Winter is coming

Det känns speciellt för Earendil, väldigt speciellt. Det är inte lätt att tro att någon människa överhuvudtaget skulle kunna se bortom det faktum att alven levt så mycket längre. Allra minst Aidan, som nu ska ha en liten förälskelse på honom. Ja, hur kan någon som tjugotvååringen någonsin finna sig själv med känslor med någon som är över tvåtusen människoår? Jadu, det är verkligen en bra fråga som inte ens lilla, men smarta Earendil kan klura ut. En stor livsfråga som kräver ett svar. Det som for ut ur Aidans mun därefter får den fullvuxna alven att nästan vilja frusta av skratt, utstrålar ungdomlighet och liv? Visserligen ser han väldigt ung ut, under tjugo. Men hans mentala åldring är ju knappt lika ungt, det är alldeles för ärrat för att kunna behandla världen som oskyldigt, behandla det med liv. Dock gläder det honom, att någon iallafall kan se honom på det viset, även om det inte är honom själv. Flickan han kommer gifta sig med, hon från Lannister kommer nog inte vara lika öppen för tanken som Aidan, vilket är förståeligt. Hon kommer se hans attraktiva ansikte, och inte ha något emot att vara intim med honom. Men rent mentalt kommer det finnas vissa komplikationer, det vet Earendil långt i förväg.
"Det gläder mig att du tänker så, helt ärligt." erkänner han medan en djup, röd rodnad stryker sig över de lena kinderna. Kanske han behövt höra de orden i ett tag nu, och därför är tacksamheten allt starkare än vad den skulle ha varit annars. "Jag tror vi är väldigt smarta på olika sätt Aidan, jag menar jag kan vara hemskt korkad ibland. Usch vad korkad jag kan vara." Han skakar på huvudet åt sig själv medan ett roat leende stryker sig över läpparna med tanke på alla korkade tankar, dialoger och handlingar han gjort under sitt långa liv. Men det ska vara en hemlighet, ingen får ju veta att prinsfjompen kan agera riktigt, förbannat korkat ibland.

"Visst är det fortfarande du Aidan.. men vem som helst skulle fortfarande agera på det viset om de var i samma situation. Så du kan inte döma dig själv som person," predikar den äldre med ett svagt leende, det är antagligen väldigt svårt för den andre att se det ut den synvinkeln. Men han vet iallafall vad Earendil tycker och tänker, och just nu för tillfället får det duga. "Då säger vi så, jag hänger på men tittar inte." Det är en bra plan, kanske det underlättar lite för Aidan, kanske inte. Men det är åtminstone värt ett försök.
"Låter mer som att du vill bli av med mig," dock går inte Earendil mer invecklat på det, bestämmer sig för att inte ta det personligt och ställer sig upp. "Vill du att någon annan ska komma upp och hålla dig sällskap?"

Vänta nu, varför rodnade Earendil helt plötsligt? Det fick ju bara Aidan att känna sig ännu mer generad, vilket i sin tur resulterade i en minst lika stark rodnad på de vanligen rosiga, fräkniga kinderna. Med en liten, nästan ourskiljbar, suck klappade han sig själv löst över kinderna insett försök att slå bort rodnaden. Kanske han kunde bränna bort blodkärlen som var bosatta där innanför huden? Då skulle ju blodet inte ens få en chans till att forsa dit så snart det var absolut otillåtet.
Tjugotvååringen fastande vid den tanken ett ganska bra tag, funderade över hur han skulle kunna tänkas gå till väga och hur slutresultatet skulle se ut. Men med tanke på hur förbaskat klumpig och ostadig han var, lade han snabbt de funderingarna åt sidan. Det var inte värt att förstöra ansiktet ännu mer i onödan, bara för att han skämdes över sina röda kinder. De gav honom faktiskt en hel del mer karaktär och hissa fann det till och med gulligt. Han tyckte åtmsintone att alvens röda kinder var väldigt bedårande, så han kunde ju i alla fall hoppas på att hans egna medförde ungefär samma effekt.
En annan sak som kändes bra var att den äldre också verkade kunna göra misstag. Det gjorde honom liksom lättare att relatera till och mer mänsklig. Av någon anledning fick det till och med Aidans lilla hjärta att fladdra till inne i bröstet och rodnaden blev bara starkare och starkare.

