PRS Lupple och Emma07

Zacharias hade ingen aning om hur han skulle reagera, vilket i sin tur oroade honom. Han hade ju säkerligen nog med sina egna problem, tänk om han inte orkade med också hans? Han skulle ju förstå honom, han orkade ju knappt själv med all den här skiten.
Men hans älskling gav honom istället en positiv överraskning, även om han först blev oroad utav hur tyst han var.
Men att få sitta där i hans famn, det var den absolut bästa trösten han kunde få när han var på det här humöret. Han lutade sig genast tätt intill honom, bara försökte tänka på den härliga känslan av att vara i hans famn.
"Tack." viskade han tyst, smet försiktigt ur sin jacka. Å ena sidan visste han väl egentligen att han kunde prata - men samtidigt så ville han inte oroa honom. Men kanske att det var värre att bara veta att han mådde dåligt utan att veta varför.
"Jag älskar dig med, och jag är rätt säker på att du är starkare än mig." sade han envist, han beundrade alltid Benjamin - inte minst för att han stod ut med honom ännu.
"Allting kommer bara tillbaka ifrån den där källaren. Det är väl det värsta. Men så vet jag att jag inte förtjänar dig, du är bara så perfekt och jag? Med min familj, jobbet, allting. Plus att jag dragit ner dig i all den här skiten." viskade han tyst.

Benjamin smekte hans rygg sakta och beslutade sig för att sitta precis såhär tills hans älskling började prata.
Han fick prioritera sin älskling mående just nu vilket var oerhört skönt för honom.
Att bara fokusera på honom, hans älskade man.
Det som fick hans älskling att må dåligt var Benjamin.
Vilket fick knivarna i Benjamin som inte riktigt dragits ut en att vridas om lite extra.
Han slöt ögonen hårt.
Att han var den som var perfekt, att det var Zach som hade den knasiga familjen och att han hade dragit ned Benjamin.
Det var så sinnessjukt fel. Han ville berätta sanningen hur det verkligen var- det var tvärtom.
"Åh Zach du har det där så bakvänt." Viskade han sorgset och smekte hans huvud sakta.
" Det du har gjort är att lyfta mig, det är jag som drar ner dig. " Viskade han och kramade honom hårdare.
"Jag är så ledsen för det. " Viskade han sorgset, ärligt.
Någonstans visste han att källaren exempelvis inte var hans fel, han hade inte genomfört det men det skedde enbart för att Zach mötte deras son. De båda visste att det var sanningen inte för att någon pratade om det. De borde kanske det..
Att Zach drog ned honom var så långt ifrån sanningen, Zach lyfte honom- ända till skyarna det var han- Benjamin som inte kunde acceptera vem han var vilket drog ned Zach som var så säker på vem han var.
"Jag hatar källaren, på allvar jag hatar den. Jag önskar att jag kunde radera den ur ditt minne. " Viskade han och suckade.

Bara att få sitta här gjorde mycket, gjorde att allt kändes så mycket lättare. Mycket tryggare, för vad fanns det för bättre ställen att vara på en Benjamins famn?
Men samtidigt var det svårt att prata om, och Zacharias hade dåligt samvete för ifall Benjamin skulle tycka att det här var hans fel. För det var verkligen inte så Zach såg på saken utan tvärtom snarare.
Han skakade lätt på huvudet, tyckte ju själv att allting pekade på hur han såg det. Men samtidigt var det svårt att prata om.
"Jag önskar också det." viskade han. önskade innerligt att alla minnena därifrån bara kunde försvinna och aldrig komma tillbaka - men han visste också med sig att dem aldrig skulle lämna honom. Såna saker skulle antagligen alltid vara med en och gå upp och ner med hur plågande de var.
"Du har inte gjort det minsta fel." viskade han tillbaks, helt övertygad om den saken.

Benjamin svalde hårt och drog honom närmare sig, om det ens var möjligt.
" Det har inte du heller älskling." Viskade han lågt och ärligt, ingenting av detta vad hans älsklings fel.
Han hade ingen aning om hur han skulle få honom att inse det, men på nått sätt måste det ju gå.
Han svalde lite, och lutade huvudet mer mot hans.
" Din källare är ganska lik min källare. "Viskade han lågt.
"Jag har aldrig blivit kidnappad, men jag har varit fången- hos min familj. Av Johannes. " Viskade han lågt.
"Jag kan aldrig någonsin förstå din källare älskling men jag känner igen min ganska bra. Ibland är jag fortfarande där. " Viskade han.
" Det är hemskt, när jag är där i mitt huvud. De klaraste sakerna i mitt liv, typ du blir dem mest oklara. Jag var där förra veckan. Jag var så långt inne i min källare. " Mumlade han och drog med händerna över hans rygg.
"Vet du hur jag tar mig ut igen?" Frågade han och pussade honom på huvudet.

