Fängelset 2 [rollspel]

Modesty vände sig om mot mannen som först skrikit på henne och tystnade. Hon var inte van vid att de andra fångarna tilltalade henne, de flesta brukade rygga undan från henne och det var väl inte så konstigt med tanke på att hon brukade attackera dem om hon var på det humöret. Men hon litade inte på honom även om han lät snäll, han var ändå en man och sedan kunde man lätt låta snäll.
"Kanske det. Men jag riskerar inte mitt liv genom att fly här ifrån med någon som jag inte kan lita på" sa hon enkelt och började sedan nynna på en annan låt medans hon såg på kartan som nu var klar

"Vad kan jag göra för att tjäna tillit då?" frågade han med ett flin och försökte se vad hon ritat, det som syntes var bara osammanhängande linjer. "Vad är det där?" frågade han sedan nyfiket, och drog händerna igenom tupp-kammen för att åter igen, och onödigtvis, raka till den.

Modesty såg inte på honom och funderade, hon visste faktiskt inte hur man fick hennes tillit för hon litade inte på människor.
"Jag vet inte" svarade hon uppriktigt och skrattade lite sedan och såg ner på kartan igen och undrade varför alla ville se vad hon ritade hela tiden "Det är ett papper" svarade hon bara och funderade på vart det skulle vara lättast att fly någon stans? Hon misstänkte genom lastbryggan. Men då var hon tvungen att komma dit och de klarade hon inte ensam. hon kanske skulle anta mannens erbjudande
"Det är en karta" sa hon tillslut i låg ton

En stöt gick igenom hans kropp vid ordet karta.
"Över fängelset?" frågade han ivrigt och hoppades. Hans fingrar började en efter en trumma på hans knän av hans iver att få höra vad hon hade att berätta.

Modesty höjde ett ögonbryn, att människor kunde vara så tröga
"Ja inte är det över Afrika i alla fall" sa hon trött och funderade på hur man lättast kunde ta sig till köket. hon kunde mer eller mindre röra sig fritt i fängelset men om någon annan skulle med skulle det bli svårare.
"Lättaste sättet att fly är via lastzonen" sa hon bara lågt och försökte minnas hur ofta leveranserna kom men hon avbröts av sin mors vålnad och hon skrek till när modern började skälla på henne
"Jag har inte gjort något, det var han" sa hon om och om igen och kurrade ihop sig på golvet

Han såg henne mumla till något bara hon kunde se och lägga sig i fosterställning på golvet, och antog att hon inte kunde höra honom.
"Galen så det skriker om det." mumlade han. "Perfekt." han lutade huvudet mot sina händer som lutades mot väggen bakom honom, och han slappnade av tills hennes anfall gick över.

Modesty hörde bara hennes mor skrika på henne och hon hörde snart sin fars andetag bakom henne och hon ville få det att sluta, varför kunde de inte låta henne va efter att hon dödat dem? Hon kröp ihop mer och la händerna över huvudet och började sjunga igen. hon visste inte varför men sången kunde hålla dem borta, men hon kunde aldrig börja sjunga med en gång. Hon kände tårarna rinna ner för kinderna, de var länge sedan de båda besökt henne samtidigt.
"Lämna mig ifred" skrek hon och gömde ansiktet hon hatade sina föräldrar. hon lugnade tillslut ner sig och hon klev fram till handfatet och tvättade ansiktet och började fläta håret, hon hade glömt bort att hon pratat med mannen innan

Han visste inte om hon skrikit till honom eller till vad hon än sett. Men hon verkade inte minnas deras samtal, så han harklade sig ljudligt och vinkade mot henne medan hans fötter trummade en snabb rytm till hans tankar.

Modesty vände sig om och såg på mannen och la huvudet på sned
"Ja?" frågade hon och mindes deras samtal efter en stund, men hon förstod inte varför han pratade med henne "Varför vill du ha min hjälp?" frågade hon undrande. hon litade verkligen inte på honom och hon tänkte inte säga för mycket fören hon visste vad han ville

Zemy vägrade svara på den dumma frågan. Vårdaren framför henne suckade och skakade på huvudet. Varför kunde de inte bara låta henne gå?
"Snälla, vi vill bara hjälpa dig! Vi har hur som helst bestämt att minska din dos på 31%." vårdaren såg strängt på henne.
"Om vi kan lita på dig alltså.."
Zemy nickade och svarade "Visst, ni kan lita på mig." hur stor lögn det var visade hon inte. Ett steg mot friheten!
Zemy log trött när de släppte ut henne igen på sidogården. Hon såg sig omkring, ingen Modesty. Hon skrattade och klättrade upp för trädet. Kartan..