yehet & wolfy [prs]

"Varför inte?" frågade Matt och fick en oförstående rynka i pannan. Han förstod inte varför Charlie var så emot idéen om att berätta för världen om deras förhållande. Matt var trött på att hålla det hemligt. Han skämdes inte för att han var kär i Charlie, han skulle inte skämmas över att få kalla killen som fick hans hjärta att slå snabbare och fjärilarna i magen att vakna till liv hans pojkvän. "Du känner inte så starkt för mig, eller hur?" sa han tillslut och bet sig löst i underläppen.

Ja, varför inte? Det finns flera anledningar till att Charlie inte vill dela med sig av deras förhållande, berätta för alla. Nathan, Kevin, men främst deras föräldrar. Fadern har länge varit olycklig, hamnat i sängs med flera olika kvinnor varje kväll tills han fann Eleanor. Hon har verkligen gjort honom till den man han en gång var, gjort honom glad och funnit lycka. Charlie kan inte undgå att känna hemska skuldkänslor som hamnat i säng med Matthew den där kvällen, även om känslorna för den jämnårige varit starka. Han sluter ögonlocken en kort stund, tar ett djupt andetag innan han ruskar på huvudet.
"Om det är något jag är säker på Matthew så är det att jag känner starkt för dig.. det vet du ju." viskar han och tar tag i de välkomnande händerna, ser skamset ner på de sammanflätade fingrarna. "Jag vill bara inte förstöra för pappa.. Om vi berättar så kommer det förändra så himla mycket mellan dem två."

Matthew såg på deras sammanflätade fingrar ett tag innan han försiktigt drog åt sig handen.
"Det känns mer som om du skäms för oss, för mig.." sa han tyst att det nästan bara var en viskning som lämnade hans läppar. Egentligen borde han inte tvivla på Charlies känslor men de hade tagit den här diskussionen många gånger förut och varje gång hade han fått samma svar. Antingen var den mörkhårige inte redo, det var inte rätt läge eller så var det den här visan om att han inte ville förstöra för sin pappa. "Jag måste gå nu, har träning." Det var ingen undanflykt utan sanningen. Han hade en danslektion som började om tjugo minuter och här hemma hade han inte lust att stanna mer för stunden. Han behövde komma ut. Kvickt lämnade blondinen rummet för att gå in till sitt eget. Hans mor och mr Ferguson hade för två månader sedan hittat ett trevligt hus de ville dela med varandra, och för en månad sedan hade flytten gått av stapeln. Killarna hade varsitt rum på övervåningen medan de vuxna delade sovrummet på nedrevåningen.

Charlie ser ner på sina darrande fingrar när den jämnårige glider undan från kroppskontakten. Kylan stryker sig över armarna, upp mot hjärtat.
"Klart jag inte skäms över oss," protesterar han, känner hur en rynka stryker sig över pannan och hjärtat dunkar hårt i bröstkorgen, redo för att spricka. Varför tror inte Matthew på honom? På hans känslor? "Alla anledningar jag tagit upp Matt är sanna.. jag kan inte vara anledningen till att pappa blir olycklig igen. Jag vet inte hur många gånger jag orkar ha den diskussionen. Kanske jag får mod någon gång, men jag är feg nu, och jag kan inte göra något åt det.. förlåt." Charlie darrar på rösten, så jävla feg. Halsen knyter sig, förbjuder honom att säga något mer, så det enda han kan göra är att se på när den jämnårige går ifrån honom. Lämnar rummet.

Den kvällen kröp inte Matthew ner i Charlies säng. Istället stängde han in sig på sitt eget rum och öppnade fönstret, satte sig på fönsterkarmen för att titta upp mot den mörka natthimlen full av stjärnor samtidigt som han njöt av den kyliga luften. Förgäves försökte han få syn på stjärnfall så att han kunde få önska sig något men det var inte hans dag idag. Med en suck stängde han fönstret igen innan han gick fram till garderoben för att dra på sig ett par pyjamasbyxor och en t-shirt till. Därefter kröp han ner i sängen med sin mobil. Han kände sig inte särskilt trött så han kunde lika gärna scrolla runt på sociala medier en stund som att vrida och vända på sig i sängen.

Hela den kvällen satt Charlie uppe vid sitt skrivbord. I början hade han hoppats och bett om att den jämnårige skulle dyka upp vid hans dörr, men nu har Matt gjort klart för honom att han inte vill prata. Och kanske det är bäst så. Ingen sömn, men Charlie är okej med det. Morgondagen innehåller ett stort prov, så han sitter och pluggar. Glasögonen på näsryggen och ansiktet i böckerna medan han för anteckningar. Det är dessa långa nätter som fadern pratar om, han oroar sig över hur hans yngsta son varken sover eller äter för att få mer tid att studera. Att gå in i väggen verkar inte helt omöjligt vid det här laget.

