[PRS] LadyGhoost & yehet

Morgonen därpå känner Jae hur ögonlocken dunkar hårt i brist av sömn. Han försöker att knipa ihop dem. Dagsljuset som sträcker sig genom snön utanför bländar honom, både från fönstret bakom staffliet, och glaset över sängen. Hela kroppen börjar värka ännu mer när han sätter sig upp. Det är som att de mörka såren gör ondare nu än vad de gjort för några timmar sedan, vilket förvånar honom. Jae tittar besviket ner på värmefiltarna innan han försöker att resa på sig. Han virar sakta upp badrocken han somnat med, och kollar in den nu nästintill dubbelt så stora blåmärket över hans höftben. Han vet hur han låtit de göra vad de vill med honom, men nu i efterhand känner han att han kanske borde ha stoppat honom innan de började sparka honom. Människor är väl konstiga. Dock förstår han varför han handlat som han gjort, den fysiska smärtan fick honom att glömma bort sina blandade minnen och tankar. Någonting han verkligen behövde vid det tillfället.

Jae bestämmer sig för att byta om till sin kampsports dräkt, fixa i ordning en vattenflaska till sig själv, innan han fortsätter neråt till en ut av många rummen. En ut av rummen han spenderar många timmar som ung, tränat och tränat. Både taktik och slag. Det var en mycket duktig man som börjat träna honom när han fyllde sju, innan det var det bara taktik han försökte få in i skallen. Mannen tränade även Brian och de flesta av hans många livvakter. Eftersom att Jae tränade för sig själv under nattimmarna också, så lärde han sig fort. När han var arton började han träna själv, då den duktiga mannen gått bort. Han ville inte ha någon annan tränare, utan förlitade mest på sig själv och Brian. Där nere finner han två av livvakterna stå och träna. Minnet från när han slagit ner allihop fyller hans tankar, då hade han varit fjorton, de andra var några år äldre. Efter det kom han ibland ner för att se de träna ännu mer intensivt. Männen har blivit så mycket bättre, måste han erkänna. De lärde sig att taktik har mycket med saken att göra. Ibland kan en klipsk hjärna skydda en mer än snabba sparkar. De är mycket bättre än då de varit i tidiga tjugoårsåldern, precis som Jae är en hel del duktigare än vad han var när han var fjorton.

Han tränar i iallafall två timmar. Jae har inte gjort det på länge, vilket gjorde det tillfredsställande. Han kunde känna sig en aning stolt iallafall. Rörelserna är fortfarande lika kvicka, hjärnan är fortfarande med i varje rörelse motståndaren gör. Och han måste hålla det så. Dock var det en dålig ide att inte ha ätit något dagen innan, och ingen frukost innan han börjat träna. Därför blev passet kortare än det han brukar ta. Även om han tillbringat flera timmar av gårdagen i badkaret, för att försöka skölja bort smutsen, så bestämmer han sig för att skölja av sig ytterligare en gång, med en dusch. När han väl kommer ut ur badrummet, med en ren badrock, så möter han Dennis ögon. Jae kollar på brickan i den äldres händer, och blinkar dumt några gånger, innan han ler enkelt.
"Jag är inte hungrig tack.." säger han och öppnar den stora garderoben, för att försöka på vad han kan sätta på sig.
"Sir, du åt inte under hela gårdagen, du behöver äta." rösten låter inte lika påtvingad som hans förra sekreterare haft, vilket förvånar honom. Jae låter sin blick fastna på den längre en bit bort, och nickar enkelt mot honom. Om han ska kunna göra sitt arbete så bra som möjligt, så kan han inte skita i maten någon mer gång. Även om han inte finner någon aptit.
"Tack, vill du ställa den i mitt kontor? Jag äter medan jag jobbar." säger han och uppfattar ett leende synas på den andres läppar, innan han stiger ut ur sovrummet.

Uta kunde nästan ha skrattat åt det faktum att han inte fått den här mängden arbete gjort, på vad som kändes som år. Detta var förvisso en överdrift. Uta var noggrann med att aldrig låta arbetet hamna på efterkälken. Men då han nu satt sig, och kunnat arbetat ostört och med den koncentration han haft, hade mer arbete blivit klart. Vilket var när Uta tänkte efter, inte till hans fördel. Då han färdigställt arbete för den kommande veckan, och in på nästa betydde det att han inte kunde ägna sig åt det, för att hålla tankarna i styr. Det som kunde tänkas komma upp, var händelser han inte kunde förbereda sig på, eller små, egentligen oväsentliga saker.

Så med arbetet färdigt, sat Uta bakåt lutad i stolen, med uppslängda fötter på skrivbordet. En icke professionell syn, men det var något som inte bekom honom. Uta försökte febrilt finna något att sysselsätta sig med. Han insåg att efter gårdagens möte med Jeremy, var det inte aktuellt att ta emot någon ny kund. Hans kropp ömmade fortfarande, trots den någorlunda milda behandlingen Jeremy givit honom. Men Uta's skador var långt ifrån läkta, och trotts att febern hade försvunnit, var han fortfarande svag. Åtminstone i jämförelse med hur han annars var.

