Du är värd någon bättre, Hermione. [SV]

meeeeeeeeeeeeeeeeeeer

Jag gillar ALLTID dina kapitel! ^^) Såååå bra! ♥

Jätte bra!! Skriv mer

Super

super!

BRAAA!

Så bra

Jag älskar din ff! ♥♥

Åh ! ♥ helt awesome ! Älskar ff:s med Dramione ! Känn dig bevakad ! ♥

Jag är ledsen att behöva säga det, men här kommer sista kapitlet på denna Dramione-Fanfiction. Det var min första och det är jätteroligt att ni läst och uppskattat den! Det här är definitivt inte det sista ni läser av mig, ha tålamod så ser ni mer av mig snart! ♥ ♥ ♥

8. Du vet inte vad du har, förens det är borta.

Mångas ansikten vändes mot Draco och Hermione, där dem hand i hand gick mellan borden. Slytherin-elever gav dem vassa och hatfulla blickar, andra såg nyfiket på dem.
”Ses efteråt.” Viskade Draco och gick bort till sitt bord och Hermione slog sig ner vi sitt.
Lavender Brown tittade storögt på Hermione, och granskade sedan Draco.
”Draco Malfoy.” Konstaterade hon och vände sig tillbaka mot Hermione.
”Draco. Malfoy.” Upprepade hon långsamt för Hermione. ”Hermione. Granger. Hur. Lyckades. Du?” Frågade hon beundrande och makade sig närmare Hermione och viskade ”Har du gett honom kärleksdrycken?”
”Nej, Lavender, det har jag inte.” Svarade Hermione, aningen sårad över att Lavender inte trodde Draco skulle bli kär i henne utan användning av magi.
”Du kan berätta sanningen för mig Hermione. Draco Malfoy? Skulle han bli kär i en mugglarfödd, du vet ju vad han tycker om sånt.” Frågade Lavender ogenerat.
Hermione ryckte på axlarna och gav Lavender ett fejkat leende. Hon orkade inte med frågor utan vände uppmärksamheten på hennes frukost. Även fast hon inte tittade upp på sina klasskompisar en enda gång under frukosten kunde hon ändå känna blickarna och ana viskningar. När hon tillslut var klar reste hon sig upp och gick snabbt ut ur matsalen.

Hallen utanför var tom, så hon slog sig ner på en bänk som stod under ett stort vackert fönster. Efter några minuter bryts tystnaden av att dörren till stora salen öppnas och Harry kommer fram mot henne.
”Hej Hermione.” Säger han lågt och sätter sig bredvid henne på bänken. ”Jag vet att det blev jobbigt för dig när jag sa att vi inte borde ses, men Draco? Draco Malfoy? Så lågt behövde du inte sjunka. Vi skulle kunna börja om från början, Hermione, jag gillar dig verkligen. Jag insåg det när du försvann.”
Hermione blir förbannad, så himla förbannad, ilskan stiger inom henne och hon vill bara smälla till Harry. Istället tar hon ett djupt andetag.
”Harry, lyssna på mig. För det första; Draco Malfoy råkar vara den första killen i mitt liv som fått mig att känna mig speciell och för det andra; Jag har insett att jag är värd någon mycket bättre än dig.” Säger Hermione snabbt men tydligt, reser sig hastigt upp och går. Harry lämnas på bänken med munnen format som ett o och ögon som stirrar tomt framför sig. Hermione går upp för trappan och ägnar inte en blick åt Harry, killen som inte visste vad han hade förens det var borta.
”Hermione!” Någon ropar efter henne, hon kan inte placera vem det är, hon svara inte utan börjar gå ännu fortare.
”Granger!” Ropar denne i stället. Hermione stannar plötsligt och vänder sig om, det där kände hon däremot igen. Där kommer Draco gående mot henne, skjortan är skrynklig och den grön- och silver randiga slipsen är slappt knuten runt hans hals. Draco står nu så nära att hon kan lägga armarna om hans fina hals, och han kan placera sina händer på hennes midja.
”Jag tänkte ge dig något, något jag borde gett dig innan frukosten.” Säger han och Hermione ställer sig på tå för att omslutas av en lång, varm och helt underbar kyss. Detta ögonblick får aldrig ta slut.