Orden förvånade honom på ett vis. Egentligen både att han inte ansåg honom ha gjort något fel, men allra främst att han berättade mer om sina egna tankar och plågor - det betydde så otroligt mycket. Att han vågade prata om det han också, det fick Zacharias själv lite modigare med att prata om sig själv.
Han lade armarna mer omkring honom, kanske i något tyst slags tack för att han också pratade ut och förklarade. Att han hjälpte till på det viset.
"Hur då?" nästan viskade han, flyttade på huvudet så att han kunde se upp mer på honom. Hans vackra älskling. Han misstänkte starkt att den här osäkerheten, sårbarheten och nyfikenheten spelades tydligt på honom nu - han försökte alltid spela stark inför honom, men det gick inte längre.

Benjamin mötte hans blick och det syntes så tydligt hur osäker och sårbar han var.
Han fick så ont inom sig av att se sin starka älskling så, men samtidigt var det nyttigt.
De båda behövde visa alla sina sidor för varandra för att det skulle fungera.
Han hade ju sett honom såhär tidigare, när han kommit ur källaren och det gjorde ont att se honom så.
Så många minnen präntade sig fast i hans tankar och han kunde inte få bort dem, men han försökte.
" Du. " Sa han tyst. "Jag håller fast vid dig, med allt jag har. Tankar, känslor, fysiskt. Allt som jag vet är äkta, som jag verkligen vet innerst inne- vår kärlek. Och det får källaren att försvinna." Viskade han ärligt och såg på honom.
"Ibland tar det lite längre tid men det fungerar varje gång." Viskade han och smekte honom över kinden.
"Du måste hitta det där som är starkare än källaren och hålla fast vid det, med allt du har. " Viskade han och kramade om honom mer.

Hans svar, hans förklaring om vad som räddade honom, gjorde Zach både glad och ställd på något vis. Även om han ju visste att Benjamin älskade honom, så var det ju en helt annan sak att det var vad han klarade sig fast vid. Att han betydde riktigt så mycket, man blev ju rent rörd.
Att han påverkade Benjamin så starkt var förvånande nästan, även om han inte riktigt visste varför. Men det var också betryggande att han brydde sig så mycket, och hans handlingar utifrån Zachs avslöjande om varför han gick hem ifrån jobbet stärkte väl det.
"Jag älskar dig." viskade han, med dubbel mening. Dels så var det precis det han tänkte av hans förklaring, hur otroligt mycket han älskade den här mannen. Men också som ett slags svar på hans uppmaning till Zach - för detsamma gällde ju honom. Benjamin var hans trygghet, hans enda fasta och trygga punkt egentligen. Vad skulle han ha utan honom? Ett jobb han var alldeles för mycket på, och visserligen goda vänner såsom Mary och Anton eller sin bror, men det var långt ifrån samma sak. Han litade inte på dem på samma sätt som han gjorde med Benjamin, och det var väl därför han också tog bråket så starkt eller hårt. Det skrämde honom, för det satte hans trygghet på stormigt hav. Han kunde inte förlora honom.

Benjamin såg på sin älskling en kort stund för att sedan sätta sig lite mer bekvämt, dock utan att släppa taget om Zach för en endaste sekund.
Han förstod källaren, han förstod verkligen att det var ett problem men det var allt det där andra - som var hans, Benjamins fel som han inte riktigt förstod. Han förstod att han hade sårat honom ofantligt och han visste inte hur han skulle kunna rätta till det.
"Älska dig så mycket." Viskade han och smekte över hans rygg i cirklar.
" Angående ditt jobb. Du borde kanske sjukskriva dig. Bara för några dagar. " Viskade han och såg på honom.

Även om dem satt en stund utan att ens säga något, så betydde bara det otroligt mycket. Det betydde att han fanns där, att han fanns och stöttade och det vägde upp väldigt mycket. Fick honom att känna sig lite bättre till mods där han satt tätt intill honom, lutad emot och med armarna också omkring honom.
"Kanske." viskade han tillbaks, var faktiskt lite kluven - på ett sätt så ville han det. Det hade varit så otroligt stressigt där det sista, han orkade inte riktigt med det. Men samtidigt var det ett sätt att gömma sig - ifall han jobbade mycket så hade han inte så mycket tid till att tänka på allt det jobbiga.

Benjamin nickade sakta och tänkte inte fortsätta prata i den riktningen.
Det var ju upp till honom.
"Du gör som du känner." Sa han med ett svagt leende på läpparna.
Han satt tyst en stund och bet sig lite i läppen.
"Jag tror bara det är bättre att bearbeta något än att försöka glömma det. " Sa han lågt och snabbt.
Han tystnade igen efter det och funderade, kanske borde han prata med någon kring allt?
Kanske borde han själv göra det? Han svalde hårt och tvingade bort dem tankarna omedelbart.