PRS Kkaebsong & JustAFriend

Det som Zhìyuan sett framför sig som någon slags kidnapper - hostage situation, började mer och mer vidta en helt annan form. Kanske det inte var helt omöjligt att de skulle bli vänner på riktigt, nu när de faktiskt höll ordentliga konversationer med varandra. Visserligen kanske det hela bara var en drös av falskt hopp, då Max troligen skulle lägga benen på ryggen och fly förr eller senare. Äh, det fick väl ändå tiden besluta.
”Att säga att jag älskar mat börjar inte ens förklara vad jag känner inför allting ätbart”, sade sjuttonåringen med ett litet skratt och ruskade på huvudet. ”Kan mer än gärna bli en av dina försökskaniner, så länge du låter bli att ge mig allt för underliga saker. Men jag varnar dig..kommer troligen börja kräva att du bakar åt mig förr eller senare”, fortsatte han och lutade sig tillbaka mot sätet i samma veva som de mörka ögonen fäste sig på slottet som började bli synligt. Nu ville han verkligen bara in genom de stora portarna, ner i köket och sedan in i sin sovsal. Merlin vad skönt det skulle bli.

"Mm, ibland kommer vi ju faktiskt behöva ha nåt att smaska på medans vi pluggar, eller hur?", svarade Max med ett litet skratt. Herrejösses, satt Max, den mesigaste mesen osandes av ångest och skrattade...med Zhìyuan. Dagen blev ju bara mer och mer absurd. Vart skulle detta sluta? Jösses.
Kiwi sträckte på sig samtidigt som hon tassade över till Zhìyuans knä, för att kunna vila tassarna på rutan samtidigt som hon blickade storögt ut mot slottet som började skymtas. På något märkligt sätt kände hon nog igen det. Vilket ju var sjukt för hon var ju, well, en katt. Typ. Något var ju uppenbart snett i den lilla skallen. Men hon var ju snäll och söt och kattlik. Tja, hur som helst saknade hon nog all uppmärksamhet i uppehållsrummet så det skulle nog bli ett kärt återseende för henne.

”Jovisst, men jag tror inte riktigt att du förstår hue mycket jag faktiskt äter i vardags”, envisades slytherineleven och började nöjt stryka fingrarna över Kiwis päls. Vilken underlig katt egentligen, som inte alls betedde sig som en katt på så många sätt och vis. Var Max verkligen helt säker på att hon var en katt? För Zhìyuan var absolut inte det. Desto mer tid han spenderade i den tjocka lurvbollens närvaro, desto mer övertygad blev han över att hon inte alls var en katt egentligen.
”Förlåt om jag är påträngande och jobbig som frågar..men finns det några djur som du inte tycker om? Om vi nu bortser från insekter oxh andra småkryp. Är nyfiken”, mumlade sjuttonåringen och bet sig löst i underläppen. De mörka ögonen gled fram och tillbaka mellan slottet och den jämnårige, nästan mansikt till och från. Fram och tillbaka, fram och tillbaka.

Nej, troligtvis gjorde han inte det. Den jämnårige var ju typ en jätte. Eller alltså, han var ju verkligen inte rund eller så. Han var ju smal. Men lång. Väldigt väldigt lång. Trots att Max inte var sådär superkort så kände han sig verkligen pytteliten bredvid Zhìyuan. Hur som helst antog han att det krävdes en hel del energi för att orka hålla igång allt.
Fanns det några fler djur han inte tyckte om? Jo, det fanns det definitivt. Han blickade mot den jämnåriges håll. Den jämnårige som nu verkade ha ett väldigt problem med att bestämma var han skulle fästa blicken.
"Jo, alltså som du redan påpekat så är jag ju lite...rädd av mig. Så aggressiva djur. Och riktigt stora djur. Typ vargar. Och örnar. Och ormar. Jag ogillar dem inte direkt. De bara...skrämmer mig. Väldigt mycket", svarade han lite tankspritt men sanningsenligt.

Efter att Max ord sjunkit in, frustade Zhìyuan till och log bistert. Tja, det var väl inte så konstigt, med tanke på hur mesig den jämnårige var. Eller nåväl, det var åtmsintone så han framställde sig själv.
”Vad är det som säger att vargar, örnar och ormar är aggressiva?” Undrade han och höjde lite på ett ögonbryn, samtidigt som han slutligen bestämde sig för att fästa den skarpa blicken på eleven mittemot honom. Varningsklockorna fingrade i öronen på sjuttonåringen, som var tvungen att påminna sig själv om att inte bete sig alldeles för skumt. Det var svårt dock, eftersom han var en väldigt underlig individ. Men det var faktiskt Max också, även om han var udda på ett helt annat sätt.
”Jag menar..vargar? På riktigt? Ormar förstår jag, de har ett dåligt rykte och örnar antar jag att jag också kan förstå, men...vargar?” Pling, pling, pling. Återigen tjöt varningsklockan inom slytherineleven.