Så sittandes där, sökandes efter en uppgift började hans tankar vandra, och genast åt det håll han ville undvika. Han såg den andra ledarens ansikte framför honom, och trotts att ilskan inte var lika påtaglig som innan, fanns den där. Men Uta insåg att ilska inte var den enda känsla han kände. Han hade något som kanske kunde liknas sorg, över att han var mer än väl medveten om att han inte skulle få möjlighet att tala med den andra mannen, åtminstone inte på det sättet. Uta försökte slå undan den tanken, då han fann den ynklig, den andra ledaren borde inte vara något undantag, jämfört med andra runt honom. Men det hade varit något annorlunda med det hela. Och egentligen ville inte Uta tänka på deras möte och känna ilska, eller sorg för den delen. Han hade försökt att känna glädje över det, men på det sättet det hade avslutats var det omöjligt för honom. Uta suckade, han kände sig patetisk. Så där i den stunden, bestämde han sig för att glömma hela händelsen och inte ägna minnet än tanke.

Han reste sig upp, och bestämde sig för att ta en lång promenad i huset inomhus trädgård. Det var en plats han sällan besökte. Men de gånger han gjorde uppskattade han dess skönhet. Och i en stund som denna kunde han behöva det.

Det nybakade brödet känns alldeles tjockt i Jaes mun, som torr deg, även om han mycket väl vet att den inte är det. Han sänker ögonlocken, och låter de mörka ögonfransarna snudda vid hans kind. Allt arbete är klart, han gjorde även arbeten som inte behöver vara gjorda tills långt in på året, bara för att hålla tankarna borta från hans huvud. Det känns konstigt, hur den andra ledaren lyckas ta sig in i hans huvud vilken tid på dygnet som helst. Orättvist, tycker han. Jae har iallafall fått i sig brödskivorna och kaffet, och ställer sig sedan upp från kontorsbordet.

Hans arbetare är i full fart. Betjänterna har börjat dekorera inför julen, någonting han alltid älskat som liten. Det var hans mors ide att dekorera de långa korridorerna, för att få lite mer liv i det. Då visste han det inte, men nu vet han att hon gjorde det för honom. Så att den lilla pojken skulle kunna känna sig lite mer hemma när föräldrarna var borta på de oändligt många mötena. Första julen efter moderns död, blev det inget. Och Jae spenderade julen uppe på sitt rum, målade flera olika teckningar, gömde sig för omvärlden. Gömde sig från männen i byggnaden. När hans fader kommit på hur det legat till, så bestämde han sig för att be betjänterna att fixa upp juldekorationerna i mitten i januari, då han kom hem från en resa utrikes. Jae kommer ihåg den dagen väl, pappan hade fått skuldkänslor och spenderade en hel dag med honom, som att julen blivit uppskjuten.

Visst är tomten något Jae aldrig trott på, han visste inte ens att det fanns ett ord som hette tomte, men ändå finner han någonting fint med julen. Kanske snön, kanske den röda färgen, kanske för att de många minnena han har av sin mor var under juletiden. Dock firar han inte längre, det finns inte riktigt någonting att fira. Julafton är som en helt vanlig dag för honom, förutom faktumet att de flesta arbetarna, som har en familj de vill vara med, brukar be om ledigt. Jae ruskar på huvudet och bestämmer sig för att gå en runda, gatorna utomhus brukar alltid vara mysiga att gå på så här långt in i december. En liten tanke börjar sätta rot i hans huvud, kanske bara kanske om han går samma runda han gick dagen innan, till samma bänk, så kanske han kan finna den andra ledaren. Jae puttar dock bort tanken, en sådan sjuk naiv tanke har han inte haft på länge, nästan desperat. Han avskyr den.

"Sir, är något fel?" frågade en av trädgårdsmästarna när Uta klev in i det stora växthuset.
"Jag ville bara beundra blommorna" sa han till mannen som verkade lättad.
"Vinterrosorna har precis slagit blom. Ifall det intresserar er"
"Tack för upplysningen" sa Uta innan han började vandra ner för den grusande gången.

Runt honom fanns det växter ifrån hela världen över, växter som hans släkt hade införskaffat på deras resor runt världen. Uta granskade dem, ovetande om deras namn, och en aning ointresserad av det. Han behövde inte ett namn för att begrunda dess skönhet. Av någon outgrundad anledning, fick de orden honom att tänka på de andra ledaren, något som fick Uta att knyta sin friska hand i irritation. Innan han tog ett djupt andetag och trängde undan alla tankar på den andra mannen, och fortsatte sin vandring ner längs grusgången. Uta granskade fjärilarna som levde fritt i växthuset. Deras skönhet var slående, och deras färger tilldragande. Färg var något Uta sällan bar, då han föredrog svart, vit och möjligen någon annan diskret färg. Men han kunde trotts allt uppskatta dess skönhet. Uta hörde vattenfallet som fanns någonstans i mitten, med en tillhörande damm. Uta följde ljudet, medveten om att det kunde vara fullt möjligt att gå vilse i det stora växthuset. För en sekund funderade Uta på hur det hade varit att bosätta sig här inne. Antagligen långtråkigt, och dess skönhet hade förlorat sin charm.

