinningarna.
"Men jag blev inte en dödsätare." gormade Sirius och försökte komma förbi den osynliga barriären.
"Nej, men du var ett ashole och det är inte bättre det. Du vet att vi formas efter våra erfarenheter och upplevelser." sa hon lugnt.
"Men jag har inte gått över till den mörka sidan." Hilde höjde ett ögonbryn.
"Kanske inte men du gjorde livet surt för Sev och det är saker som formar en. Du avskydde din familj, men trivdes på skolan och fick bo hos James det sista åren. De räddade dig. Det finns fler som behöver den räddningen." fortsatte Hilde.
"Du försvarar honom bara." sa Harry och fick medhåll från Sirius, Hilde gav dem en blick och de tystnade.
"Nej, det gör jag inte. Jag vet heller inte vad som är sant eller inte. Men för att det inte ska gå som förra gången så gäller det att vi håller ihop och inte bråkar med varandra. Annars kan vi lika gärna bjuda in Voldemort och döda oss alla. Och Please Sirius håll dig i skinnet, jag har huvudvärk." fräste Hilde och släppte bariären då hon såg att Sirius lugnade sig. Hon visste att det var något Lily skulle säga.
"Okej, vi var inte så snälla då." mumlade Sirius och såg ut som en hund med svansen mellan benen.
"Ja, det var ett erkännande i allafall. Remus, du råkar inte ha choklad?" frågar hon och sätter sig vid köksbordet.

Aloy ville nästan skratta, det var den största underdrift hon hört, men antagligen de bästa de skulle få. Hon visste att Sirius aldrig skulle förstå hur mycket skada de gjort, och han skulle aldrig vara ens lite förstående mot Severus. Ibland undrade hon vad Hilde såg hos den mannen, oftare än ibland. Hon hade blivit vän med Sirius, men trotts det så fanns det stunder hon inte klarade av mannen, så som nu. Hade Lily aldrig blivit tillsammans med James så hade hon antagligen aldrig umgåtts med Sirius eller knappt, trotts att hon gift sig med Remus. Remus hade fått umgås med Sirius hur mycket han velat, men hon hade inte velat ha mannen runt sig, nu blev de tvingade att bli vänner mer eller mindre på grund av Lily och Remus. Men Aloy hade fortfarande svårt for Sirius ibland, hade varit samma sak med James, men hon sa sällan något om det, än mindre förr. Efter att hon de slutade skolan och Sev försvann så talade de sällan om honom och hon hade sällan anledning att bli arga på dem, och de lärde sig fort att det inte var någon mening att prata om honom. Aloy såg på Sev som nästan hade skjutit bak stolen för att komma så långt bort ifrån Sirius som möjligt, något den andra mannen verkade njuta av. Aloy hade god lust att slå till honom men lät det va, särskilt när Hilde frågade om choklad och hon skrattade.

"Hilde we almost have every kind of chocolate they sell in this country, what do you want?" Frågade Aloy medan Remus reste sig upp och drog ut en låda med en massa sorters godis, precis när tvillingarna kom ner springande.
"Mom, we have the best idea for an song!" Sa Opie.
"Yes listen to this..." började Jax men avbröt sig när de såg alla personer i köket. "Um, hi, Hi Harry."
Harry vinkade lite mot Jax och Lily visste inte om hon skulle finna det roande eller sorgligt att de gick i samma årskurs men knappt pratade. Tänk vad annorlunda allt hade varit ifall Lily inte hade dött.
"I shall get going," Sev reste sig upp och Aloy gjorde det samma.
"Do so," muttrade Sirius och Aloy kunde inte låta bli att slå till honom i bakhuvudet när hon passerade och han började genast beklaga sig, medan Sev log ner i marken och de gick ut till hallen.

"This was fun," sa han sarkastiskt och Aloy chuckled.
"Well we had fun before they showed up, sorry about that."
"Not your fault," sa han och det var inte hennes fel, ändå önskade hon att de kunde ha fått pratas vid mer, ensamma och hon såg att Sev hade önskat det samma.
"We need to start talking again!" Sa hon plötsligt och kramade om honom innan han kunde protestera, men till hennes förvåning så kramade han om henne tillbaka. Aloy var nästan ovillig att släppa honom och hon kände att Sev var lika dan. "I promise to answer if you promise to write! And feel free to pop by whenever you can! Just let me know so I can be here. You can also come an visit me on my tour, or I can come to school!"
Hon visste att hon babblade på, men hon hade så mycket hon ville säga, men henens sätt fick bara Sev att le.
"Always the same," sa han och hon log stort. "And I promise, and if you hit Black again I will send you some of my pumpkin chocolate!"
Aloy sken upp igen, Sev hade kommit på ett fantastiskt recept på varm chocklad med pumpasmak, hon hade inte druckit det på flera år.
"I will hit him as often as I can," sa hon retsamt innan hon gav honom en sista kram och han försvann.

Aloy återvände till köket där tvillingarna pratade med Harry ivrigt om något som hon knappt förstod. Hon hörde något om musik, Hogwarts, filmer och någon lektion, men hon frågade inte utan lät dem vara medan hon satte sig ner bredvid Remus, fortfarande leendes.

Hilde satt i ena hörnan av soffan med benen under sig och åt choklad som det var en macka och det gällde hennes liv. Man kunde se hur färgen återvände på hennes kinder.
Hon såg på Aloy när hon kom tillbaka.
"Hade ni ett bra samtal?" frågar hon, för hon förstod att Aloy förlåtit honom på något vis. I praktiken var det ju inte hans fel att Lily och James var döda, det var Peter. Sev hade bara valt sida, den sidan som tog emot honom, den som var enklast. Nu kanske han ändrat sig åter? Hon visste inte, bara hoppades att Dumbledore trodde rätt om honom.
"Snivulss...." började Sirius varpå Hilde gav honom en blick.
"Severus." fortsatte Sirius.
"Han, han gick till den andra sidan." muttrade han.
"Ja, och nu är han tillbaka får vi hoppas." sa Hilde enkelt.
"Men, men han följde Voldemort" fortsatte Sirius.
"Ibland är det enklare att välja vägen som är rätt än den som är rätt. Jag själv har funderat på att bara ge upp och göra som min familj vill, för det skulle vara lätt." sa hon och mötte Sirius blick.
"Och jag vet att du har känt det samma, inte sant?" frågade hon, mjukt.
Sirius muttrade något till svar som kunde ses som ett erkännande. Men han tystnade, vilket betydde att det var sant.
"Vi borde bege oss till mötet." sa hon och såg på klockan, så de inte skulle komma försent.