”Jo kanske”, mumlade den yngre efter ett slag och log snett. ”Men jag vill inte agera på det viset! Jag vill kunna behålla mig själv och styra min egen kropp”, fortsatte han tyst och rynkade pannan. ”Däremot så kan jag inte det, inte för fem öre, så håll ett hyfsat stort avstånd, okej?” Avslutade Aidan och fångade Earendils kristallblåa ögon i sina egna mörkbruna. ”Och nej, det är väl klart att jag inte vill bli av med dig!” Utbrast tjugotvååringen ogillande oxh ruskade genast på huvudet, så pass att han blev yr av det. ”Jag vill bara inte vara till något besvär, du måste ha tusen grejer att göra som alla är viktigare än mig”, konstaterade han sanningsenligt utan att vila undan med blicken. Jo, han kunde ju inte vara högt upp på den listan egentligen. Snarare allra längst ner, om inte till och med helt utanför den.

Det måste se lite roligt ut, Earendil har liksom aldrig börjat rodna särskilt ofta. Framförallt inte i Aidans sällskap. Nej, alven har aldrig riktigt känt sig tillräckligt generad för att kroppen ska bubbla upp blodet i ansiktet på honom, få kinderna att hetta till. Kanske det är för att han vant sig vid de flesta situationer, efter tvåtusen år har man varit med om en hel del pinsamheter. Både intima, sexuella, men också korkade små snedsteg. Usch ja, det blir en lång lista om han ska rada upp allt han varit med om. Men det är bra, kinderna är inte lika lätta att få röda, och det är inte lika lätt att få hjärtat att studsa. Men Aidan verkar hitta små talesätt eller ageranden som får just det att inträffa, vilket är lite läskigt. De där mänskliga bieffekterna ska vara över vid det här laget, Earendil vill inte behöva återuppleva dem alla igen. Dumma Aidan. Nu vet han ju inte riktigt vad det är den yngre gör.. men någonting är det som ingen annan gör, så det ligger helt klart någonstans hos Aidan.
"Sluta slå dina kinder," gnäller den fullvuxna alven och tar försiktigt tag om de starkare handlederna, putar med underläppen i besvikelse. "De är söta, så sluta." Det har någonting med den där knallröda färgen, och fräknarna att göra. Det får Earendil att minnas alla deras stunder, bli fylld med nostalgi. När de var ute länge på kvällarna och vinden slog mot deras kinder, när de klättrade och blev andfådda. Ja, de där fräkniga kinderna är bedårande, välkomnande och framkallar ett hav med minnen.

Om det är något människor behöver så är det helt klart kontroll, de flesta klarar sig inte utan det, och det är samma sak med alver. Kontroll över sig själv, stunder och omgivningarna. De tvåbenta varelserna lever på kontroll, och allt som händer runt omkring i världen är väl ändå bara bevis på det. Därför måste det kännas oerhört jobbigt för Aidan, som förlorar kontrollen av varje liten del av hans kropp under skiftningen. Usch vilken hemsk känsla, bara vida tanken av det får Earendil att innerligt hoppas på att den där ringens magi fungerar på den yngre.
"Klart du vill kunna det.. och förhoppningsvis kan du det snart, försök att bara ha lite mer tålamod, okej?" frågar han försiktigt, han har ju ingen aning hur det känns, ingen aning om vad som kan få det att kännas lite bättre. "Jag ska hålla avstånd i början.. om jag märker att det går bra kommer jag försöka att närma dig, okej? Kanske vi kan träna upp lite hur du ska hantera människor, eller skuggor av dem." Det är väl lite av en kompromiss, om de kan träna upp Aidans kontroll under skiftningen, kan det nog få tjugotvååringen att gilla och uppskatta sig själv en hel del mer.
Nästa fråga däremot får ögonbrynen att rynka ihop sig, och ögonen att fastna i de där chokladbruna som tillhör Aidan. "Du är inget besvär Aidan, jag kom ju hit frivilligt, eller hur?"