Uta fann snart dammen och satte sig ner på stenmuren och doppade de långa, smala bleka fingrarna i vattnet, lekte med dem över ytan. Uta ville minnas att han hade gjort detta förut med sin mor. Men alla minnen med henne var vaga, som bäst. Kanske var det ett fabrikat eller önsketänkande att han gjort detta med sin mor tidigare. Men han valde att tro att de gjort detta tillsammans tidigare. För trotts om det var ett falskt minne, var det han mindes till hans belåtenhet. Efter en stund reste han sig upp ifrån muren, för att beskåda vinterrosorna som mannen föreslagit.

Uta hade möjligen beundrat rosorna längre än vad han avsett, och trädgårdsmästaren måste ha granskat honom, för då Uta vände sig om, hade mannen skapat en bukett åt honom.
"De kan inte mätta sig med de levande, men tills ni kommer på återbesök, kan de kanske liva upp ert kontor" sa mannen och Uta var en aning förvånad över mannens handlande. Det var sällan han fick blommor, ens i tjänstens vägnar. Uta tog försiktigt emot dem, han uppskattade mannens tanke, även om den var en smula märklig.
"Tack" sa Uta lågt innan han lämnade växthuset och klev ut i snön.

Snön utanför förde genast hans tankar till den andra mannen och mötet under gårdagen. Trotts att Uta lovat sig själv att inte tänka på det ytterligare, kunde han inte hindra sig själv. Uta kunde inte bringa klarhet i varför det mötet påverkat honom så, det borde verkligen inte göra det. Uta suckade högt för sig själv, innan han fortsatte in i byggnaden, och koncentrerade sig på blommorna för att hålla tankarna borta.

När Jae väl dragit på sig sin kappa och mössa, så stiger han ut ur herrgården. Han låter sina händer dra upp ett cigarettpaket och tändare, för att sedan lägga den giftiga pinnen i mellan läpparna. Han tänder den i tystnad, innan han tar ett djupt bloss. Om han kommer ihåg hade han inte rökt under hela gårdagen, därför känner han ett viss lugn sprida sig över honom. Det är underligt, hur något så litet kan vara så beroende framkallande. Som minnena, tankarna i hans huvud. Jae skulle antagligen inte klara av sin vardag utan dessa tre saker. Han låter sin blick följa efter röken som sprider sig i den klara, svala luften. Vanligtvis brukar han kunna höra vattnet brus från ån, men nu finner han inte ljuden. Snön har nog lagt sig som ett täcke över dem också, även om de höga träden skyddar dem från det mesta.

Jae börjar röra på sina ben, som styr honom ner över ute trapporna som leder upp mot herrgården. Stegen är långsamma, men lätta mot stentrapporna. Såren gör ont för varje rörelse, just nu bryr han sig inte, bara han håller sig lugn så är allting okej. När han väl kommer fram till slutet av trapporna låter han sin blick glida mellan vägarna. Den ena är en stig, som leder in i den vackra skogen där ån brukar rinna. Där Jae träffat den andra ledaren för första gången. Den andra är vägen som kontaktar omvärlden, den som leder till den mer centrala delen av staden. Jae blåser ut ett nytt bloss medan han funderar på vilken han ska ta. Kanske han ska gå till stan, fixa någonting fint till sina livvakter och Dennis, de ut av sina män han är närmast med. Det brukar inte hända, men varför inte? Mycket nya saker har inträffat de senaste dagarna. Om det är på grund av den andra ledaren vet han inte.. Kanske. Och Jae undrar om den äldre funnit sig själv tänka på honom. Jae tror själv inte det, men han har haft fel förut.

Det förvånar Jae, hur han klarat av att gå den hela vägen till stan med blåmärkena och såren trädda över hans kropp, men det gör han utan några större besvär. Det hjälpte honom en hel del, när han går tar inte tankarna över. Det står nästan tomt i huvudet på honom, som att han inte behöver tänka på någonting. Kylan börjar dock bli ett lite större besvär för hans fingrar återigen, och han bestämmer sig för att köpa både nya vintervantar, halsduk och en mössa som kan hålla honom hyfsat trygg. Då kanske han kan gå samma runda han gjort med sin mor för många år sedan under julafton. Jae känner hur hans arbetartelefon vibrerar mot hans ben, och han flyttar den tända cigaretten från ena handen till den andra för att kunna ta upp den. Med darrande fingrar svarar han samtalet.
"Boss, vart är du någonstans?" hör han Brian säga i andra änden, kanske det finns en viss oro i hans röst. Jae brukar inte bry sig om den, men nu känner han sig nästan lite tacksam.
"Fixar julklappar," berättar han med litet, skyggt leende över läpparna. Han kan riktigt se den förvirrade blicken den äldre har på andra sidan.
"Varför berätta du inte det, vi kunde ha följt med. Vart är du?" Jae låter sig skratta till, inget dömande, bara roat.
"Om jag bett er följa med, så skulle det ju inte bli någon överraskning för er när ni får de, inte sant?" säger han och mannen på andra sidan tystnar tvärt. "Jag klarar mig, oroa dig inte." Han vet mycket väl att både Brian och de andra livvakterna vill vara med, då han vet hur Jae kan uppföra sig på gatorna själv. Låta alla människor som har lust, göra vad de vill med honom. Allt förutom att döda honom.
"Okej," börjar Brian, han har förstånd nog att veta att den yngre inte kommer ge upp. "Ring när du är färdig så kan vi åtminstone komma och hämta dig."
"Deal," svarar Jae och stänger av samtalet innan han låter mobilen glida ner i sin ficka igen. Fötterna börjar gå över shoppinggatan som är alldeles fylld med människor som letar efter julklappar till närstående. Hög julmusik, stånd där de säljer brända mandlar, doppade äpplen, varm choklad och annat. Som liten hade han älskat att kolla in julmarknaden. Dock finner han någonting i ett skyltfönster som fångar all hans uppmärksamhet. Jae fimpar sin cigarett mot skon, innan han går dit för att kika närmare på den. En liten, väl dekorerad, tjock tomte står och vinkar med de små armarna. Genast blir han påmind om hur mannen tyckt att tomten skulle varit något roligt att tro på.

