[PRS] Rollspelargärna och Countess

Killian blängde irriterat på bröderna. Bara för att han var dödsätare, betydde inte det att han behövde tycka om Andrew och Philip.
”Medan ni springer omkring och torterar människor för nöjets skull så har jag lyckats vinna Hogwarts förtroende. Inte minst rektorns.” svarade han och fick fram ett snett leende. ”.. Dessutom slipper jag gömma mig i ett gammalt ruckel”. Han tittade sig omkring i rummet som lystes upp av en krona med levande ljus. Försäkrade sig om att Leah inte syntes till någonstans. Han visste att han inte hade något annat val än att stanna kvar och vänta på Voldemort, och han skulle inte kunna göra någonting för att få ut henne ur rummet innan han anlände.
”Och varför vill mörkrets Herre träffa mig? Sa du inte precis att mötet var till för hans närmaste anhängare?”, fortsatte han och tittade frågande på Andrew, men svaret kom istället från en röst som fick Killian att stelna till.

”Nu får du chansen att bevisa din lojalitet, Killian”. Det var Gideon som hade kommit in i rummet och vid hans högra sida stod en vacker och förförisk ung kvinna med mörkbrunt lockigt hår som sträckte sig ner till midjan. Hon tittade mycket intresserat på Killian genom sina långa ögonfransar. Deras steg ekade i det ödsliga rummet när de närmade sig bordet. Men plötsligt stannade Gideon till och lät sin iskalla blick förflytta sig över golvet där Leah satt gömd under manteln. Han verkade ha hört någonting, men kunde inte se vad som orsakat ljudet.

Leah kollade på sina bröder, hon var tvungen att hålla sig gömd trots att hon så gärna hade velat ge sig på sina bröder och få dem att ångra allt de gjort, mest av allt hade hon velat gå på Voldemort, han hade sett till att så många oskyldiga människor förlorat sitt liv bara för att han ansåg att han var bättre än alla andra.
- du jobbar på Hogwarts. Du kan hjälpa mörkrets herre att få tag i Leah och ge till honom sa Andrew enkelt och ryckte på axlarna.
- Dessutom plågar vi inte folk för att det är kul, vi gör det för att mörkrets herre vill att vi plågar Leahs familj för att få henne att lämna över sig själv la Philip till och kollade på honom. Bröderna vände blicken till Gideon när han kom in och lät honom prata med Killian, både Andrew och Philip var vän med Gideon och visste att Gideon och Killian hade varit väldigt nära under Hogwarts. En annan dödsätare kom in i rummet med en kvinna ung kvinna som inte kunde vara mer än 20 som han höll trollstaven mot halsen på.
- Mörkrets herre gav mig order att föra henne till er för att ni skulle få roa er, hon är tydligen er systers kusin, mörkrets herre är säker på att hon snart kommer ge upp, när tillräckligt många av hennes släktingar hamnat på Sankt mungos sa han och Andrew reste sig ivrigt upp.

- Åh, Sandra välkommen till oss sa han med ett hånfullt leende och såg på den livrädda tjejen. Leah kände en enorm ilska bubbla upp, de skulle inte få skada en till i hennes familj. I impuls drog hon av sig osynlighetsmanteln och riktade sin trollstav mot sin bror. Männen som inte var beredda hann inte ta upp stavarna. Det var inte förrän i det ögonblicket hon förstod vad hon hade gjort. Hon stirrade panikslaget på Killian. Hon började lamslå dem trots att hon egentligen inte riktigt visste vad hon höll på med. Killian som var den hon undvek att skjuta på var tillslut den enda som stod upp av dem, hon var så sjukt chockad över att hon ens lyckats skjuta förbanelser på de andra, hon visste dock att det snart skulle komma fler dödsätare när de hörde oljudet.
- Killian stoppa henne röt Andrew. Leah började springa ut från rummet medan hon höll Sandras hand, de var tvungna att komma ut därifrån. När hon sprang förbi Killian viskade hon i hans öra.
- Du måste kasta någon sorts förbannelse på mig så att de tror att du är på deras sida, jag ber dig att kasta crucio på mig när vi kommer ut, resten löser jag.
- Killian följ efter dem och stoppa henne sa Philip irriterat. Leah visste att Killian inte ville kasta någon förbannelse på henne men hon visste också att det var viktigt att de fortfarande trodde att han var på deras sida och hon hoppades bara att han skulle förstå vikten av det också och att han förstod att hon inte skulle bli arg på honom. Såklart sprang hon förbi dödsätare som försökte stoppa henne men hon stoppade dem. Med hjälp av att kasta för trollformler på dem först. Hon visste hur oförsiktig hon varit genom att ta av manteln men hon kunde inte hålla sig, dessutom var försvinnandet inte något problem eftersom Sandra kunde transferera sig bort därifrån. Bara Killian förstod vikten av att kasta en förbannelse på henne för att visa sig lojal dom dödsätare.