Var det verkligen fel att slå på sina egna kinder? Aidan gjorde det ju inte precis för att göra illa sig själv, utan blott för att försöka minska lite på hettande som bosatt sig där under huden. När de där andra orden sedan följde, blev det hela genast ännu värre och blodet verkade forsa ännu hastigare upp i de fräkniga, rosiga kinderna. Nu var de minsann inte rosiga längre, utan nästintill vinröda med tomatröda nyanser. Helvete vad pinsamt. Att Earendil beslagtagit hans ända mått till att försöka hålla rodnaden nere gjorde ju verkligen ingenting bättre.
”Vadå söta? D-du är söt”, bet tjugotvååringen tillbaka utan att tänka sig för. Jaha, där hade han alltså gått och gjort bort sig igen. Inte nog med att han erkänt sina känslor för alven, trots att han knappt visste vad de riktigt innebar eller förstod sig på dem överhuvudtaget, så hade han nu även öppet kallat honom söt. Kunde Der verkligen bli mycket värre än så, eller snarare mest otaktiskt? För helt ärligt började den yngre - som nu gått in i någon slags form av djup chock - tvivla på det. Och om det gjorde det, tja, då hade man nog behövt ha en väldig form av underlig begåvning. I Aidans ögon hade han ju redan lyckats krossa linjen för vad som var okej och inte okej, för längesen.

Som tur var lyckades Earendil få den unga mannen på andra tankar innan hans känslor hunnit lyckas gå alldeles över styr. Återigen rynkade Aidan på de mörka ögonbrynen och rodnaden lade sig slutligen i och med detta. Tålamod, det var någonting tjugotvååringen hade en ganska allvarlig brist på. Han ville inte att det skulle vara på det viset, men nu på senare dagar hade den börjat tryta rejält. Kanske han verkligen höll på att förvandlas till en komplett best? Det hade inte förvånat honom.
”Du ska hålla avstånd hela tiden”, svarade han abrupt med smalnande ögon. ”Earendil, jag vill inte att någonting ska gå snett, okej? Inga fler namn ska behöva hamna på listan över folk jag dödat under de senaste åren”, mumlade han därefter innan han blev tyst. Skulle det ens vara möjligt att han inte gick och försökte attackera alven under hela nattens gång? Och om det nu var det, vad skulle det ens betyda? Nej, fy vad komplicerat allting blev nu.
”Eller alltså..vi kanske han ha någon slags kod?” Föreslog Aidan efter en kort tids funderande och blinkade några gånger, samtidigt som et blekt leende uppenbarade sig över läpparna. ”Du kom frivilligt, men ändå..du kanske bara är för snäll för att fly din kos, vad vet jag?”

Jösses, att kalla Aidan för söt helt öppet verkar få den yngres kinder att vilja brista ut i flammor. De där fräkniga kinderna som tidigare varit smått, vackert rosiga är alldeles tomatröda nu. Som om febern höjt sig till hela femtio grader, helt jävla omöjligt. Dock gör den lilla komplimangen som tjugotvååringen slänger ifrån sig det inte heller lätt för Earendil. Nej, nu börjar även hans kinder att bli juligt röda, precis som läpparna. Det är nästan som att alla tonårshormoner legat och vilat, väntat på rätt tillfälle, för att nu, efter tusen år, försäga sig. Alven blinkar ett par gånger, ögonfransarna fladdrar medan de stora, blåa och oskyldiga ögonen i princip glor tillbaka på Aidan. Söt? Är Earendil söt? Ja, han har hört det förr.. men varför låter det så förbaskat mycket bättre när det är den yngre som säger det? Åh, Earendils stackars hjärna är alldeles till sig, så många olika, nya intryck som gör honom nästintill förbannad på sig själv. Dumma hjärna, och dumma Aidan som på något sätt får för sig att låta alven brinna upp av den där lilla komplimangen.
"Det är jag inte alls.." protesterar han dröjandes, och viker undan med blicken en stund. Ögonen landar på de smala, lena fingrarna innan han börjar dutta trasan över Aidans fräkniga kinder. Kanske det kan få den röda färgen att lugna ner sig lite grann iallafall?