"Sir?" säger Jake frågande när han kommer gående med blommorna i handen. Uta förstår mannens förvirring, att se deras ledare, bärandes på en bukett rosor, hörde inte till vanligheterna.
"Ja?" frågade Uta medan han fortsatte gå emot sin boning, för att placera dem i sovrummet. Uta tyckte sig minnas att modern alltid hade rosor på sitt rum. Kanske var det något han trodde, eftersom hon haft rosor vid sin sida då hon bragts om livet. Men han visste inte. Jake stirrade först på honom, han hade verkat komma av sig, och det tog en kort stund för honom att återhämta sig.
"Jag, Will och Jorah ber om lov att ta ledigt några timmar" sa Jake och nu stannade Uta. Det hörde inte till vanligheterna att hans tre närmaste män bad om ledigt, och särskilt inte samtidigt. Jake måste ha förstått hans förvirring, då han skyndade sig förklara. "Vi önskade införskaffa julklappar"
Fortfarande såg den andra mannen förvånad ut, även med förklaringen. Han kunde inte minnas huruvida de andra brukat införskaffa julklappar. Kanske gjorde de detta under sin lediga tid normalt. Men tiden kanske inte hade räckt till i år. En aning fortfarande förvirrad nickar Uta.
"Ni kan ta ledigt" svarade han sedan, innan han började gå.
"Vill du följa med?" Frågade Jake plötsligt, lite försiktigt. Uta förstod hans försiktighet. Trotts att Jake var han en av hans närmaste män, var han inte lika nära honom som de andra två. Hade frågan kommit ifrån Jorah, hade den varit självklar, Will en aning förvånande, men ändå möjlig. När den kom ifrån Jake kändes den nästan omöjlig, något den andra mannen måste ha märkt. "Glöm att jag frågade."
"Ge mig några minuter att göra mig klar" svarade Uta och Jake log emot honom.

Uta satt i baksätet med sina män, ombytt till ett par svarta byxor, en lösare t-shirt och en tunnare jacka ovanpå. Jorah hade genast påpekat för honom att det var kyligt, vilket hade lett till att Jorah påpekade att de skulle vara inomhus. Uta fann det en aning underligt, att han socialiserade med sina mannar på det här sättet. När han och Jorah hade en stund för sig själva, så brukade det inkludera att de gjorde något i hans boning, oftast att se på en film, prata eller läsa varsin bok. Men att bege sig ut och handla på det här sättet var annorlunda för honom. Det fick honom att känna sig, nästan som en vanlig person. Det var en underlig känsla. Uta kände sig aldrig som en i mängden, vem som helst. Må hända för att han inte var vem som helst, så att befatta sig med aktiviteter som denna, blev underligt. Men han såg trotts det fram emot det. Kanske kunde detta hålla tankarna borta på den andra mannen.

"Jag hade tänkt ge Deliliah some pillows" Jake kollade på dem, och Uta höjde ett ögonbryn. Han hade förvisso inte mött Jake's sambo, men i hans öron lät det som en fantasilös present. Och att döma av de andras blickar, delade de hans åsikt. "Okej, okej, jag förstår hinten"
"Det var då första gången" sa Will skämtsamt, vilket resulterade i att Jake svarade något barnsligt som Uta inte kunde uppfatta. Han hade aldrig sett den här sidan av sina män, den var helt främmande för honom. Stunden de insåg hur de uppförde sig, slutade de, och såg på honom.
"Vi ber om ursäkt sir" sa Will, men Uta skakade på huvudet.
"Ni är lediga, och vad ni gör på er fritid är er ensak" sa han och gav dem ett litet leende, och hans mannar såg en aning förvånat på honom.
"Ja men då så" sa Jake och skrattade. "Du kanske kommer ångra det här, men ja, du får se"
Jake's ord gjorde Uta en aning osäker på vad han precis tillåtit, men han hade ingen avsikt att återkalla dem. Nej han stod fast vid dem, vad hans mannar gjorde på sin lediga tid, styrde han inte över. Och så länge de uppförde sig som han förväntade sig under arbetstid, var detta beteende acceptabelt.

