Criminal [PRIVAT Zora & countess]

(det gör inget, meddelande)
Sara pep til när han tryckte upp henne mot väggen och hålla hennes axlar, hon lyssnar och såg ner i marken inan hon ens vågade kolla in i hans ögon.
-Du höl mig inlåst 1 månad, jag var arg, argerade blind innan jag insåg..
Mumlade hon fram och såg på honom nu och var tyst en stund, hon kunde inte säga det direkt och kolalde i ni hans blå ögon.
-innan jag insåg att jag hade äkta känslor för dig.. Jag menade aldrig det skulle bli skit.
Mumlade hon fram och faktiskt en tår kom där och rann på hennes kind, hon spelade aldrig gråt aldrig. Hon var dock lite rädd med att han var så arg och visste han säkert agerade svart just nu.

Lucas slog ena näven i väggen bakom Sara för att få ut sin ilska.
– Du gjorde mig till åtlöje.. Tvingade mig att leva i en unken cell.. Helt utan personliga gränser.
För varje sak som Lucas räknade upp slog han ett nytt slag mot väggen. Alla känslor som han hållit inom sig sen gripandet vällde nu ut på en och samma gång.
– Jag valde att lita på dig.. Och du ljög mig rakt upp i ansiktet..
Han svor till, backade undan, drog händerna genom håret, för att sedan ställa sig nära henne igen. Den här gången placerade han underarmarna mot väggen, på båda sidorna om Saras huvud, vilket lämnade enstaka centimeter mellan dem. Och det var först då som Lucas uppfattade vad Sara sagt och upptäckte tåren som rann ner för hennes kind.
Han svor till igen.
– Varför gör du såhär mot mig, miss Wood?
Sa han tyst. Ilskan hade försvunnit, och kvar i Lucas ögon fanns förtvivlan. Långsamt lyfte han bort ena handen från väggen och förde den till Saras kind där han, med hjälp av tummen, torkade bort tåren.
– Vad gör du med mig?...

Varje slag fick sara att ryka till av hon blev rätt skrämd där men stod kvar vid honom. Hon följde hans minsta lila rörelse och när han till slut backade och sedan återkom med bra cm så var hon tyst. Hon lyssnar på hans ord och lät han föra sin hand över hennes kind för ta bort tåren som hade kommit.
-jag e ledsen över fått dig gripen, du inser inte vilken ångest jag har fått gått med i dagar, sedan få ut ord ur din syster och sen fått gå genom förhör för att få ut din syrra!
Sa hon envist och lite skrämt faktikst då hon hade blviit rädd när hnah ade slagit. Hon lyssnar på hans små ord och rynkar pannan frågande.
-jag gör inget mot dig, du kanske ska försöka lyssna på vad det som du tror jag gör mot dig säger. Ibland blir det inte som man trodde.
Sa hon tyst och stod kvr mot väggen och såg in i hans ögon, dme var förtvilade. Hennes egna ögon varän smått glansiga över tårar men inte ne ny hade lurat sig ut än. Hon tvekade en sekund innan hon stoppade hans hand från gå tillbaka mot väggen och granskar den snabbt och tog tyst fram en ring ur fickan och satt på den
-vågade inte lägga den i bilen om dem skulle fått tag i dig igen, såg den rätt mycket på dig när du hade mig här.
Sa hon tyst och släppte hans hand och drog tillbaka handen och höll kvar blicken hos honom.

Lucas följde Saras rörelser när hon placerade guldringen runt hans finger. Det var hans allra första ring, och hade en gång i tiden tillhört hans bortgångne far, som ärvt den från sin far, som ärvt den från sin far, och så vidare.
Lucas hade börjat fundera över om han någonsin skulle få se den igen, och därför var det en skön känsla att ha den tillbaka på fingret.
Han såg tillbaka in i Saras klarblå, glänsande, ögon och det fick honom att hejda till.
– Vet du om hur blå dina ögon blir när du är ledsen..
sa han häpet och flyttade en hårslinga från hennes ansikte. Lucas hade aldrig sett vackrare ögon. De var som kometer.
– Jag menar.. ofattbart blå...
mumlade han tyst.
Plötsligt var all ilska och förtvivlan som bortblåst.