Hålla avstånd hela tiden? Kanske det nu är bäst om Earendil märker att sällskapet är farligt, och att han inte kan gå fram till honom. Men annars tänker han faktiskt göra sitt bästa i att få Aidans skiftande form bekväm med mänskligt sällskap. Tänk vad mycket lättare det skulle vara, både för Aidan och hans familj. Mycket säkrare också.
"Okej, om jag lovar att du inte kommer ha ett till namn på den listan, kan du lita på mig då?" frågar han och låter huvudet falla på sniskan medan ögonbrynen drar ihop sig, rodnaden börjar tillslut att lugna sig lite. Antagligen pågrund av det allvarliga samtalsämnet.
"Vad för slags kod menar du då, och till vad?" Earendil känner sig aningen lost, förvirrad. Kod? Kod för att han ska få komma närmre? "Om jag inte hade velat vara här skulle jag inte vara det."

Trasans svala, lätt fuktiga yta lyckades lugna ner de hettande kinderna något, även om de fortfarande brann hyfsat bra. Det var i alla fall inte riktigt lika illa som för någon minut sedan, vilket åtminstone var någonting positivt. Kanske han kunde lära upp blodkärlen på något sätt? Äh, vad tänkte han med nu? Allt sånt där styrdes ju inte aktivt av hjärnan, eller i vilket fall inte av de delarna som han faktiskt kunde styra över. Med andra ord fick den planen genast finna sin vägg till papperskorgen, där den mer än gärna fick gräva ner sig så långt den förmådde bland alla andra korkade idéer.
”Fast du vet väl ändå själv att det där inte är sant?” Frågade Aidan och höjde ett ögonbryn mot Earendil, osäker på om den andre faktiskt ljög eller inte. Hade den äldre aldrig sett sig själv i spegeln eller? För med tanke på vad han precis sagt så verkade det ju verkligen inte som det. Men hur går man egentligen i över tvåtusen år utan att ens se en gnutta av som spegelbild? Det var väl ändå komplett omöjligt. Den kunde ju spegla sig både i blanka metaller såväl som vatten och glas. Och speglar fanns det nog ingen brist på däruppe i alvernas arvegods.
”Earendil, dina ögon är stora, runda och färgen riktigt blänker om dem! Inte nog med det så är dina kinder puffiga och dina läppar fylliga..hur i all världens namn kan någon inte finna det gulligt? Och om inte gulligt, åtminstone attraktivt och jävligt snyggt”, rabblade den yngre på och fann snart armarna i kors över den ärrade bröstkorgen. Nej, när det kom till just det här tänkte han inte ge med sig. Inte en chans.

Sedan kom den där frågan som ställde till det något alldeles förfärligt i tjugotvååringens stackars huvud. Kunde han lita på Earendil bars för att han lovade? I slutändan var det ju ändå bara en massa ord, någonting som när det väl kom till kritan inte spelade någon större roll.
Aidan ryckte frånvarande på axlarna och vände de mörkbruna ögonen mot ett av fönstren i rummet, alldeles uppslukad av förfärliga tankar. Tänk om det gick fel, om någonting gick snett? Vad skulle hända då? Åh, det var så mycket som kunde gå så förbaskat fel att det var rent utsagt skrämmande. Men tillslut nickade tjugotvååringen långsamt, för att tydliggöra sitt slutgiltiga svar.
”Du vet..typ något tecken på att jag vet vem jag är, att jag är..tja..jag”, mumlade han och kastade en hastig blick på alven. ”Kanske typ att rita en cirkel eller golvet eller något liknande?” Förklarade han sedan med ryckande mungipor. Jösses, det lät ju helt mentalt stört. Däremot betydde det ju inte att det inte kunde vara både bra och nödvändigt, för det var det.