När klockan börjar närma sig sex tiden på morgonen har sjuttonåringen redan duschat, gjort sig i ordning och packat ihop. Vanligtvis brukar syskonen slå följe till skolan, men inte idag. Charlie orkar inte med det, fokuset får hållas på skolan. Det blir lättare så.

Då väckarklockan ringde följande morgon hade Matthew knappt fått en blund under natten. Han hade legat vaken med sina tankar och det hade nästan gjort honom tokig. Det skulle faktiskt inte förvåna honom om han tappat förståndet men bara inte var medveten om saken än. Med en suck tog han sig upp från sängen och gick raka vägen till badrummet där han stängde in sig. Särskilt klok hade han inte blivit av allt tänkande heller vilket man kanske skulle kunna tro. Snarare kände han sig bara mer förvirrad. Kanske hade han bara överreagerat? Han förstod ju egentligen vad Charlie menade, varför han ville att de skulle fortsätta med att hålla deras förhållande för dem själva. Men förtjänade inte de också att vara lyckliga?

Då han fått på sig kläder, ett par svarta adidas-byxor och en grå tjocktröja med något tryck gick han ut till köket. Trots att hans aptit var som bortblåst tvingade han ändå i sig ett par rostade mackor. Det var en lång dag han hade framför sig och han ville inte svimma i skolan heller. Då skulle han bara dra åt sig uppmärksamhet vilket var något han absolut inte ville idag.

"Charlie!" hör han en bekant, - oturligt nog, - röst ropa på honom, vilket leder till att de smala, välformade benen stannar upp. Korridoren är tom, de flesta elever har redan rört sig till sina lektioner medan Charlie själv pluggat under sin håltimme. Hela han är utmattad, kroppen, hjärnan, men framförallt hjärtat.. bara vida tanken av Matt får honom att vilja gråta och gömma sig. Aldrig hade han trott sig få känna något liknande, och Antons gestalt gör inte det hela bättre.
"Ja?" frågar han med en djup indragande av luft, innan han vänder sig och möter den äldres finurliga blick och giftiga flin. Anton lutar sig mot ett av de mörkblåa skåpen där några ettor klottrat för fullt. Dumma, bortskämda ettor. Han känner en av de grövre fingrarna mot sin kind, och rycker till, som att han fått en stor elektrisk chock.
"Har du lust att gå på en dejt med mig, vad säger du om ikväll?" frågar han med den mörka, dominanta rösten innan han lutar sig emot den yngre, nättare kroppsbyggnaden.
"Hur har du inte fått in det i skallen än? Nej, det vill jag inte." bara tanken får Charlie att vilja kräkas, aldrig, aldrig, aldrig.
"Hmh..? Och när jag visar det här då," påbörjar Anton och fiskar upp sin mobil från fickan, går in på bilder och håller upp den mot Charlie, vars ögon blir stora som ögon.
"Fotograferade du oss?!" frågar han häpet, både alldeles äcklad och rädd. Vem gör ens något sådant?
"Det ser du väl att jag gjort.. så," försiktigt stryker Anton sin tumme över den andres kind, och Charlie ryggar än en gång tillbaka. "Antingen spenderar du en natt tillsammans med mig, eller lämnar Matthew... eller så kan jag kanske skicka den här till era föräldrar. Ni må vara styvbröder, men det gör det inte mindre äckligt, eller elakt."

Skåpkorridoren var tyst och tom om man bortsåg från Anton som stod och hängde över Charlie. Synen gjorde Matt irriterad. Han hade aldrig tyckt om den killen. Han gick med bestämda steg förbi dem men stannade upp då den bredaxlade killen harklade sig, antagligen för att få hans uppmärksamhet.
”Jag lyssnade till din nysläppta låt. Inget att hurra för direkt men mycket annat kan man ju inte förvänta sig från dig heller.” Antog skrattade till precis som om han sagt något roligt. Matthew himlade smått med ögonen innan han kopplade på sig ett halvt leende.
”Du vet väl att jag tjänar pengar varje gång någon streamar min låt? Jag tackar ödmjukast för ditt stöd.” Han vände sig om efter att ha sett Antons snopna min och fortsatte gå för att inte komma för sent till hans första lektion.

Antons nedvärderande ton och elaka ord mot Matthew får Charlie att vilja slå till honom hårt. De små hoten mot honom själv bryr han sig inte ett skit om i jämförelse med de ord som går emellan de två andra killarna. Anton har alltid varit lite av en skithög, det är konstigt hur sjuttonåringen en gång funnit sig med en förälskelse på honom.. dock är det ingenting i jämförelse med det han känner för den jämnårige.
"Matthew," påbörjar han tillslut och drar sig ifrån den större artonåringen med alla förbaskade hot och bilder.
"Tänk dig för Charles," sjunger Anton och rufsar till de mörka lockarna som sedan skuttar iväg ifrån honom. Han greppar tag om den bekanta handen, som alltid passat så förbaskat bra i hans egna.
"Tänker du bara ignorera mig nu?" Frågar han och blickar bakåt, bara för att se till så att Anton rör sig bort från den. Vilket han gör, som tur är.