Mugglare upptäcker magi

Super duper mega bra!!!

mer, superbra!

Tack

Supper bra! Kommer du att skriva mera?

Ny läsare, älskar din ff!
Hoppas det går bra för Lacerta =O

Hon kände hur tårarna började rinna ner för hennes kinder, hon hoppades att Phoenix skulle hitta henne innan det var försent.
”Snälla.” bad hon dem. ”Släpp mig.” Hennes ord verkade roa dem för de såg nästan belåtna ut med dem själva. Ingen annan i rummet verkade märka vad som hände, de bara dansade till musiken. Lacerta började ge upp med att försöka slita sig loss från dem, hon visste inte ens hur många de var. Det enda hon visste var att hon inte skulle klara av att känna deras händer mot hennes kropp mycket längre.
”Släpp henne.” Lacerta vände sig tacksamt mot Phoenix. Hon la knappt märke till raseriet i hans röst. Hon var bara så tacksam över att se honom. Phoenix stod med sin trollstav i handen, riktandes mot mannen som för tillfället höll armen runt hennes midja. Männen stirrade avslappnat på Phoenix. Lacerta förstod inte varför, insåg inte männen att de hade något farligare än en pistol riktade mot sig. Någonting i Phoenix blick sa att han inte skulle tveka att använda trollstaven i hans hand.
”Du tror väl inte att du kan lura oss med den där fejkade trollstaven?” sa mannen med det halmblonda håret.
”Lamslå!” skrek Phoenix rasande och mannen föll förlamad ner till marken. De hördes skrik runt omkring dem och männen backade bort från dem. Lacerta gick med staplande steg fram till Phoenix. Hon lyckades inte komma hela vägen fram till honom innan benen vek sig under henne. Hon fångades upp i sista stund av Phoenix. Musiken hade tystnat och alla människor stod helt tysta och betraktade trollkarlen och häxan med både misstänksamma och rädda blickar.
”Du mördade honom.” skrek en av männen och pekade på mannen som fortfarande låg orörlig på marken. Phoenix la Lacertas arm på sina axlar och stödde henne.
”Jag mördade honom inte. Men jag borde ha gjort det.” sa han ursinnigt. En kvinna kom gåendes med lugna steg mot dem hon log tveksamt mot Lacerta och Phoenix innan hon sa med hög röst så att resten av de personerna i rummet skulle höra henne.
”Han är inte död, det var bara en lamslagnings besvärjelse.” sa hon och tog upp en trollstav ur sin byxficka. Lacerta tittade förvånat på flickan som bara var några år äldre än hon själv.
”Du är Lacerta White va?” frågade hon och log mot henne igen. Lacerta nickade stumt.
”Jag känner igen dig.” sa hon till Phoenix. ”Du gick i Slytherin.” konstaterade hon.
”Det stämmer.” svarade han förvånat. ”Vem är du?”
”Sally Ripwood. Jag gick i Hufflepuff och tog min examen för tre år sen. Det var därför jag kände igen er.” svarade hon och vände sig mot mannen som fortfarande låg stilla på marken.
”Enervate.” sa Sally och riktade trollstaven mot mannen. Mannen slog upp ögonen och satte sig chockat upp. Han tittade sig omkring och när han fick syn på Phoenix ställde han sig snabbt upp. Han sprang iväg med snabba steg, hans vänner följde snabbt efter honom.
”Ni borde ge er av härifrån.” sa Sally. ”Det borde jag med.” muttra hon och blängde på de stirrande mugglarna.
”Tack så mycket Sally.” sa Phoenix och Lacerta nickade instämmande. Sally log tillbaka mot dem innan hon transfererade sig iväg.

det är så spännande! längtar efter mer!

Tack så mycket
Det känns inte som om det är så många som läser den här fanfictionen..

Men tack till er alla som läser

Så bra!
Hoppas det kommer mer snart =D

När Lacerta kände hur världen slutade snurra öppnade hon ögonen. Hon såg rakt in i Phoenix gröna ögon, han såg inte lika rasande ut längre men han var fortfarande arg. Han släppte taget om hennes axlar och drog henne intill sig. Lacerta lutade sig tacksamt mot hans bröst och lade sina händer runt hans nacke. Phoenix stod bara och kramade om henne utan att säga någonting på en lång stund. Efter en lång stund tog han ett steg bakåt från henne, men han tog tag i hennes hand. Han smekte hennes handrygg med sin tumme, det fick Lacerta att äntligen börja slappna av. Det fick också tårarna att börja rinna ner för hennes kinder. Phoenix drog med henne ner på marken och hängde sin jacka över hennes axlar. Lacerta fortsatte gråta, Phoenix gjorde ingenting utom att dra Lacerta närmare och vagga henne lugnt tills hon slutade gråta. Lacerta förstod inte vad det var med henne, hon brukade inte gråta.
”Jag ser hemsk ut.” viskade hon. Hon kunde bara tänka sig hur hon såg ut med sminket utsmetat i hela ansiktet och med rödgråtna ögon.
Phoenix tog varsamt tag om hennes haka och tvingade henne att titta upp på honom. Han tittade henne djupt i ögonen innan han drog blicken ifrån henne och betraktade resten av hennes ansikte samtidigt som han smekte hennes kind.
”Du är vacker.” svarade han och log ett snett leende. Han sa det så obesvärat att Lacerta lyckades le tillbaka, fast det liknade mest en grimas. Phoenix lutade sig fram för att kyssa henne. Lacerta stelnade till och Phoenix stannade med sina läppar bara några centimeter från hennes. Lacerta förstod att Phoenix gav henne ett val. Hon kunde välja att luta sig bakåt och strunta i vad hon kände för honom. Eller så kunde hon luta sig framåt mot den killen som hon började förstå att hon faktiskt hade börjat älska. Hon tog ett beslut och mötte hans läppar i en snabb kyss innan hon lutade sig bakåt igen. Hon log lyckligt och hon såg i Phoenix vackra ansikte att han älskade henne också.
”Varför kan jag aldrig få en ordentlig kyss med dig?” frågade han och skrattade och drog henne intill sig i en till kyss. Den här gången släppte inte Lacertas läppar hans, förens de båda behövde få luft. Phoenix la sig ner på gräset och tittade upp på himlen, han var så vacker att Lacerta kunde titta på honom i timmar. Hon satte sig bredvid honom på gräset och tittade på hans ansikte. Phoenix slöt ögonen och placerade sina händer under huvudet. Lacerta sänkte blicken till hans bröstkorg, som sakta sänkte sig upp och ned i takt med hans andning.
”Varför sitter du där?” frågade han. Lacerta hade inte märkt att han hade öppnat ögonen. Phoenix sneglade på henne och drog ena handen genom håret.
”Jag tycker att det var trevligt här uppe, utsikten du vet.” svarade hon och tittade sig omkring.