PRS Lupple och Emma07

Det betydde ändå också mycket att han försökte, att han försökte hitta lösningar och försökte hjälpa till.
Att han visade att han fanns där och brydde sig tillräckligt mycket för det.
"Jag ska fundera lite." nickade han och log svagt tillbaka, uppskattade hans hjälp och skulle verkligen uppriktigt fundera på saken.
Han suckade tyst då han påstod det, för han visste att han hade rätt. Det var bättre - men Zach hade alltid varit väldigt dålig på det, och han hade också alltid haft ont av det.
"Jag vet, men det är så svårt." viskade han tillbaks, bara tanken på att försöka gå igenom och bearbeta alla minnen kändes skrämmande.

Han nickade sakta och såg på honom.
" Hey älskling, börja i rätt ände. Du kanske inte ska bearbeta det värsta först." Viskade han och smekte honom över ryggen.
" Det är inte fel att be om hjälp älskling. " Viskade han och kramade om honom.
Han bad ju om hjälp jämt och ständigt, via bön men det fanns något som sa Benjamin att det inte skulle hjälpa Zach alls.

Zacharias suckade än en gång, visste med sig att han hade så rätt. Han borde inte vara rädd för det, han borde istället försöka lyssna och göra sitt bästa för det - men det var så svårt.
"Kanske. Men jag har väl alltid varit såhär - jag har aldrig riktigt haft någon att kunna prata med, aldrig kunnat lita på någon så och istället försökt hålla och dölja allt inom mig. Även om det kanske är fel, men nu känns det så otroligt svårt att ändra på." viskade han, kramade mer om honom också.

Benjamin såg på honom, lyssnade- det smärtade honom att höra.
De båda hade varit så ensamma på så otroligt olika vis.
"Du kanske inte ska börja med att prata älskling, du kanske ska måla det du känner. Du har ju alltid målat. "Viskade han och såg på honom.
"Och sedan ta steget att prata om det. Men någonstans måste du börja." Viskade han ärligt och pussade hans kind mjukt och satt sedan bara tyst och omfamnade honom.
Ville säga så mycket mer men det fanns inte riktigt utrymme för honom att prata.
Detta handlade ju ändå om Zach.

Att han kunde teckna ner sånt här var något han inte ens riktigt tänkt på. Han hade bara varit inne på det att han inte kunde, inte vågade, berätta för någon att han inte riktigt tänkt på några andra möjligheter.
Men det var det här han också älskade med Benjamin. Han kände ibland Zach bättre än vad Zach kände sig själv, visste vad som var bra för honom.
"Du har rätt, jag borde försöka." nickade han smått, ägnade sig sen bara åt känslan av att vara i hans famn en stund innan han pratade igen.
"Förlåt att du får stå ut med konstiga mig hela tiden." sade han med ett smått leende.

" Du borde verkligen försöka." Höll han med med ett litet leende för att sedan vänta ut honom och tillslut så pratade han och han skrattade mjukt av hans ord.
"Men älskling, du står ju ut med mig. " Viskade han och smekte hans rygg.
" Det är vad man gör när man älskar varandra. "Viskade han och pussade hans kind igen.
"Och jag älskar alla sidor av dig." Sa han ärligt och bet sig lite i läppen.
"Men inte arga Zach, jag gillar inte när du är arg på mig." Viskade han lågt och hängde lite med huvudet.

Zacharias nickade smått, skulle försöka samla sig nog för att försöka med det.
Trots allt var väl teckningen hans sätt att få ur sig sånt här, att visa vad han kände och hur han mådde. Men den sista tiden hade han knappt haft tid att rita överhuvudtaget tack vare jobbet - inte mer än det han gjorde på jobbet, och det var ju av andras beställningar och inte ifrån sig själv.
"Men du är ju lätt att stå ut med." viskade han med ett svagt leende, ett leende som höll sig kvar utav både kindpussen och de fina orden.
"Förlåt för det." viskade han, ville inte se honom sådan - han hade allt en del dåligt samvete över att ha gått och varit på dåligt humör och snäsig emot honom.
"Förlåt att jag varit sån det sista, men det har bara varit alldeles för mycket på jobbet och allt även om det inte är någon egentlig ursäkt till att bete sig dåligt emot dig." viskade han.

Benjamin såg på honom och skakade på huvudet.
" Sa den första någonsin." Viskade han och blev väldigt lättad och lycklig över att se honom le. Även om det var ett svagt leende.
Det betydde något.
Det var positivt.
Han hörde hans förlåt och det värmde, det underlättade en hel del för honom. Det kändes lite som om något lättade från honom.
Han nickade sakta.
"Jag förstår att du har mycket nu, du försöker slå in i en branch och jag förstår. Och det är okej. Jag är glad att du ber om ursäkt älskling." Viskade han och svalde.
"Jag vill bara att du ska veta, att du av alla människor på jorden är den enda människa jag inte kan göra besviken. Jag skulle aldrig stå ut med att göra dig besviken. Och när du är arg så känns det som jag gjort dig besviken." Viskade han och kramade hårdare om honom.
"Så jag ska göra mitt yttersta för att du inte ska behöva bli arg på mig." Viskade han, det var mer det han ville få fram.
Att han skulle jobba dag och natt för att inte göra Zach arg på honom.

Zacharias suckade nästan igen utav de där orden, som han tyckte lät nästintill dumma - hur kunde någon inte tycka att han var en helt fantastisk människa.
För det var han verkligen. Han var perfekt, han älskade då allt med honom - förutom om han betedde sig sådär som när han blivit så arg. Det hade nästan skrämt upp honom - det var en fullkomligt annan sida av Benjamin än vad han sett tidigare.
"Du skulle aldrig kunna göra mig besviken." sade han med en lätt huvudskakning.
"Det är snarare mig själv som jag blir besviken på då. På att jag inte behandlar dig som du är värd, och detsamma gäller väl som när du blev arg på mig. Jag fungerar väl så på något sätt, att jag ser till att jag måste ha gjort något hemskt fel - och jag är ledsen för det, vad det än var." viskade han.

Benjamin svalde hårt och orden han sa kunde inte stämma, det var tydligt för honom att han förra veckan hade gjort sin man väldigt besviken.
Men när han fortsatte förklara så klickade något för honom- de var så otroligt olika men samtidigt så lika.
Det här med att skylla på sig själv än på den andre, de båda skulle kunna ta os-guld i det.
Benjamin skakade på huvudet och smekte honom över huvudet och ned över ena axeln.
"Du gjorde inget fel. " Viskade han och slöt ögonen för en stund.
" Du träffade bara en väldigt öm punkt och jag exploderade." Viskade han tyst.