Ginny's första år på Hogwarts

Kul med ny läsare!

Superbraa! mera !! ( ny läsare)

mer !

meeer

Ledsen för att det inte har kommit på länge, men nu har ni det här, halva kapitel 6!
------------------------------------------------------------
6. Hogwartsexpressen

Den sista kvällen på sommarlovet trollade mamma fram en storslagen middag. Den innehöll en massa god mat som jag älskade, och Harry verkade inte heller särskilt missnöjd. Ron åt för fullt, han nästan kastade i sig den, en gång med händerna.
Fred och George avslutade kvällen med ett par Filibuster-fyrverkerier, eller vad de nu kallar dem för. De röda och blå stjärnorna dansade omkring i luften och försvann efter nästan en halvtimme.
Sedan fick vi en sista kopp varm choklad, och vi satte oss vid bordet igen, allihop. Fred och George var upptagana med att viska, Harry och Ron var uppe i ett väldigt intressant samtal (tyckte dem) om troll, som jag inte orkade lyssna på, Percy och pappa pratade arbete eller något sådant och jag och mamma – vi pratade om Hogwarts. Hon berättade om sitt första år, och om Sorteringshatten, som hade sjungit. Hon berättade om när den ropade ”Gryffindor!” och när hon fick sätta sig vid Gryffindors bord. Jag lyssnade för fullt, tills mamma började prata om när hon träffade pappa. Då var det inte så intressant längre. Även om jag sökte efter lite tips till hur jag skulle göra med Harry, var det bara en massa gammeldags som jag inte förstod ett dugg av.
”…Arthur kom till mig med en blomma, var det en amaryllis…? Men oj, vad klockan är mycket, marsch i säng! Ni ska upp tidigt i morgon!”

På morgonen när vi skulle göra oss klara, gick det himla långsamt. Det pirrade i min mage och jag hittade inte alla mina saker. Det kändes som om vi hade en massa att hinna med innan vi skulle till London.
Mamma rusade förtvivlat omkring och letade efter extra strumpor åt oss allihop. Alla gick omkring med halvt uppätna mackor och stötte hela tiden ihop med varandra i trappan. Pappa bröt nästan nacken när han skulle bort till den förtrollade bilen med min nu färdigpackade koffert, då han snubblade på en kyckling.
När vi väl satt inne i bilen allihop var det faktiskt inte särskilt trångt, även om allihop, inklusive alla våra saker, fanns där inne. Men det var ju bara för att pappa hade förtrollat den som den rymde så mycket. Jag hade sett mugglarbilar ett par gånger, och i dem fanns det definitivt inte så här mycket plats.
”Mugglare kan faktiskt åstadkomma mer än vi tror om dem, det måste jag jag erkänna”, sa mamma när hon kikade in i baksätet där alla mina bröder inklusive Harry satt. ”Man skulle aldrig tro att den här var så rymlig om man bara såg den utifrån menar jag,”
Jaha, så hon hade alltså inte märkt vad pappa hade gjort, tänkte jag när jag och mamma klev in i framsätet.
Pappa startade bilen och vi rullade ut från gården. Men Fred och George utbrast plötsligt samtidigt:
”Vi glömde våra Filibuster-fyrverkerier!”
Fem minuter senare fick vi bromsa in på gården igen, för Fred hade glömt sin kvast. Vi hade nästan kommit ut till motorvägen när jag skrek:
”Jag har glömt min dagbok!”
Efter det var stämnngen i bilen mycket nervös, och pappa sa:
”Molly, kära lilla vän…”
”Nej, Arthur.”
”Ingen skulle märka det. Ser du den här lilla knappen? Det är en osynlighetsabordning som jag har installerat, med hjälp av den skulle vi komma osedda upp i luften, och sen flyger vi bara ovanför molnen. Vi skulle vara där på tio minuter och ingen skulle märka nåt…”
”Jag sa nej, Arthur, inte mtt på ljusa dagen.”