"Uta" sa Jorah och den yngre mannen vände sig emot honom. "Här"
Uta kollade ner på koppen som den andra höll fram emot honom. Uta granskade den, och log sedan emot den andra. Jorah hade förstått att Uta's hals hade börjat smärta igen. Tidigare på dagen hade Uta kunnat undvika konversationer nästintill helt. Men de senaste timmarna hade han samtalat med sina män, på ett helt nytt sätt för honom. Men samtalen tog också på hans röst, och halsen ömmade igen, något Jorah hade bestämt sig för att försöka åtgärda.
"Tea, med honung, precis som du föredrar det" sa Jorah och Uta nickade emot honom. Han förde koppen till läpparna, och en låg suck av tillfredställelse, lämnade hans läppar när vätskan lindrade hans smärta.
"Tack Jorah" sa Uta uppriktigt.
"Så vart är de andra två?" frågade Jorah och Uta pekade emot en butik med underkläder, som Will tillslut hade nästintill dragit in Jake i. Jorah bara skakade på huvudet. "Då lär det nog ta ett tag"
Uta nickade endast som svar, för att bespara rösten.
"Finns det något du önskar kolla på, medan vi väntar?" frågade Jorah, och Uta nickade emot en butik som fick Jorah att skratta. "Borde ha insett att du skulle vilja besöka piercing-studion"
Uta svarade honom fortfarande inte, när de styrde stegen emot den svarta, dunkla butiken, med alternativ musik strömmandes ur högtalarna.

Jae hade sett den bekanta skepnaden gå förbi skyltfönstret, därför förstod han att han inte behövde försöka skydda sig själv när en hand läggs på axeln.
"Vad gör du här Dennis? Jag jag sa till Brian att jag inte ville ha med någon när jag köper presenter." Han kastar en blick bakom sin axel, innan han helt vänder sin kropp mot honom.
"Kommer du inte ihåg att jag bad om ledighet igår Jae? undrar mannen, och Jae kan inte hindra sig från att le en aning. Det hade han helt glömt bort. "Vad är det där?" Dennis blick åker ner till de två små jultomtarna i vardera hand. När de är utomhus brukar de alltid kalla honom för Jae, det är varken hans riktiga namn, eller boss eller sir, vilket avslöjar ingenting.
"Berätta vad du tycker," börjar han och sätter på ena ut av dem, den som vinkar, innan han sätter på den andra tomten som skjuter iväg något som liknar snöbollar. Den lilla snöbollen slår lätt till Dennis kind, vilket gör att han börjar skratta. Jae höjer på ögonbrynen mot honom, innan han skickar iväg ännu en snöboll.
"Det beror på, vem vill du ge den till?" undrar den äldre och granskar den andre som börjar pilla med de olika tomteprydnaderna framför. Jae förblir tyst. Sekreteraren harklar sig enkelt, en vild tanke börjar skata ta över hans hjärna. "Varför är du i en leksaksaffär? Är det något du inte berättat för oss?" Jae vänder sig om och skjuter iväg än en snöboll med ett enkelt flin på läpparna. Att den andra ens trott att Jae skulle få ett barn är skrattretande.
"Jag gick hit för att dessa fångade mitt intresse, ingenting mer," berättar ledaren.

"Du behöver inte hålla mig sällskap Dennis," den yngre känner på det varma tyget till den matchande halsduken, mössan och vantarna. Alla i samma varma gråa färg. Jae nickar bort mot den äldres vänner, som tagit sig tiden att sticka in i en annan affär. "Jag skulle nästan föredra att inte ha dig gåendes bredvid mig. Det blir ju ingen överraskning för dig om du ska se vad det är jag köper."
"Inte för att vara oförskämd Jae, men det verkar inte gå så bra för dig att leta efter julklappar," flinar Dennis och skakar på huvudet, vilket leder till att hans ledare blänger på honom. Dennis rätar lätt på ryggen och ler ursäktande mot honom. "Jag kan ge dig några förslag på presenter. Det är till vakteerna, inte sant?"
"Ja, och till dig." berättar Jae, och uppfattar den lilla skinande ljuset i den andres ögon. Som att han på något sätt blivit rörd.
"Du behöver inte ge något till mig, jag har alltid varit lite svår att fixa presenter till."

Det är inte förrän senare under dagen som Jae ser det bekanta ansiktet. Han ser hur den andra ledaren går inne i piercing-studion, och av någon anledning känner hans hjärta en viss lättnad, han vet inte varför.
"Vad säger du om en kopp varmchoklad Jae? Jag har hört att de brygger extra goda här, du kanske vill följa med oss dit?" hör han Dennis säga i bakgrunden. "Det var en ut av de många sakerna jag fick höra innan jag flyttade hit, hur ni i den här staden gör avskyvärd god choklad. Aldrig provat det." fortsätter sekreteraren och kollar mot ståndet där de säljer sin varma choklad. Det bekanta ansiktet får honom att tänka tillbaka till gårdagen, och han tänker precis gå fram till den andra ledaren när han ser mannen vid hans sida. Mannen som verkar vara lite närmre ledaren än de andra livvakterna. Kanske är det Jorah. Genast tar han ett hård tag om Dennis handled. Även om den äldre är längre och mer muskulös än Jae själv, så drar han med honom bort från glaset till studion.