Den svala trasan verkar göra under för Aidans hettande kinder, den illröda färgen börjar sakta men säkert att lugna ner sig. Lämnar de fräkniga kinderna lite mindre skrikröda, han ser med ens mycket friskare ut än tidigare. Dock, även om trasan fått färgen att glida undan hyfsat snabbt, så hinner den fortfarande väcka upp en del nya, främmande tankar för Earendil. Visserligen har han alltid vetat att den yngres kinder är fräkniga, solbrända och skiftar färg så snabbt som Aidan blir generad. Dock hade han aldrig riktigt tänkt på hur rent ut sagt bedårande de där kinderna är, tillsammans med den raka näsan och chokladbruna ögonen. Under den här tiden börjar även den fullvuxna alvens hjärta att skutta omkring hej vilt där inne i bröstkorgen, och mängden tankar får knappt plats i det stackars huvudet. De tränger sig, tävlar om vilken som ska få komma först till högkvarteret, och det gör bara Earendil än mer förvirrad. Tankarna må vara nya, men de är även högtänkande i jämförelse med de tankar han haft om Aidan innan. Såna där tankar som bör vara förbjudna. Något som gör honom än mer osäker däremot är faktumet att han inte vet om de är genuina eller ej. Kanske hans undermedvetna, eller snälla hjärta försöker tvinga fram känslor som egentligen inte finns där. Känslor som Aidan kan trivas och vara glad över. Klart att Earendil vill att barndomsvännen ska vara lycklig, finna kärlek. Men att det skulle vara i honom själv hade han aldrig tänkt, och det är väl bara normalt att kroppen, eller hans hjärna försöker hitta på ursäkter eller falska känslor. Eller? Usch, hjärnan kommer ändå inte komma någon vart, spelar ingen roll hur länge eller mycket han fortsätter att grubbla över det. Som tur är får Aidan, som slänger ut sig en massa komplimanger överallt, honom på nya tankar. Vad man finner attraktivt är ju väldigt subjektivt, däremot har Earendil aldrig funnit sig själv oattraktiv. Nej, de där osäkra, besatta tankarna på utseendet dog ut ju äldre han blivit. Det var länge sedan han lade fokus på det, och det är han väldigt tacksam över. Men nu, av någon anledning vill han se bra ut framför tjugotvååringen, som lyckats få honom olidligt förvirrad. Söt.. stor, runda ögon, kinderna puffiga och läpparna fylliga. Earendil känner hur kinderna än en gång hettar till, och nu börjar han dutta den lilla trasan över sina egna kinder istället. Dumma Aidan.
”Det är väl subjektivt..” Påbörjar han blygt, men skickar ändå iväg ett tacksamt leende mot den andre. Även om det varit hans fel från första början som fått Earendil att börja tänka på det viset. Attraktivt och jävligt snyggt.. Jaha ja. ”Hmh, du är attraktiv och jävligt snygg.”

Det verkar som att alvens ord inte riktigt övertygat Aidan, vilket kanske är förståeligt. Kanske Earendil får för sig att leka hjälte och försöker krama Aidan eller något som den dumdristiga person han är. Skulle det överraska honom? Nej, tyvärr inte. Men det verkar även som att Aidan kommer gå med på det, vilket gläder honom. Earendil ska försöka hålla sin del av avtalet, och definitivt inte kolla på Aidan när han skiftar. Han kryper ner under täcket, känner hur kroppen från ingenstans bestämmer sig för att börja frysa och knottra till sig. Aidans förslag får ett leende att sprida sig över läpparna, och de stora, blåa ögonen sjunker på nytt ner i tjugotvååringens mörka.
”Rita en cirkel på golvet blir jättebra.”

