[PRS] Step brothers

Edward skrattar till och nickar enkelt.
"Din arroganta lilla puttefnask," säger han och låter sin blick följa Simba som lägger sig ner vid sjuttonåringens mage istället för kudden. "Alla har olika syn på vad perfektion är, vet du" det tar en liten stund för Edward att inse att han låter som psykologiläraren hans kompis alltid pratar om. Han har alltid irriterat sig på det. "Om du tycker att du är så perfekt som du säger, så kommer du nog ha svårt att hitta någon som står ut med det." Fast han själv har ärligt talat ingenting emot det, men det känner han är rätt olämpligt. Edward smackar med tungan medan han tittar på Derek genom mörkret. "Men du prioriterar ju inte förhållanden, right? Är det för att du är för självkär?"

Derek formar ansiktet till ett duckface och rufsar till håret.
"Men hörru", säger han och håller upp fingret. "Alla har sin egen syn på vad 'perfekt' är - men jag definierar allas syn på perfektion."
Han känner Edwards blick på sig och han känner på sig att Eddie ska säga något, men den något längre sjuttonåringen hyssjar åt honom.
"Och bara för att jag säger att förhållanden inte är något jag inte prioriterar, hur vet du då att jag talar sanning, hm?"

Edward skrattar till och skakar på huvudet åt den längre medan han himlar med ögonen.
"Inte min syn på perfektion, faktiskt," den lila håriga killen låter sin hand glida över sin katts päls med sin blick fäst på den andra sjuttonåringen. Nu när han tänker på det, så pratade inte han direkt sanning under middagen heller. Han svär lite för sig själv, eftersom att Derek kunde ha ljugit precis som honom. Frågor som tänk om han är tillsammans med någon dyker upp i hans hjärna, men försöker att skaka bort dem efter som att de inte är något annat än fel. "Det vet jag inte," erkänner han, eftersom att det inte är värt att diskutera. Han skulle ändå förlora. "Jag trodde bara inte att du skulle ljuga om något sådant."

Derek skrattar till och sneglar mot Eddie i mörkret, där han sitter med kameran runt halsen.
"Då är det tydligen mycket du tror om mig som inte är sant", svarar han enkelt, tänker inte ge in sig på en förklaring om hur det egentligen är. Edward behöver inte veta det - än.
"Då har du ingen aning om vad perfektion är, hjärtat", svarar han sjungande och klappar den något kortare på huvudet.
"Jag är perfektion itself."

En liten grimas gör sin väg över Edwards ansikte när den andre lägger sin hand mot hans huvud. Han skakar av sig den och lägger ner kameran på nattduksbordet innan han puffar till sina kuddar som ligger över sängen. Sjuttonåringen skulle ljuga om han sa att han inte blev generad av smeknamnet, men han hoppas att den längre inte ser hans röda kinder genom mörkret.
"Jag har en klar syn på vad perfektion är, och det är inte du, hjärtat." Edward kramar om sin kudde medan han pekar mot Derek och luftmadrassen. "Kan du få den där att vara tyst? Eller typ bara sluta röra dig?"

Derek blänger smått på Eddie genom dennes förlöjling av hans smeknamn.
"Det är väl du som ska ge mig en bättre madrass nästa gång", protesterar han. "Jag ligger prickstilla. Förutom att jag andas, då - det kanske är det som påverkar knarrningarna?"
Han ler sarkastiskt mot Edward genom mörkret och hoppas att denne uppfattar det.
"Och jag är perfektion, som sagt. Du kan inte säga emoot."

Edward uppfattar det sarkastiska leendet på Dereks ansikte, men ignorerar det totalt.
"Lägg dig här då," skämtar han med ett enkelt skratt. Visst, han var ironisk men sängen skulle räcka gott och väl till båda två. Rodnaden stiger dock ännu mer när han märker hur Derek faktiskt följer hans förslag. Edward är lite osäker på om han är seriös, eller om han försöker att skämta tillbaka, så han låter sig själv titta förstummat på den längre. "Vet du, jag är rätt säker på att jag säger emot, så det så."

Derek fnyser bara när han lägger sig ner på Edwards säng och sprider ut händerna.
"Mycket bättre än den knarrande luftmadrassen", säger han, ler malligt mot Edward. "Dessutom förnekar du bara sanningen om du säger emot."
Han flinar och klappar den andre på kinden för att göra honom ännu mer generad och förhoppningsvis kommer han lyckas. Helt ärligt - hade Edward gjort så på honom hade han gömt sig i någon garderob.

"Jag skämtade bara.." mumlar Edward för sig själv när platsen bredvid honom i sängen sjunker ner. Hans kinder blir ännu rödare när han får en enkel klappning och han drar upp täcket en aning för att försöka gömma färgen från Derek. "Jag förnekar ingenting alls, det är bara du som är självkär. Jag har en helt annan syn på vad perfektion är, believe it or not." Den lila håriga killen får nästan en hjärtklappning när han känner Dereks fot mot sin egna ännu en gång, då minnen från tidigare händelser under dagen börjar forsa in i hans hjärna.

"Värst vad mycket du skämtar", säger Derek och skrattar medan han börjar pilla med den andres hår.
Lockarna är mjuka som silke mellan hans fingrar och han hade inte tänkt börja hålla på med det, men nu när han rört det kan han inte sluta.
"Då får jag väl vara självkär då", säger han bestämt. "Men jag har faktiskt fått höra att jag är perfekt. Av nån annan än mamma."
Deras fötter snuddar varandra än en gång och Dereks hjärta hoppar upp i halsgropen av kontakten.