Dödsätarna hade blivit allt fler, och för varje person som kom in i rummet blev Killian alltmer obekväm på stolen. Det behöves bara ett litet misstag för att de andra skulle få reda på att Leah befann sig där inne. Samtidigt hade det börja värka i hans vänstra arm vilket innebar att Mörkrets Herre var nära. Till slut dök det upp en man som Killian aldrig hade sett tidigare, och han kom dragandes på någon. En skräckslagen kvinna som visade sig vara Leahs egna kusin. Killians ögon smalnade av. Han behövde göra någonting. Men vad? Han kunde inte låta Leah se på medan ännu en av hennes släktingar utsättas för tortyr av Andrew och Philip. Han knöt ett hårt grepp om trollstaven som var gömd under bordet, men innan han hann agera hände någonting som han inte var beredd på. Leah hade dragit av sig manteln och gjort sig synlig för alla i rummet. Killian ryckte till. Hjärtat hoppade över ett slag. Han svor till och reste sig snabbt från bordet. Först trodde han att det var ute med dem. Med alla dödsätare som omringade Leah och Voldemort som var påväg. Men när han såg hur hon lyckades lamslå de andra så ändrades snabbt hans inställning. Snart stod bara han kvar på benen. Till och med Gideon hade fallit till golvet. Andrew och Philip röt åt honom att ta fast rymlingarna. Men han rörde sig inte. När Leah sen bad honom att kasta en förbannelse över henne så bleknade ansiktet. Först trodde han att hon hade förlorat förståendet, men insåg snart att hon hade rätt, det var det enda sättet att behålla dödsätarnas förtroende.

”Ta fast henne!”, nu var det den kvinnliga dödsätaren som skrek åt honom. Men till skillnad från dem andra så hade hon ett stort leende på läpparna. Att hon just blivit lamslagen verkade inte ha rubbat hennes humör. Hela situationen verkade snarare ha gjort henne mer upprymd. Killian slängde en sista blick mot sin gamla vän och bröderna innan han stegade efter Leah. Han försvann ut genom dörren och lämnade ett spår av tjock svart rök efter sig.

Killian var snabbare än dem och kom enkelt ikapp. Några meter ifrån lyfte han sin trollstav mot Leah, men tvekade. Han hade gett sitt ord till Hogwarts rektor att aldrig använda de oförlåtliga förbannelserna igen eftersom det kunde få honom att falla tillbaka. Och nu skulle han använda en förbannelse mot en av skolans egna elever. Bakom sig hörde han steg som kom närmare. Det var Gideon som kom gående mot dem med en trollstav i sitt grepp. Han var den fösta som tagit sig upp på benen igen. Nu var det bråttom. Om inte Killian gjorde någonting så skulle förmodligen Gideon ta saken i egna händer. Han slöt ögonen, stängde av sina känslor, sin medkänsla och sin ånger. Liksom han hade gjort dagen han valde att bli en av Voldemorts anhängare. När han öppnade ögonen igen var dem mörkare. Han höjde staven ännu högre och utbrast;
”Crusio!”.

Leah såg dödsätarna i ögonvrån, de kom närmre och Killian måste göra det innan de transfererade sig. Plötsligt hörde hon killians röst när han sa förbannelsen och hon slöt ögonen, kände smärtan direkt när den nuddade hennes kropp. Det kändes som hela hennes kropp vreds om och som att knivar skar henne. Hon vred sig i plågor och ett skrik lät ut ur hennes läppar, hon försökte att inte tänka på att det var Killian som gjorde det. Leah släppte sin stav av smärtan och hennes ansikte bleknade. Sandra såg på Killian och sen Leah innan hon tog Leahs stav och la handen på Leahs arm innan hon transfererade sig därifrån tillsammans med Leah. Hon såg att de var en liten bit från Hogwarts område innan hon vände blicken mot sin egen axel. Hon hade splittrats och det blödde från axeln, därefter blev allt mörkt.

Nästa gång hon vaknade låg hon i sjukhusflygeln på Hogwarts medan madam pomfrey skötte om henne och hon såg rektorn sitta vid hennes sida och försiktigt började ställa frågor om vad som hänt. Hon kunde inte ljuga, hon berättade allting förutom att Killian också varit där. Hon sa att hon hade tagit sig till sina bröder och att en dödsätare hade lagt crucio på henne. Rektorn gick ut därifrån för att inte störa mer medan madam pomfrey lät henne vara ifred och vila. Leah drog täcket upp till axlarna och såg mot dörren, hon såg att Killian stod där i dörröppningen och även han såg vitare ut i ansiktet än vanligt. Hon försökte ge honom ett litet uppmuntrande leende men grimaserade eftersom hela hennes kropp var öm.