"Nej, alltså inte det kanske de inte är men...de är bara läskiga. Eller eh, jag-", han skakade lite på huvudet åt sin egen dumhet. Ibland var ord jäkligt svåra att hantera. Han var bra på att skriva ner dem. Uttrycka allt på papper. Men muntligt var det svårare. Mycket mycket svårare.
"De kan alla typ stänga in en. Göra så att det inte går att fly. Örnen med sina gigantiska vingar. Ormen genom att typ hugga och hoppa och jag vet inte vad. Och vargarna i flock. Bli omringad. Få alla flyktvägar blockerade. Försöka fly men bli hindrad. Tvingas stanna. Och dö. Smärtsamt...", rösten dog ut. Han blickade tomt in i väggen. Blinkade bort ytterligare några tårar som hotade med att tränga sig ut. Och nu hade han sagt mer än han borde, ville. Ughhh.

”Jag vet att vi inte känner varandra speciellt bra..faktiskt inte alls”, sade Zhìyuan försiktigt och de skarpa mjuknade med ens en aning. ”Men jag är faktiskt ganska bra på att lyssna, och det är uppenbarligen någonting som du går och håller på”, fortsatte han och placerade Kiwi i den jämnåriges knä, för stressande falla tillbaka mot sätet. ”Så när du är redo att prata om det, så är det bara att köra på”, avslutade sjuttonåringen tyst och vände ner blicken mot sina vassa naglar. Fy fan vad långa och äckliga de var, usch. Han behövde verkligen klippa dem förr eller senare, kanske skrubba dem i en halv evighet också. Varför tyckte han plötsligt så förbaskat synd om Max? Och framförallt, varför kunde han inte bara ge fan i att bry sig? Det verkade inte som om det skulle gå, men ändå. Nu skulle det hela säkert sluta med att han la näsan i blöt. Urk.
”Snälla, gråt inte..då kommer bara jag också att börja gråta.”

"Åh...herregud", mumlade han skamset och återigen fick tröjärmen agera näsduk/trasa. Han borrade ansiktet i Kiwis fluffiga päls. Fokuserade på andningen ett slag. Tog in Zhìyuans ord. Blev ännu mer förvirrad. Men glad typ. För att de förutfattade meningarna om den jämnåriga inte verkade stämma. För återigen hade ju den där andra Zhìyuan kikat fram. Typ som solen på molniga sommardagar. Då och då trängde sig strålarna igenom, hittade luckor. Hmm, förhoppningsvis skulle han få träffa på den delen fler gånger. Han föredrog att plugga och hjälpa en vänlig Zhìyuan så mycket mer än en dryg. Alla dagar i veckan.
"Okej, tack", svarade han tyst och kikade försiktigt upp, där bakom bollen av fluff. Ansiktet var ännu en gång täckt av en härlig gegga av tårar och kattpäls.
"Varför skulle du börja bara för att jag gråter?", frågade han och höjde undrande ett ögonbryn. Ja, det lät ju ologiskt. Eller? Jo. Att börja gråta bara för att någon annan gjorde det, det var lite svårt att förstå.

Jo, Zhìyuan förstod också att det var underligt när en människa fick för sig att börja gråta bara för att någon annan gjorde det. Men det var så han fungerade och så hade det alltid varit. När han varit yngre hade det däremot inte gått att kontrollera för fem öre. Nu kunde han i alla fall hålla sig lite i skinnet och inte brista ut i storgråt bara för att.
”Det är så jag är, och det är även så jag alltid varit”, förklarade sjuttonåringen med rynkade ögonbryn. Ögonen hade nämligen föst sig på Max ansikte igen, som var alldeles fullt av Kiwis päls blandat med tårar. Gud, det var verkligen på håret att han sträckte sig framåt för att torka bort sörjan. Äsch, han hade redan trampat snett typ hundra gånger redan och det var inte någon bra idé att göra det ännu en gång. Om den jämnårige absolut ville bli av med kletet så kunde han torka bort det själv.
”Jag menar om du får gråta så får jag också göra det”, knorrade Zhìyuan sedan och lade armarna i kors. ”Inte för att jag tänker börja gråta, men ändå!”

"Ja, det klart du får gråta, jag bara undrade...", mumlade han och blickade ner på katten i famnen. Torkade av allt med ärmen. Herregud, de svarta och vita tygerna var gråspräckliga. Kattpäls överallt. Tur att han bara skulle gå till sovsalarna. Krypa ner under täcket. Försöka sova bort dagen och om inte det lyckades, läsa och skriva.
Allt skulle troligtvis kännas värre där, ensam. Men å andra sidan så kunde han vara ensam med sina tårar. Släppa dem fria. Som om han inte gjort det nu och tidigare. Fast ofrivilligt. Tänk om han kunnat hålla inne allt. Ha någon form av kontroll. Men nej nej, självklart skulle tårarna strömma nerför kinderna likt vattenfall, när andra var i närheten. Något att öva på där, Max. Öva på att inte vara så kass och hjälplös.
Varför blev saknaden och allt det där värre just nu, idag? Det var väl för att dagen var proppad med minnen och han var själv, men ändå. Han borde väl vant sig? Fast gick det att vänja sig vid sånt? Ensamhet? Det kändes tveksamt.