Av någon anledning kändes det som om Aidans ord fick allting att röra ihop sig för Earendil. Hade man då i åtanke hur gammal den andre egentligen var och hur mycket liknande han måste ha levt igenom, kunde man väl på sätt och vis se det som en slags bedrift. Är man tillräckligt förvirrad och klumpig själv kan man tydligen enkelt sprida det vidare genom att vara sig själv. Det var i alla fall så det verkade ha blivit för tillfället, med tanke på den där blygsamma blicken och duttandet med trasan över alvens egna kinder. Kanske Aidan borde erbjudit sig själv att göra det åt honom? Den andre hade ju trots allt suttit med tygbiten och fångat upp tjugotvååringens kallsvett under hela förmiddagen. På tal om det där, var det inte ganska äckligt av Earendil att stryka med samma trasa över sitt eget ansikte? Visserligen skulle Aidan säkert ha gjort precis likadant, men nu var det så att han inte ansåg sig själv tillräckligt värdig för ett sådant drag - alltså ett sådant drag av den äldre.
”Äh”, svarade han tillslut och kände hur kinderna hotade att brinna upp ytterligare en gång. ”Det där säger du bara för att du tycker synd om mig”, påpekade den yngre efter ett slag och putade med underläppen, någonting som fick honom att se flera år yngre ut. Ögonen hade dubblats i storlek, blivit valpiga och vattniga. Jodå, till och med någon så taktlös som Aidan kunde lyckas se söt ut lite då och då. Nu när han faktiskt försökte blev ju resultatet ingenting mindre än överväldigande. Han kanske skulle börja använda det där till sin fördel? Det var ju inte en helt dum idé, inte sant?
”Du vet att du inte behöver låtsas va? Jag lovar och svär på att det är okej..och i slutändan vill jag bara att du ska vara dig själv, så gör inte till dig om det känns onaturligt, för då blir allting bara olidligt pinsamt”, mumlade tjugotvååringen och fångade upp trasan ur alvens grepp, bara för att gömma halva ansiktet bakom den. Snart skulle det väl bli bråk över den svala biten tyg? Båda verkade ju vilja gömma sina generade ansikten bakom den, även om Aidan kanske var snäppet värre. Men till hans stora försvar så var han också yngre och betydligt omognare. Perfekt argument och en respektabel anledning. Host.

”Alltså jag ser på riktigt hur du sitter och grubblar över någonting och det gör mig mer än en gnutta orolig!” Utbrast den yngre efter att ha betraktat de där blåa ögonen alldeles för länge. ”Fortsätter du ha den där minen strykandes över hela ansiktet svär jag på att jag kommer slänga ut dig”, fortsatte han varnande och flyttade ansiktet ännu närmare Earendils, så att deras näsor nästan snuddade vid varandra. Ja, nu var det Aidans tur att vars närgången. De bruna ögonen hade redan hunnit smalna en hel del och de blängde stint in i de respektive kristallblå. Och sådär stannade han, utan några tankar på att ge med sig. Det låg inte i hans natur att vika undan och när han väl gjorde det så berodde det mest på att han tvingande sig själv. Många fann nog den unga mannens tendenser som konstiga och underliga, men helt ärligt så sket han fullständigt i vad andra tyckte. När det kom till såna små fånigheter spelade det absolut ingen roll. På den fronten var han kanske till och med lite för säker ibland.

Earendil stirrar häpnat, och lite för förolämpad av det som glider ut genom den andres mun, som en honungslen vacker liten sång. Aidan skulle väl kunna säga i princip vad som helst och det skulle fortfarande låta vackert.. förutom möjligen att han hatar alven, nej då skulle det brista ihop. Och att brista ihop finns det verkligen ingenting vackert i. Dock håller han kvar det överrumplade ansiktsuttrycket medan han rynkar på näsan. Säga så för att han tycker synd om tjugotvååringen? Kanske Earendil skulle ha ljugit och gjort något liknande i en annan situation, men nu talar han faktiskt ingenting annat än sanning.
"Aidan, jag är fullkomligt ärlig." protesterar han beslutsamt och ruskar på huvudet, låter de blonda, lena lockarna hänga över den fläckfria pannan. Aidan är söt, attraktiv och snygg. Kanske Earendil försöker tvinga fram några känslor som inte finns där, eller så är de genuina, men oavsett vart ifrån de kommer ifrån så har det ingenting med saken att göra. Aidan är attraktiv, att säga annorlunda skulle bara vara en lögn. Även om det inte är vanligt i Rivendell, eller lagligt, för män att finna tycke för samkönade, så är det rätt lätt att peka ut attraktiva människor. Det bara skiner av dem. Den redan röda rodnaden stiger än mer när den yngre får för sig att puta med underläppen, puffa upp kinderna och göra de mörka, beroendeframkallande ögonen dubbelt så stora. Jösses, vad är det som händer? Besvikelse stryker sig över det söta lilla ansiktet när den andre får för sig att noppa åt sig trasan. Earendils skydd är därmed stulet, och han trycker knasigt ner huvudet i kudden istället. Jodå, han må vara över tvåtusen, men barnslig har han en tendens att vara ibland. Om Aidan bara inte slängt en massa komplimanger på honom skulle allt vara okej.
"Men jag låtsas inte?" mumlar han från kuddens tyg och kikar upp mot den andre, blygt så att bara ena ögat syns. "Vad är det som känns onaturligt?"