"Är ni utan efter något särskilt?" Frågar mannen bakom disken. Uta slänger en blick på honom. Mannen är i hans egen ålder, en aningen kortare än honom, han hade satt upp håret i vad människor kallade en man bun, klädd i svart, så när på en lila övertröja.
"Inte direkt" svarade Uta kort, för att inte anstränga rösten.
"Säg bara till ifall du vill titta närmare på något" sa han och Uta nickade medan han började se sig omkring i butiken, med Jorah vid sin sida.

"Wow, de är som ett konstverk, detaljerna, linjerna, vem har gjort dem?" Frågade mannen bakom disken när Uta kom fram för att betala för några örhängen. Mannen hade plötsligt ryckt tag i hans hand, något som fick Jorah spänd och nästan att hoppa på mannen. Uta själv hade nästan slagit till mannen innan han insåg vad hans avsikt var. Han hindrade Jorah ifrån att agera och såg på mannen.
"Renji" svarade Uta.
"Jag måste ha hans nummer. Det är så sällan man ser så här bra tatueringar" sa mannen och Uta log lite. Det var sällan han mötte någon som var då energisk över tatueringar, än mer sällan som inte ville veta dess betydelse. Mannen framför honom granskade konstverket, inget annat.
"Ta fram hans nummer" sa Uta till Jorah som nickade.
"Tack" sa mannen och mötte hans blick. "Han har till och med lyckats med den runt halsen, utan att rycka till. Han måste vara ett geni, och du ja måste ha nerver av stål som inte ryckt till när han gjorde den"
Uta ryckte på axlarna som svar. När han fått någon form av tillit till Renji, fanns det ingen mening till oro när han gjorde halsen.
"Den måste vara nygjorda dock, du är fortfarande röd runt den" sa mannen och Uta förde handen emot den. Han hade inte tänkt på att borgmästarens märken ännu kunde vara synliga.
"Den är några dagar" svarade Uta och mannen nickade. "Så hur mycket?"
Mannen granskade varorna på disken innan han la dem i en svart liten påse, som han sköt över.
"Ta dem. Normalt skulle jag inte göra det gör, men normalt får jag inte heller se tatueringar som dessa, eller får numret till tstueraren"
Uta tänkte ta emot påsen, men hann inte innan Jorah tog den, Uta gav honom en undrande blick.
"Du kan inte bära den med din skadade hand, och du har rea i den andra" åt de orden log Uta, innan han sa adjö till mannen bakom disken och de lämnade affären.

"Är det något annat du vill titta på? Något du vill köpa till någon?" Frågade Jorah och Uta tänkte efter. Han köpte nästintill aldrig julklappar, det fanns ingen direkt anledning till att han inte gjorde, kanske var det för att han hade svårt för presenter. Han var ovan att få något, utan att behöva ge sin kropp tillbaka. I hans ögon hade presenter förlorat sin mening.
"Jag vet inte" erkände Uta samtidigt som koppen lämnade hans hand, och landade i soptunnan.
"Menar du att det finns något du inte är bra på?" Sa Jorah skämtsamt, vilket resulterade i en irriterad blick ifrån Uta. Uta var även på väg att ge honom svar på tal när han hörde steg bakom sig, springande steg.
"Fann er!" Sa Jake i en glad ton.
"Det var jag som fann dem!" Sa Will samtidigt som ett barn sprang framför honom, vilket resulterade i att han tappade balansen, ryckte tag i Jake för stöd. Men Jake som varit mitt i ett steg var oförberedd och ramlade framåt, på Uta.

Snart befann sig Uta på golvet, med Jake över sig. Genast kände Uta smärtan i från såren och blåmärkena över kroppen. Handen, som han troligen försökt ta emot dig med smärtade något fruktansvärt. Jake som först nu insett på vem han låg, kravlade sig av. Uta kände hur trycker över bröstet lättade. Smärtan försvann inte, men den blev mindre.
"Är du okej sir?" Frågade Jake i nästan panik.
"Ser det ut som att jag är okej?" Fräste Uta tillbaks innan hunnit hindra orden ifrån sina läppar. Den plötsliga smärtan sköljde över honom och han kände en våg av illamående. Han tvingade sig själv att andas långsamt och djupa andetag, tills han kände hur känslan försvann. Långsamt satte han sig upp för att se en hand sträckas emot honom. Uta tar Jorah's hand och den andra mannen hjälper honom på fötter.

"Vad i helvete håller ni på med?" Frågade Jorah de andra två lågt.
"Vi ville meddela att vi såg Elliott's ledare här" sa Jake och Uta vände blicken mot honom.
"Han är nästan ensam, vi skulle kunna ta honom" sa Will och Uta gav dem en mörk blick.
"Och starta ett krig vi inte förberett oss på? Det är uteslutet" sa Uta bestämt. Uta förvånad nästan dig själv, och irriterade sig själv. Han insåg hur mycket mötet ifrån gårdagen påverkar honom, dessförinnan hade han inte tvekar att få den andra mannen ur vägen, men nu? Uta suckade inombords, han borde inte se något problem med att få den andra mannen ur vägen, men han gjorde, som om han önskade att gårdagen kunde återupplevas. Något som var omöjligt ifall den andra var död.

