Hogwarts?!

Vene, det hände i MÅNGA år utan att ngn visste om det. Det viktiga nu är att föra budskapet vidare. Jag ska berätta för klassen imorrn

Ny läsare och du är helt jädra fantastisk på att skriva! Älskar din ff!!!♥

Kap. 14


Dagarna som följde var en mardröm, folk viskade och stirrade när vi i DA gick förbi, och Slytherineleverna kom med spydiga kommentarer. Men det hemskaste var vårt straff. Vi fick gå i grupper om tre in i Umbridges klassrum. Jag gick med Miry och en annan Ravenclawelev som hette Niell. Där fick vi sätta oss på var sitt bord. På bordet stod det ett enkelt pergament. Hon gav oss varsin specialpenna och sade att vi skulle skriva; Jag sätter mig inte upp mot ministreriet.
Jag kände redan när jag satte pennan mot pergamentet att någonting var väldigt fel. Jag började skriva med ett blänkande, rött bläck. Plötsligt, kände jag hur det rev till i handen och flämtade när jag såg vad som hände. Som osynliga knivar skar ordens in i mitt kött. Jag andades häftigt, de osynliga knivarna fortsatte inte fören meningen stod helt tydligt på min hand. Då upphörde smärtan och orden försvann.

Så fortsatte hela kvällen, och kvällen efter det, och kvällen efter det. I två veckor satt jag i min grupp och skar upp min hand. Orden försvann inte längre, utan stannade kvar som några missbildade ärr på handen.

Veckorna gick, och det var bara två veckor kvar till terminavslutningen. Jag och Miry satte igång att plugga i ett enskilt hörn av biblioteket, eftersom de andra i vår klass tagit över nästan hela uppehållsrummet. Det var inte ens kul att vara där längre, med alla ilskna och lättretade femteårselever som pluggade till sitt F.U.T.T prov. Lärarna lärde inte ut någonting mera, de bara repeterade saker som vi behövde veta till provet. Miry var väldigt stressad, hon hade fått ganska dåliga betyg på varenda läxuppgift så var hon väldigt orolig och tittade i böcker var femte minut.
”Miry, tagga ner lite nu va? Man skulle kunna tro att du höll på att förvandlas till Hermione.” sade jag en regnig natt i uppehållsrummet. Jag var klar med repetitionerna till trolldomshistorians examensprov imorgon. Miry tittade på mig som om jag vore galen; ”Fattar du inte att vi måste klara dessa prov för att komma upp i andra årskursen?!” Jag skrattade till, det var exakt det som Hermione sagt under deras första examensprov. ”Vad skrattar du åt?!” Fräste hon. Jag skakade på huvudet. ”Nähä, lämna mig ifred då!” Jag suckade, plockade ihop mina saker och gick för att göra mig iordning. När jag borstat tänder och satt på mig kläder så släpade jag mig uppför spiraltrappan, hoppandes att Lowi och hennes gäng gått och lagt sig.

Det hade dom inte, de satt på Lowis säng och viskade när jag öppnade dörren. När de såg att det var jag så avbröt de sig genast och kastade glödande blickar på mig. Jag låtsades inte bry mig utan kröp ner i sängen. Men jag hoppade upp nästan genast med ett skrik. De andra flickorna skrek av skratt när jag kände på täcket. Genomblött. Alla sängkläder var plaskvåta och iskalla. Jag vände mig om för att gå ner till uppehållsrummet när Lowi kastade ner mig i sängen. Där stoppade hon om mig medan jag sprattlade ursinnigt innan hon lade några isbitar i mitt hår. Två tjejer höll i mina händer så jag kunde inte göra annat än att känna hur det iskalla vattnet droppade ner genom nacken inunder pyjamasen. Sängen skvalpade och jag kämpade emot gråten. Till sist gav jag upp och tårarna rann. Jag var stelfrusen och spänd, och skulle tillbringa natten i en iskall, blöt säng. Det hela blev inte bättre av att de andra flickorna blev överförtjusta över mitt gråtande och glåporden haglade över mig. Till sist slappnade jag av, och sjönk in i drömmarnas värld.

Så sjukt bra! ♥

Asbra!!!

Superbt! ♥

väldigtmycketbra

ny följare ^^

Åhh! Jätteskoj!

Gud, du är så otroligt duktig på att skriva! Det går inte ens att beskriva med ord!