När närheten ökar, och Aidan bestämmer sig för att glida fram och vara lite för närgången, hettar även nacken till. Dumma, förbaskade gömda hormoner. Usch för dem. Hotet om att bli utslängd lättar inte heller på trycket, nejdå det gör det bara en gnutta värre. Earendil puffar upp sina egna kinder, de blåa ögonen fast i ögonkontakt med Aidans egna. Precis som innan. Väldigt mycket mer intensiv än vad de varit under deras barndom, inte lika oskyldig.
"Du har ingenting att oroa dig över dock!" försäkrar han med ett litet leende, beslutsam över att inte låta Aidan få skuldkänslor, eller oro. Earendil har ändå gjort tillräckligt mycket skada för en livstid. Han rycker till, hela kroppen när deras näsor i princip nuddar varandra. Tillräckligt starkt för att få kroppen att rulla ner från sängen, mitt på det hårda golvet. Aj. "Du får inte hota mig sådär Aidan." med gnällande röst masserar Earendil sin rygg, som blivit offret i fallet.

Vadå vad är det som känns onaturligt? Earendil hade bokstavligen suttit och duttar Aidans kallsvett över sitt eget ansikte utan att ens lägga märke till det? Herrejösses, det här verkade ju bara bli bättre och bättre. Ironi, helt klart. Tjugotvååringen stirrade blankt på den äldre, försökte tyda om han skämtade eller inte, bara för att snart inse att det inte var fallet. Tvåtusen år verkade inte göra någon större skillnad när det väl kom till kritan. Alvens hormonsvängningar verkade ju fungera ungefär lika bra som den yngres, även om det skilde flera millennier på dem. Men nej, nej, der hade tydligen ingen som helst betydelse när det kom till genans inte. På ett sätt kändes det ändå bra för Aidan, då det betydde att han inte var ensam när det kom till de där gäckande hormonerna som jämt och ständigt ställde till det där bakom pannbenet. Att han inte hade någonting att tala om där bakom verkade inte heller ha någon direkt inverkan.
”Earendil”, började han allvarligt och fortsatte med sitt bedrövliga stirrande. ”Du har precis suttit och kladdat in min svett över din en panna och du vet inte ens om det? Ska jag borra ett hål i skallen på dig för att se så att allt står rätt till därinne? Börjar bli måttligt orolig”, fortsatte han, alldeles gravallvarlig i flertalet sekunder efter orden. Sedan brast han självfallet ut i skratt - ett skratt som bara blev värre när den äldre rullade ner på golvet med en duns.

Jaså, hade det där uppfattats som ett hot av den andre? Det hade ju mest varit ett skämt, men kanske det inte riktigt framgått så väl som han själv trott att det gjort? Tydligen inte, med tanke på den skrattretande synen på golvet nedanför sängen.
Tjugotvååringen kunde verkligen inte hindra sig själv, utan han flög nästan genast på Earendil och satte sig med de långa benen i grensle tvärs över höfterna på honom. Ett brett flin strök sig över de inbjudande läpparna och ännu en gång lutade han sig närmare alven, precis som han gjort innan.
”Hota? Vadå hota? Jag tycker inte att du kan kalla det där för ett hot”, påpekade han och började vicka på ögonbrynen. Det bruna håret hade fallit ner i ögonen på honom och rodnaden brann värre än någonsin innan. Men det var faktiskt inte hans fel att de nu satt där de satt! Den äldre hade ju faktiskt ramlat ner från sängen på eget befäl och att han anklagade Aidan var ett val han själv gjort.
”Hm, om några dagar kanske du inser hur ett riktigt hot från min sida ser ut..men då hoppas jag innerligt på att du inte rullar ner på golvet och ligger och sprattlar som en skalbagge på rygg”, sade han och knäppte till med pekfingret över den felfria pannan, mellan de blonda lockarna. Men herregud! Vad höll han ens på med? Fan, fan, fan.