Efter att Leah och Sandra transfererat sig ifrån platsen så återvände Killian till huset tillsammans med Gideon. Inne i det ödsliga rummet hade alla kommit upp på fötter igen och ännu fler dödsätare hade anslutit sig till platsen. Där fanns nu även Mörkrets Herre tillsammans med sin jättelika orm som slingrade sig vid sin herres fötter. Voldemort blev rasande när han fick reda på vad som hade hänt och hans vrede kostade flera anhängares liv. Killian fick däremot någonting som liknade beröm för att han åtminstone hade försökt stoppa flickan och han blev även välkommen att delta på flera av deras möten framöver. Men en fråga kvarstod fortfarande; Hur hade Leah lyckats ta sig in?

Mötet varade inte länge, men Killian fick bekräftat att Voldemort var ute efter Leah trollstav, och att den besatt krafter utöver det vanliga. Det började även smidas nya planer om hur de skulle ta fast flickan. Återigen drog bröderna upp förslaget om att Killian skulle föra henne till Mörkrets Herre, men Killian förklarade att det var enklare sagt en gjort. Ett enda snedsteg behövdes för att han skulle förlora rektorns förtroende, och då skulle de förlora den enda dödsätaren som fanns inom skolans område.

När mötet äntligen tog slut och Voldemort försvunnit så var Killian en av de första att lämna byggnaden. Han var precis påväg att transferera sig tillbaka till Hogwarts när han hörde Gideons välbekanta röst bakom sig;
”Varför tog du inte den?”
Killian tittade bak på sin barndomsvän.
”Vad pratar du om?”, frågade han kort i ett försök att verka oberörd. Såg hur Gideon granskade honom med sin isande blick. Om det var någon som kunde läsa av Killian så var det han.
”Staven. Både du och jag såg att flickan släppte den”, svarade Gideon samtidigt som han tog några steg närmare. Killians mun formades till ett rakt streck.
”Jag var rätt upptagen med att stoppa dem från att fly”, han lät nästan irriterad. Men han visste att Gideon hade rätt, om han bara hade velat hade han enkelt kunnat dra till sig Leahs trollstav när hon tappade den av smärtan.
"Och det lyckades du bra med?". Ett snett leende dök upp på Gideons läppar. Ett leende som fick det att knyta sig i magen på honom. Han orkade inte svara, ville bara ta sig därifrån.

Till slut lyckades han återvända till skolan. Det hade blivit sent och alla elever hade redan gått till sängs. När han gick igenom en av de lång korridorerna mötte han Madam Pomfrey och eftersom han var lärare i Försvar mot svartkonster började hon upprört berätta om hur en dödsätare hade utsatt en elev för Cruciatusförbannelsen. Hon tillade även att människan som kastade förbannelsen måste ha varit mycket ondskefull eftersom han eller hon haft mage till att ge sig på en oskyldig flicka. Killian sa inte mer än att han gärna ville träffa flickan för att försäkra sig om att hon inte hade utsatts för flera mörka krafter. Pomfrey tog med honom till sjukflygeln och försvann därefter. Killian stannade i dörröppningen när han såg Leah ligga i en av sjukhussängarna. Han mötte hennes blick, såg hur hon försökte ge honom ett leende, men han log inte tillbaka. Hur kunde han le efter allt som han hade utsatt henne för?
”Din kusin är i säkerhet och aurorer håller ett extra öga på din familj", sa han, men inte med den varma rösten som han tidigare använt när han pratat med Leah. Han började gå närmare, men hans blick var frånvarande, som om han inte ville se det han hade orsakat.