"Jag behöver sätta mig ner" sa Uta lågt till Jorah när en ny våg av smärta sköljde över honom. Jorah nickade samtidigt som han började hjälpa honom till ett café.
"Vi beställer något att äta och dricka" skyndade Jake sig att säga och försvann bort med Will.
"Behöver du något?" Frågade Jorah och Uta såg på honom.
"Ett nytt bandage" sa Jorah och visade honom det som han var nu, och hur blodet hade börjat sippra igenom "och huvudvärken tabletter"
"Jag är strax tillbaka" sa Jorah och Uta nickade bara medan han koncentrerade sig på att andas för att få smärtan under kontroll. Han förbannade Jake och Will för deras oförsiktighet, och allt för att de ville tala om för honom att Elliott's ledare var här. Uta undrade om universum försökte tala om något för dem, men sköt tanken åt sidan, inte villig att ge den andra mannen fler tankar.

"Vad var det där för?" undrar Dennis som granskar sin ledares smärtade ansikte, han hade blivit alldeles för förvånad när Jae dragit med honom därifrån. Det fanns en viss styrka i ledarens armar som den äldre inte alls kunnat tänka sig. Visst förstod han att Jae tränat mycket, och det som fanns på ledarens kropp är nästintill bara muskler, men ändå. Det var annorlunda att få uppleva det. Jae tar sakta av sig sina vantar medan han betalar för två koppar hetande varm choklad som några speciallister bryggt. "Jag kan betala s-Jae.." Jae skakar bara på huvudet och tar en klunk av den heta drycken. Det var uppenbart att den andra ledarens män lagt märke till honom, och deras agerande finner han roande. Den andra drycken ger han Dennis.
"Yakamoti och några av hans män var här," berättar han kort och ögonen till den andra mannen spärras upp.
"Ska jag ringa Brian? De ka-"
"Ingenting att oroa sig över. Jag tror den andra ledaren är smartare än att börja slåss här mitt i stan, eller jag hoppas han är det." svarar Jae och blåser på sina frusna händer innan han trär vantarna över fingrarna. Det var inte oro över att bli anfallen som han dragit bort Dennis, inte alls. Det var mer oron från gårdagen som tagit över. Jae vill inte bry sig, men det gör han. "Dennis, gå är du snäll. Jag tror jag bara vill vara själv just nu."
"Jag ringer Brian.. ni kanske behöver åka tillbaka till herrgården," försöker sekreteraren, men Jae skakar enkelt på huvudet.
"Jag ringer honom själv sen när jag är färdig." Jae tar den lilla kassen från Dennis händer, mannen hade nämligen velat bära den åt honom. "Och jag tar med mig denna, vi ses imorgon." Dennis hinner inte säga mycket mer, utan ser efter sin ledare som rör sig mot en ny affär för att fortsätta med sitt lilla julhandlande.

Många kan tycka att det är lite tråkigt att gå på stan ensamma, men Jae känner sig lugn ut av det. Ingen som konstant pratar, bara han som kollar in nya saker, presenter som ska passa till sina vänner. Även det är en ny känsla, han brukar inte vara i stan, det händer ytterst sällan. Jae låter sig själv sitta ner på en ut av gungorna i den lilla lekparken vid hamnen. Hans fötter börjar försiktigt att göra lite fart, medan påsarna med de nya klapparna ligger på marken drygt en meter bort. Jae tittar på sina fötter medan han hör den stora orkestern spela uppe på torget, julmusiken når hans öron klart och tydligt. Det är lugn musik, inte något över gjort. Jae kommer ihåg hur hans mamma alltid brukade göra fart på honom, på just den här gungan. Hur fridfullt det varit. De andra småbarnen var hemma i sina mysiga hem, därför var det inget skrikande. Precis som nu. Det är mörkt ute, och barnen på lekplatsen lämnade för lite mer än en timma sedan. Han gillar inte barnens skrik, det förstör så mycket i hans ögon. Tystnaden är finare, mer berättande.

Den andra mannen börjar dyka upp i hans tankar, medan tinningen dunkar. Jae hade sett hur männen agerat, och undrar om hans män fått order om det, även om han har svårt att tro på det. Jae lutar huvudet mot kedjan till gungorna och sluter ögonen. Det är så tyst, fridfullt. Tystnaden är fin, tycker han. Att prata med folk är inte lika fridfullt för honom.. förutom dagen innan, konversationen med den andra ledaren var lugnande. Nästan för lugnande.