Klockan kvart i elva kom vi fram till King’s Cross Station. Pappa störtade över gatan för att hämta några bagagevagnar till kofferterna. Sedan skyndade vi allihop in på stationen.
Det pirrade jättemycket i min mage. Jag undrade hur det skulle kännas att gå igenom väggen till perrsong nio och trekvart, för det hade jag aldrig gjort förut.
”Percy, du går först”, sa mamma och tittade nervöst på klockan som satt ovanför huvudena på oss. Vi hade bara fem minuter på oss att komma tilll tåget.
Percy gick raskt genom väggen och försvann. Sedan var det pappas tur, och sedan följde Fred och George efter.
”Jag tar med mig Ginny, och så kommer ni båda alldeles efter oss”, sa mamma till Harry och Ron. Hon grep mig i handen och började gå. Det kittlade till i min mage och jag blundade när vi gick genom väggen. När jag öppnade ögonen såg jag det. Tåget. Hogwartsexpressen.
”Skynda på nu Ginny, har du kofferten?”
”Ja, mamma.”
”Jag älskar dig, Ginny!”
”Jag älskar dig också mamma.”
”Var är Ron och Harry?!”
”Jag… Jag vet inte, mamma”, sa jag, och nu började jag faktiskt bli orolig.
”De kommer nog sen, ha det så jättebra nu, älskling, lycka till! Och gå och krama pappa också, förresten!” tillade mamma och pekade på pappa som stod en bit längre bort. Jag nickade, sprang och kramade pappa, sprang tillbaka till mamma, kysste henne på kinden och skyndade in på tåget med kofferten i famnen. När jag hade kommit upp i tåget började det köra. Fort sprang jag fram till närmaste fönster och vinkade till mina föräldrar. När tåget körde runt en krök och de försvann ur sikte började jag leta reda på en kupé, eller åtminståne på Harry och Ron. I den andra vagnen fick jag syn på någon jag kände igen, fast det var inte Harry eller Ron. Det var…
”Hermione!”
Flickan med det burriga håret hoppade till. Hon lade huvudet på sned och såg ut att försöka minnas något. Så kom jag på att vi faktiskt aldrig hade träffats. Hon verkade inte ens ha sett mig i Diagongränden.
”Vem är… du?” frågade hon fundersamt. ”Hur kan du veta vad jag heter?”
”Jag… typ såg dig i Diagongränden, med Harry och Ron, och i ditt brev till Ron och Harry skrev du att…”
”Du känner alltså också Harry och Ron? Vad bra, för jag letar nämligen efter dem.”
”Ron är min storebror…”
”Jaha, vad trevligt! Vad heter du då?” frågade hon och log. ”Jag heter Hermione, Hermione Granger.”
”Ginny… Ginny Weasley”, sa jag och tog Hermiones hand som hon hade sträckt ut. ”Ja, jag letar också efter Harry och Ron, vi kan ju leta tillsammans?”
”Visst, visst”, sa Hermione och log igen. ”Och du, efter närmare eftertanke tror jag att jag såg dig bland alla de röda huvudena!”
Jag skrattade till lite grann och såg mig omkring. Jag hade redan hittat en kompis! Vad skönt!
”Ska vi börja leta då?” sa jag och log brett.
”Japp. Lika bra det.”
Och så började vi leta. Vi kikade in i alla kupéer, men hittade dem inte någonstans.
”Vi måste ha missat dem”, sa Hermione efter säkert en halvtimmes letande.
”Men jag orkar inte leta mer”, sa jag och gäspade. Jag visste ju att jag förr eller senare skulle träffa dem, antingen på tåget eller i skolan.
”Okej”, sa Hermione. ”Vi ses senare, jag går och letar mer. Hej då, Ginny.”
”Hej då”, sa jag och vände om. Jag hade sett en helt tom kupé förut, och kofferten var tung, så nu ville jag verkligen sätta mig där.
Efter ungefär två minuter hittade jag den. Men den var inte tom längre. En flicka med långt, blont och smutsigt hår satt och tittade drömmande ut ur fönstret. Hon hade stora, utstående ögon och det låg en ihopvikt tidning i hennes knä. Jag sköt upp dörren och harklade mig.
”Får jag sitta här?” frågade jag.
Flickan tittade upp och nickade. Jag lade upp kofferten på hyllan ovanför fönstret och satte mig mittemot henne.
”Ginny”, sa jag och räckte fram min hand. ”Jag heter Ginny.”

jättebra!

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer

Väldigt bra

Du är verkligen JÄTTEDUKTIG Ingis!!! Det här var nog det bästa kapitlet hittills.

^Vad kul

Och tack för alla fina kommentarer! =)