Sara hade sett hur han följde hennes rörelse när hon hade gett tillbaka honom ringen. Hon var tyst och löt han prata och såg på honom och la huvudet lite på sniskan när hon inte förstod sig på hans ja hans känslor här med ilska sen det. Hon höll huvudet snart rakt igen och log till.
-Har aldrig hört det faktiskt men hört bara det syns om jag e ledsen.
Sa hon försikigt och bett sig diskret i läppen och tänkte lite grann, hon stod än kvar mot vägge och kände hans armars värme från dem bitne han höll ifrån hennes ansikte. Hon drog försikgit bort blicken från hans ögon ne stund inann hon kollade på honom igen nu.
-Folk brukar bara klaga på dme e blåa
Sa ohn tyst nu och menar dem klagar inte elakt utan mer av avundsjuka.

– Som kometer...
sa Lucas tyst för sig själv. Tanken var inte att säga det högt, men Saras ögon hade slukat honom helt. Deras ansikten var nu så nära att de nästan nuddade vid varandra.
Utan förvarning lutade sig Lucas plötsligt fram och lät Saras mjuka läppar möta hans i en lång passionerad kyss. En kyss som han aldrig hoppades skulle ta slut.. Försiktigt la han ena handen vid hennes nacke och en arm runt midjan för att kunna dra henne närmare intill sig.

Sara hade lyssnat på honom, hon misstänkte mycket väl att dem tankarna inte var menade att vara höga. När han plötsligt bara var få cm nära hennes ansikte kunde hon känna hans andetag mot sin hud och när han lät sina läppar sluta sig med hennes kände ohn bara hur det pirrar till i magen. Hon kände hans hand om nacken och ena runt midjan. Hon följde snabbt med hans kyss genom att besvara hans pasionerade yss och försikgit la hon en arm runt hans nacke så han fick sin vilja igenom med handen runt hennes midja, att få henne närmare sig.

När Sara besvarade kyssen, och la armen runt hans nacke, så tryckte Lucas henne ännu närmare. Nu fanns det inte längre något utrymme mellan dem längre och han förlorade sig i den varma känslan. Sakta flyttade han ner händerna och placerade dem runt hennes midja. Var det såhär det kändes att kyssa någon som man hade starka känslor för? Lucas hade hört talas om det, men aldrig riktigt upplevt det själv.
Deras läppar särades och han gav Sara ett svagt leende och drog undan håret som hamnat i hennes ansikte. Återigen såg han in i hennes blåa ögon, hypnotiserad av att hon var vackrare än någonsin.

Sara hade kännt hur han tog henne närmare sig, hon kände hans värme. Hon hängde på hela hans stund och log till när han väl drog sig undan och drog bort lite hår ur hennes ansikte och mötte upp hennes ögon igen. Hon försökte hitta ord men hittade inga, hon rörde försikgt till hans kind.
-Tycker kostym sitter på dig bättre än dne du har nu
Mumlade hon fram och menar på dräkten från fängelset han hade på sig. Hon flinar till och njöt över att vara nära honom än. Hon ville inte lämna honom men visste hon säkert måste hem. Hon rörde försikgit till hans hår i nacken, hon hade inte rört hans hår förr. Det var mjukt. Hon var förskig och gav honom en puss bara innan hon väntade på hans svar på hennes ord.

När Sara påminde Lucas om att han fortfarande var klädd i fångdräkten kunde han låta bli att skratta till.
– Och jag som trodde att det här var stilen som du föredrog, miss Wood. Annars hade jag bytt om för länge sedan.
skämtade han och drog fingrarna genom hennes mörka hår.
Han ville inte lämna hennes sida, men kände sig samtidigt sliten efter den långa tiden i häktet och kunde verkligen behöva en uppfräschning. Samtidigt skulle nog Saras far bli tokig och om hon inte dök upp snart. Lucas hade trots allt rymt.
– Lyssna, det börjar bli sent. Jag tror det är bäst om någon skjutsar hem dig. Annars kommer din far snart tro att jag tagit dig som gisslan igen.
Sa han och log till. Om Lucas själv gav sig ut på vägarna ikväll var risken stor att poliserna skulle få tag på honom igen. Därför var det bättre att någon av hans män skjutande tillbaka henne till lägenheten.