Leah såg hans ansiktsuttryck och hennes leende försvann, hon förstod vad han tänkte och hur han kände. Hon nickade sakta som svar på att hon hört vad han berättat för henne och hon kände en lättnad inom sig, hennes familj var säkra i alla fall vilket var det viktigaste för henne.
- Killian det var inte ditt fel det som hände, hade jag inte dragit av mig manteln hade detta aldrig hänt och dessutom, om du inte hade gjort det hade jag kanske blivit dödad ellerhur? Sa hon försiktigt och lät sin hand snabbt nudda hans.
- Jag skulle aldrig berättat för dig om min trollstav för nu är det jag som dragit in dig i allt det här, det är jag som fått igång allt. Kanske hade det varit bättre om jag bara gav upp och ställde mig öga mot öga med Voldemort och gav honom staven och förmodligen döda mig, då hade jag sluppit dra in dig, hela min familj och alla andra i allt det här, det hade bara drabbat mig själv sa hon tyst och såg ner i marken med ögon som blänkte av tårar.
- Jag menar det är väl bättre att en person dör än att dra in alla i min närhet? Sa hon i ett försök att låta optimistisk, det misslyckades totalt eftersom hennes röst darrade. Hon tvekade en stund innan hon lutade sig fram mot honom och viskade.
- Detta är väldigt starkt för att komma ifrån mig men jag tror att jag är kär i dig, jag vet att det aldrig kommer kunna bli något mellan oss men jag vill att du ska veta att du är den första kille jag någonsin känt såhär för och jag känner så trots att du var Tvungen att skada mig, jag är inte arg sa hon lågt och bet sig löst i läppen, hon ville inte kolla på honom.

Killian kastade en blick mot staven som någon lagt på det lilla bordet bredvid sjukhussängen. Den som lyckats lamslå alla dödsätare som stått i Leahs väg när hon flydde tillsammans med sin kusin. Han hade enkelt kunnat ta staven, använda en minnesförtrollning på Leah, försvinna från Hogwarts och överlämna den till Voldemort. Men istället sjönk Killian ner på sängkanten intill Leah. Han kände hur hennes hand snuddade till vid hans. Höjde långsamt blicken och såg hur hennes ögon blänkte av tårar.
”Kär?”, sa han tyst och det uppstod en lång tystnad mellan dem. Den förbryllande tonen i hans röst avslöjade att orden hade kommit som en överraskning. Till slut log han till och lät sin hand föras över hennes lena kind. Men liksom tonläget var hans beröring annorlunda. Den hand som annars var varm och mild var nu iskall och brände till mot Leahs hud.

Leah såg på honom med ett litet leende och nickade sakta. Hon hörde förvåningen i hans röst vilket gjorde att hon började rodna, skulle hon inte sagt något om hennes känslor?
- men hur känner du för mig? Sa hon tyst och såg på honom, trots att han log så kändes det annorlunda, värmen i hans leende och beröring var borta vilket gjorde henne smått orolig, hade något hänt borta hos dödsätarna? Eller hade han bara tappat alla känslor för henne? Dessa tankar drog henne bort från vad som hände i rummet. Hon kände hans hand mot hennes kind men det kändes inte rätt, något var fel. Hon tog försiktigt bort handen han lagt på hennes kind och kollade på honom.
- Något är fel Killian, du känns helt annorlunda sa hon tyst och såg på honom, hon ville veta vad som hade hänt.

Ett leende drog över hans läppar. Det verkade inte ha kommit som en överraskning att någonting var annorlunda med honom.
”Så du har alltså känslor för din lärare?”, sa han med en stämma som inte alls tillhörde Killian. Den var mörkare. Skarpare. Inte alls lika silkeslen. Han drog tillbaka handen och lutade sig sakta framåt för att kunna granska henne på närmare håll. Ögonen glödde och brann olycksbådande.
”Låt mig gissa. Sedan första gången du la ögonen på Killian så har han fått dig att känna dig annorlunda? Och han får dig att göra saker som du annars aldrig skulle göra?”. Han skrattade till. ”Tro mig Leah. Du är inte den första som faller för det här ansiktet. ” .

Hon svalde hårt, en klump växte i hennes mage och han tonläge gjorde inte den bättre. Hade han spelat ett spel mot henne hela tiden? Hade alla fina ord och kyssar bara varit en lek för honom? Hon tog sin trollstav och höll den riktad mot honom.
- gå ut härifrån, jag är trött på dina och dina underbara dödsätarvänners lilla lek, jag visste väl att du var exakt som dem sa hon kyligt och höll staven mot hans bröstkorg, hon ville bara få ut honom därifrån.
- att rektorn ens litade på dig, du är precis som dem, skulle inte tveka en sekund för att döda någon la hon till. Hennes hand darrade lätt men hon skulle inte tveka från att använda en förbannelse om han inte gick därifrån. Inte nog med att han var en dödsätare, han hade också lekt med hennes hjärta och krossat det. Hon vände blicken mot dörren när Marcus kom in i rummet. Marcus såg på henne och sen Killian.
- du kan komma in Marcus, proffessorn skulle precis gå sa hon och han gick fram till hennes säng och tog mjukt hennes hand. Hon såg på honom med ett litet leende, försökte strunta i att Killian var i rummet och att hon egentligen bara ville gråta, klumpen i magen bara växte.