Yehet och Kkaebsong [PRS]

”Nej, men man kan definitivt vara positiv”, påpekade Chai och hjälpte Zihao upp på fötterna, för att sedan ta ett steg tillbaka och betrakta scenen framför sig.
”Att bara vara positiv kommer inte direkt att leda någonstans”, knorrade nittonåringen och vinglade till en liten aning, trots stödet från kryckorna. Ja, nu skulle han absolut gå omkring och vara sur resten av dagen. Och kvällen och natten. I grund och botten var ju allt Juns fel..dumma, klumpiga Jun.
”Kanske inte, men det är bättre att tänka i positiva banor, inte sant?” Envisades CW och sköt ut hakan en aning.

Euijin, som inte orkar med den hettande diskussionen slår ihop sina handflator högt och tydligt innan han rör på benen mot högtalarna.
"Jun, hjälp Zihao till Mr Song, han kan nog fixa en tid med en mer specialiserad läkare." påbörjar han och nickar mot danssalen åt resten av dem. "Vi andra fortsätter så länge." Joshua tar bort påsen med is från golvet och räcker fram den till nittonåringen.
"Ta med den, den kan nog vara bra att ha." säger han med ett magert leende, innan han skuttar tillbaka till sin plats.

Zihao sneglade från Euijin till Joshua och tog emot ispåsen med vissa såvårigheter.
”Jag tackar och bugar mig..förutom att jag inte riktigt kan buga mig just nu, men äsch”, sade han och böjde istället på lite huvudet. Därefter räckte han den isfyllda påsen till Jun, som fortfarande såg extremt skyldig och skamsen ut.
”Vi kommer tillbaka direkt efter, okej?” Mumlade den jämnårige och höll ispåsen ut från kroppen - den var ju kall. ”Komsi, komsi lilla Zihao”, fortsatte han och nickade åt Zihao att följa med honom ut genom dörren.

Väldigt typiskt det där, att allt ska gå neråt så fort innan deras debut som är på ingång, bara runt hörnet. Någonting positivt, måste Joshua påminna sig själv, är såklart att han och Zihao börjat komma på bättre termer. De båda kanske börjar gilla den andres sällskap, jo... artonåringen hoppas verkligen på det. Att de ska komma överens, men vad vet han, kanske det är för mycket att hoppas på.
"Jun, du får skynda dig tillbaka," rättar Kawan och rufsar till Juns hår när han går förbi, innan han tassar tillbaka till sin egna position, när Euijin ger honom en sträng blick. "Zihao kommer ju inte direkt kunna träna nu, så ta och vila, okej?"

”Jag ska skynda mig, men vill inte heller lämna honom ensam”, knorrade Jun och höll upp dörren för Zihao, slm travade ut i korridoren. Nåväl, han rättare sagt hoppade ut i korridoren, med hjälp av kryckorna. ”Och han kan faktiskt sitta och titta på, tvivlar starkt på att han kommer fö någon tid hos läkaren idag”, fortsatte nittonåringen och lät dörren glida igen bakom.
”Så det du säger är alltså att jag kommer att få hoppa omkring på de här kryckorna i flera dagar medan vi väntar på att någon orkar ta sig tiden att titta på foten?” Undrade Zihao buttert och slokade lite med axlarna. ”Äh, det ör ingen idé att skjuta upp det”, konstaterade han snart därefter och började hoppa fram genom korridoren, mot Me Songs kontor. Jisses.

Kawan kan inte ens försöka gömma sin halvt om halvt irriterande min.
"Jun, om du glömt bort det finns det läkare i byggnaden, som är här för oss. Han får alltid en tid så fort ni stiger in genom dörren." påminner han med himlande ögon och höjde ögonbryn, jisses. Det är klart att de har läkare, särskilt när det är så många i industrin som gör sig illa, eller svimmar konstant. Jo, nittonåringen borde komma ihåg det.
"Wan, glöm bort honom, de får komma tillbaka efter de fått läkartid." säger Euijin och rycker på axlarna innan han sätter på musiken. "Fokusera bara på dansstegen, okej?"