Tystnaden mellan Uta, Jake och Will är tryckande, mer än den någonsin varit. Uta kunde nästan känna deras rädsla. Självklart var männen medvetna om vad han kunde göra, och han förstod att de var rädda att hamna framför hans blad. Uta hade ingen tanke på att utsätta männen för det, men han talade inte om det för dem. Utan han lät dem hållas, medan han fingrade på sin dryck. Långsamt förde han den emot sina läppar, genast kände han smaken av ingefära och citron, minnena ifrån gårdagen sköljde över honom. Uta sköt koppen ifrån sig, han ville inte dricka den. Om det var för att han återigen blev påmind om ilskan han kände över den andra mannens agerande, eller om det var för att han inte ville förstöra minnet genom att dricka Tea sorten med någon annan, visste han inte.
"Här" sa Jorah plötsligt och räckte över en påse till honom, Uta tog emot den, öppnade den och innan de andra hunnit reagera hade han svalt huvudvärks tabletterna. Och strax därpå hade han bytt bandage.

"Vill du fortsätta eller återvända hem?" Frågade Jorah honom.
"Ni är inte klara med ert handlande ännu" svarade Uta.
"Om ni inte mår bra kan vi åka" sa Jorah, men Uta skakade på huvudet.
"Jag önskar uppsöka en blomsteraffär" sa han och hand mannar ställde sig upp. "Själv"
"Är det något vidare smart?" Frågade Jorah innan han hunnit hindra dig själv. Uta gav honom en kall blick.
"Jag hör av mig när jag är färdig" med de orden lämnade han caféet.

Utanför slog kylan emot honom, och han drog den tunna jackan om sig, just i denna stund ångrade han beslutet av klädsel. Han visste att det skulle ändras när han kom in i värmen igen. Med snön sakta dalande ner mot marken gick Uta emot en butik han sällan besökt. Men han misstänkte att besöket i växthuset under morgonen hade gjort intryck på honom. Han hade en känsla av att han ville bidra till det som fanns där inne. Kanske inte med något stort eller exotiskt, men ändå något.

Den lilla klockan ovanför dörren plingade till när han klev in. Butiken var fylld med växter till bredden. Uta var inte säker på vad han sökte, utan lät sin blick vandra runt, ihop om att finna något som tilltalade honom. Kvinnan i butiken förstod hans avsikter, och störde honom inte. Det mesta i butiken gick i olika nyanser av grönt, något som inte tilltalade honom. De få andra färger som fanns, bars inte av några växter han uppskattade. Det var inte fören hans blick fastnade på en röd buske, som han log.
"Jag skulle vilja önska köpa den här" sa Uta och kvinnan kom fram till honom.
"En hamamelis diane, ett bra val" sa kvinnan och tog fram den lilla krukan. "Behöver du några skötselråd?"
Uta skakade på huvudet.
"Jag har en trädgårdsmästare som är en mästare" sa Uta och kvinnan nickade och räckte över påsen efter att hon mottagit pengarna, därefter avlägsnade han sig.

Åter igen ute i kylan ångrade han sitt beslut av klädsel, och log när han tänkte på hur lätt det är att vara efterklok. Uta såg på klockan, medveten om att hans mannar inte skulle vara färdiga ännu, och Uta ville inte förstörs för dem. Eller i det här fallet var det kanske Jorah han inte ville förstöra för. Så Uta bestämde sig för att gå en promenad, ihop om att få upp värmen. Med påsen emot bröstet, och växtens röda blommor hängandes utanför, började han vandra omkring, utan någon plan.

Uta visste inte hur det kom sig att han rört sig emot hamnen, det var inte en plats han allt för ofta besökte, även om han hade lokaler här. Men Uta såg sällan någon mening med att vistas där. När han kommit ner till vattnet, var blåsten kraftigare och han försökte dra jackan tätare runt sig för att inte frysa. Uta suckade, hamnen hade varit den dummaste platsen han kunde hamnat på, i de kläder han bar. Och Uta bestämde sig för att vända när han plötsligt såg en de bekanta konturerna av Elliott's ledare. Uta stannade och granskade den andra mannen där han satt på en gunga. Hela synen var något Uta interested kunde beskriva. Men där han stod och granskade den yngre mannen kunde Uta interested låta bli att slås av hur vacker bilden var. Den andra mannen fridfullt lutandes huvudet emot kedjan till gungan, snön som långsamt föll ner och tystnaden. Scenen var tagen som ifrån en målning, en tavla som Uta uppskattade. Uta visste inte varför, men han fann det rogivande att se den andra mannen så fridfullt, så avslappnad och så vacker. Uta rycktes ur sina tankar när han tänkte det sista. Det hade varit förvånande för honom själv.

Uta övervägde vad han skulle göra, alternativen var få, antingen gå sin väg eller gå fram till mannen. Uta visste inte vad han skulle göra. Han visste vad han borde göra, men han visste att det inte var samma sak som han ville göra. Och som om allt förstånd försvunnit går Uta emot den andra mannen och slår sig ner på gungan bredvid. Uta känner kylan ifrån den, men slår undan känslan.
"Villig att ge en förklaring för ditt handlande igår?" Frågade Uta, en aning bittrare än han hade tänkt sig. Även om han var lugn i denna stund, så fanns ilskan kvar inom honom. Uta kramade om påsen medan han försiktigt rörde på gungan, för att smärtan inte skulle återkomma.