kawaiiposes och Majis lilla egna privatroll! Mohaha!

"Vart ska vi? Jag ha faktiskt slutat för dagen..." viskade jag och sa sedan med hög röst, "hur är det med Myrtle nuförtiden då?"

" Hon är likadan som alltid! " Ropade jag nästan och fortsatte viskande, " Ööööömm.... Jag vet inte! Kom på något själv för tusan!...." Jag sneglade lite över axeln och såg att Rose gick bakom oss. " Arthur.... Titta inte bak nu men.... Rose är bakom oss..." viskade jag så tyst om möjligt.

När jag hörde det Anastasia viskade blev jag så chockad och bestämde mig för att göra något drastiskt och se hur Rose reagera. Så jag stannade upp och gav Anastasia en lång kärleksful kram och sa högt; "Jag måste gå nu!"
I ögonvrån såg jag hur chockad Rose blev och även Anastasia... jag vände på klacken och gick sedan.

[Kan inte Anastasia gill kramen? xD]

[ JA!! XD ]

Jag såg att Arthur plötsligt stannade och jag hann inte mer än att vända mig mot honom när han plötsligt drog in mig i en otroligt lång ( och asmysig ) kram.
" Jag måste gå nu! " Sa han högt, släppte mig och strosade iväg. Jag tittade förvirrat på honom och vände mig sedan om för att gå men möttes av en mördande blick från Rose.
" Passa dig..." Väste hon ilsket och gick vidare. Jag blängde på henne och ropade: " Varför då? Han vill ju ändå inte ha dig, särskilt nu när du hånglat med David!" Hon vände sig om och tittade argt på mig och jag svarade med ett elakt leende. Jag vände mig om och gick vidare.

[Haha, awesome! xD]

Jag var på väg till uppehållsrummet men tillslut så kom någon som följt efter mig ikapp mig och la sin hand på min axel. Jag vände mig om. Det var Rose.
"Oh... Hej..." sa jag spänt.
"Arthur... Sen när blev du så bra kompis med Anastasia!?" frågade hon surt.
"Får jag inte ha några tjejkompisar eller!?"
"Men som din flickvän borde jag ha nåt att säga om det...."
"Öh, ursäkta lite...!" sa jag. "Du är inte längre min flickvän!"
"Men Arthur, jag... Jag älskar ju dig! Och... Mina föräldrar gillar dig! Och min bror!"
"Ja, och jag gillar dem jättemycket också, och älskar dig, men du ha helt klart förstört vårat förhållande! Jag föredrar din familj! Som din pappa som är hur snäll som helst! Men... Jag älskar dig fortfarande, men däremot tycker jag inte om dig och tillslut kommer det ta över och öh, Anastasia bryr sig om mig!" sa jag och tvekade lite över det sista jag sa. För Anastasia och jag ha aldrig varit liksom nära kompisar innan och jag ha ingen aning om vad hon tycker om mig, jag vet bara att hon också vill hämnas, så ah... Men Rose verkade inte haja att jag tvekade utan blev tårögd.
"Arthur! Jag bryr mig om dig! Jag... Jag vet inte varför jag tillät David kyssa mig... Men han har sådan charm, så jag kunde inte låta bli! Men Arthur, jag ska visa dig att jag är värd att ge en andra chans! Så det så...!" sa hon och vände på klacken och stack iväg.
Ha, jag ska också visa dig att det inte är värt att såra mig stort och tro att du kan få en andra chans.... Mohaha...! tänkte jag och fortsatte gå.

Efter att jag hade gått lite så stötte jag på David. Jag försökte undvika honom men han fattade tag om min handled och drog med sig mig till en tom korridor.
" Varför i hela helvetet står du på hans sida och inte min!? " Frågade han argt. Jag tittade känslolöst på honom och svarade: " För att Du förstörde deras förhållande, han behöver någon att finnas där för honom och för att han är en tio gånger så bra kille som du!" Han tittade surt på mig men började flina snabbt och svarade med det hemskaste han kunde komma på.
" Vet du vad.... Jag tror faktiskt bara att du är avundsjuk för att jag gillar Rose och inte dig och vill hämnas... Du har inte kommit över mig! Du är verkligen bara en liten avundsjuk snyltare som inte klarar av en förlust"
Det var sant. Jag hade gillat David sen jag var liten och han hade listat ut det när han hittat ett kärleks brev på mitt rum en gång när han och hans familj var på besök. Han hade senare konfronterat mig med det och frågat om jag verkligen gillar honom, men då hade jag ljugit och sagt att det var ett brev från långt tillbaka och att jag var över honom.
Jag kände att tårarna börjat rulla ner för kinderna och Davids uttryck förändrades från det otäcka flinet till ett förskräckt och ångerfyllt.
Hans grepp om min handled lättade och jag såg min chans att smita. " Du... fö-" Hann han bara säga innan jag sprang bort från honom. Jag sprang så fort jag bara kunde och fortsatte överdrivet länge och tillslut stannade jag, gled ner mot en vägg och försökte kväva gråten med min hand.

Jag hade ingen mer lektion, men jag hade glömt att lämna in en uppgift till en lärare så när jag va uppe i min sovsal så tog jag fram den. Jag började gå till lärarens kontor men på vägen hörde jag några svaga snyftningar ifrån ett hörn. Jag backade några steg och såg att Anastasia satt hukad mot en vägg i ett hörn och grät.
"Vad står på sa jag och hukade mig framför henne. Jag la en stöttande hand på hennes axel.

Jag tittade upp lite försiktigt och kastade mig direkt i Arthurs famn när jag såg att det var han. Jag började gråta ännu mer och kände redan att hans uniform började bli fuktig. Jag fick inte fram ett enda ord, utan jag bara satt där och grät mot min nya och enda vän.

Anastasia kastade sig i mina armar. Jag blev lite chockad först, men började sedan trösta henne. Jag höll om henne och drog min hand genom hennes hår.
"Så ja..." mumlade jag försiktigt och lugnt. "Ta din tid du behöver att gråta ut, sedan kan du berätta om du vill..."

[Kan inte Anastasia typ gilla när han tröstar henne eller nåt sådant? xD]

[ MUHUIHUIHUIHUIHUI!!!!! JAAAA!!! XD ♥]

Han la sina armar runt mig och drog sin hand genom mitt hår. Jag kände mig genast lugn och varm på insidan. Hans tröstteknik fungerade direkt.
" D-det var David..... Ha-n sa så e-elaka saker...." Hulkade jag fram och började gråta ännu mer utav minnet.