”Äsch, hur skulle jag veta om det där?” Knorrade Jun buttert. ”Ingen av oss har ju skadat oss innan och helt ärligt har jag inte direkt lyssnat på några genomgångar eller informationsmöten under de här åren”, fortsatte han och blängde bak mot den stängda dörren ett slag. Sedan lipade han med en grimas och knackade på dörren som ledde in till Mr Songs kontor.
”Fan spelar det för roll att vi hade fel? Det är bara bra att någon kommer kunna kolla på den så snart som möjligt”, påpekade Zihao och himlade lite med ögonen, samtidigt som dörren flög upp framför dem.

Därefter blev det ett jävla liv. Först och främst blev de ivägskickade till den andra våningen, till en del av byggnaden de aldrig besökt innan. Efter det, så fick de sitta och vänta på läkaren i någon kvart. De fick det snart klart för sig att Zihaos fot bara var stukad och att han behövde ta det lugnt med den i några dagar. Sedan skulle allting troligen vara återställt igen. Shit vilken lättnad.

De fortsätter att träna på danserna, stretchade och bara allmänt lekte med varandra. Joshua hade hoppat upp på Euijins rygg, och han hade sprungit runt i rummet likt en hyena. Än en gång bestämde Joshua sig själv för att träna istället för att äta lunch, skyller på stor frukost och frukt. Faktumet är dock att han endast ätit det där äpplet de senaste dygnen, men han ignorerar det. Han får ju mer tid att träna, det kan inte finnas något dåligt med det, eller hur?

Efter att ha duschat, tvättat håret och noggrant gjort sig i ordning, sätter han på sig ett par rena, svarta mjukisbyxor, och en lång, pösig tröja. Väldigt bekvämt faktiskt. Artonåringen drar på sig sina tofflor, och tassar fram till vardagsrummet där han sätter sig ner bredvid Chai och CW, som spelar något brädspel. Joshua drar en filt över sin huttrande kropp, och bestämmer sig för att se på vänner.. jo, Euijin kommer utstörtandes från sitt rum och slänger sig ner bredvid honom när han hör introt. De båda gillar det...
"Vet du om det är någon som är katt allergisk här?" frågar Joshua trött, som stirrar avundsjukt på en bild Samuel skickat till honom med deras tre katter.
"Nej, vad jag vet finns det ingen." försäkrar Euijin och lutar sig mot Joshuas knän, använder hans ben som ett ryggstöd.

Någon gång efter middagen, när alla andra verkade ha satt sig till rätta i vardagsrummet, kom Jun kånkandes på en stor jättebebis - Zihao. Bara för att han var förskräckligt lång betydde det inte att ingen kunde bära honom. Inte för att han var sådär jättesmal eller så, men han vägde faktiskt inte då pass mycket. Än. Det skulle kanske komma att ändra sig nu när han börjat äta som en häst.d
”Vad tittar ni på?”, undrade Jun och satte sig ner bredvid Chai med ett litet stön. Nittonåringen som klängt sig fast på den kortares rygg, för förnöjt ner i soffan och klättrade över Euijin, där han brukade hålla hus.
”Min fot gör ont, jag behöver kärlek och kramar”, gnällde han och borrade ner sig i ledarens bekväma bröstkorg. ”Jun vägrar att ge mig varken kärlek eller kramar och han kallar mig för jättebebis hela tiden”, fortsatte Zihao med en klagande ton på rösten och sneglade sedan upp mot Joshua, diskret som bara den, innan blicken genast vändes ner mot Euijins tröja igen. Fy på dig, inte stirra. Du kan inte vara kär i Joshua, skärp dig.

Euijin slingrar bekvämt armarna om nittonåringen en kort stund, innan han klappar honom lite lätt på huvudet. Artonåringen har benen uppdragna mot överkroppen, tillåter ledaren att luta sig mot dem medan han själv lutar sig mot soffryggen. Med krulligt, vått hår gäspar Joshua tyst medan blicken vilar på teven, ser i ögonvrån hur Zihao diskret kikar upp mot honom. Dock lägger han inte större tanke vid det.
"Vänner.. någonting. Jag fattar ingenting," muttrar CW, som inte kan sådär jättebra engelska. Euijins mun faller öppen och han kastar ett popcorn mot teven.
"Vad tänker dem med!" utbrister han ledset, han vill inte att de ska göra slut.
"Du kommer plocka upp det där sen va?" frågar Joshua storögt, ser bort mot popcornet innan han biter ihop och sjunker ner igen, kurrar ihop sig intill Euijin och Zihao.
"De blir alltid så känslosamma när de ser på det.." fyller CW i.