PRS Lupple och Emma07

Det Zacharias fruktade mest var att det här skulle vara slutet för dem. Att Benjamin som han precis sagt insett vad han egentligen kände och tyckte, och ångrade allt. Ångrade att han var med Zach. På ett vis förstod Zach honom. Han visste inte vad han skulle ha gjort för att förtjäna någon som Benjamin, en så perfekt person, vad det ens fanns att gilla hos Zach. Dessutom hade han rätt. Det var hans fel att Benjamin sagt upp all kontakt med sina föräldrar trots allt. Det var hans fel att han fått så mycket problem med dem, det var så mycket som var hans fel och han skämdes för det. Samtidigt som han också visste att han sagt lite väl mycket, visserligen var han oroad över ifall han skämdes då och då men han hade gått lite över gränsen. Det visste han med sig och ångrade - men samtidigt var väl det där med att gå över gränsen något ömsesidigt.
Det kändes som om Benjamins ord gnagde sönder honom inifrån, för han trodde ju på dem. Att han tyckte så, att det här var hans fel. Trots allt kom han ju ifrån en helt annan bakgrund än Benjamin.
Han visste att han egentligen borde ha ringt Mary eller någon - hon var desto bättre att prata om sånt här med än vad hans bror var - men samtidigt så slöt han sig hellre i något försök att skydda sig.
Till sist hade han gett sig hem, orolig, rädd och sårad - han kände sig lite som ett vrak - men han kämpade också hårt med att försöka stänga locket över allt det där. Att inte tänka på det. Han hörde hur han kom in i rummet, men varken sade eller gjorde något - han vågade inte helt, ville se vad han gjorde. Om han fortfarande var på samma humör. Då han kände hans armar omkring sig fick det tårarna att rinna nerför kinderna igen, och en stund gjorde han ingenting. Visste inte vad han skulle göra, men till sist så lutade han sig ändå något bak emot honom.

Benjamin höll hårdare om honom, försökte att hejda sina tårar.
Men de blev bara värre.
Han kunde känna hur Zach också grät och sanningen om att det var han fel ökade smärtan, skulden.
Det fanns ingenting han kunde göra. Ingenting han kunde säga som skulle ordna detta.
Det enda han visste var att han behövde hålla sig nära Zach.
Att det var den enda tröst han kunde ge.
Den enda tröst han själv kunde få. När Zach lutade sig bak mot honom så fanns det ett litet hopp.
Kanske skulle Zach inte lämna honom, kanske. Eller så ville han bara ha en säng att sova i för natten.
Efter, ja han visste inte ens hur länge han låg där och bara grät. Hur länge Zach låg där och grät men tillslut hade han fattat tillräckligt mod, tillräckligt mycket kontroll över sig själv att han kunde bilda ett endaste ord.
"Förlåt." Viskade han, knappt hörbart men det hördes att han menade det.
Han visste att han hade gjort fel, han visste bara inte hur han skulle rätta till det.
Det enda han hade som erfarenhet var att ta emot bestraffningen för att sedan aldrig någonsin göra om det.
I detta fallet var han inte helt säker på vad bestraffningen var vilket gjorde honom ganska förvirrad.
Skulle han bara hoppa över den delen och gå vidare till nästa? Att aldrig göra om det- det fanns mycket han aldrig skulle göra om. Men han skulle börja med hemmet. Det var ju uppenbarligen det som Zach blivit arg för först och han ville aldrig att Zach skulle bli arg på honom någonsin igen.
Han kände hur hans tankar snurrade iväg och klamrade sig hårdare fast om Zacharias.
I hopp om att kunna stanna dem, men hans skuld var så tung att han nästan trycktes sönder av den.
"Jag skulle aldrig någonsin- i någon tid vilja att du varit kvar där. " Viskade han lågt, knappt hörbar och med en skakig röst.
Det kändes viktigt och säga och han visste att Zach skulle förstå vilken plats han menade.

Zacharias försökte intala sig att det måste betyda något att han kommit och bara lagt sig här på det här viset, att det måste betyda att han ångrat sig lite. Att han iallafall ändrat sig något. Om inte annat så märkte han ju hur också han grät, det borde han väl inte göra annars? Hade han varit på lika dåligt humör som innan hade han väl aldrig lagt sig här, med tanke på hur han då bara sett sin man som en smitta.
Nej, han fick inte tänka på det nu. Försökte intala sig själv att inte tänka på vad han sagt, det var för svårt. Istället försöka koncentrera sig på vad han gjorde och inte minst sade nu. Det var det viktiga, det var vad han klarade av.
Att ett enkelt, så simpelt ord kunde betyda så otroligt mycket. Kunde göra en så lättad. Samridigt fick det tårarna att sätta mer fart igen, men denna gången var det nog mer av lättnad - även om han knappt trott han hade mer tårar i sig efter den här dagen.
Också de orden som kom sen var så viktiga. Och på ett vis dem viktigaste, för de övertygade honom om att han verkligen var tillbaka där för att han ångrat sig.
"Jag vet. Förlåt." viskade han tyst, han visste att han hade gått lite över gränsen själv med att säga så. Allt det som hänt, det var något han helst inte ens ville tänka på och han visste att det antagligen gällde Benjamin också. Att dra bråket så långt hade kanske varit lite lågt. Han lade försiktigt - nästan prövande, för han var inte helt säker på honom ännu, armen om hans, letade efter orden.
"Bara.. Svara bara på en sak." viskade han tyst, drog ett djupt andetag för att försöka samla sig lite.
"Älskar du mig eller inte?" viskade han, knappt så det hördes, för han ville ju lita på att han gjorde det men hur han betett sig idag hade självklart fått honom osäker på det. Och på nåt sätt kändes det som det centrala, det viktigaste av allt. Om han fortfarande gjorde det visste Zach med sig att han iallafall skulle försöka göra sitt allt för att ställa allt det här till rätta igen.

Att hans ord påverkade Zach så starkt var hemskt, han ville inte få honom ännu mer ledsen men också så viktigt.
Det måste ju innebära att han i alla fall kände nått för honom- att han inte tröttnat.
Han fick hålla fast vid det hoppet. Att sedan höra honom be om ursäkt betydde så otroligt mycket.
Det var en sådan lättnad.
De båda hade gått över gränsen, otroligt mycket över gränsen och någonstans så visste Benjamin att han gått lite längre än vad Zach hade gjort.
Men samtidigt så hade Zach dragit in något så hemskt. Han ville inte ens tänka på det. Han kände hans arm om sin och det var en lättnad.
Det var något- det måste betyda något bra.
Frågan han fick, gjorde honom ganska ställd.
Han förstod att denna fråga var viktig, att Zacharias hade all rätt att fråga den för så som han själv betett sig var utan tvivel oförlåtligt.
Men skulden, smärtan i honom blev mer hade han fått sin Zach, sin man, sin själsfrände att tvivla på en sådan sak?
Han hade ingen aning att man kunde gråta så mycket.
Han hatade att han inte enbart kunde skrika ut ett ja, att han hade så mycket konflikter inom sig själv att denna enkla fråga blev så svår.
Men svaret var enkelt, han kunde inte annat än älska honom- varför skulle han annars må såhär dåligt över det han hade gjort?
Han försökte samla sig, tog några djupa andetag och nickade upprepade gånger.
"Jag älskar dig." Viskade han. "Jag kommer alltid älska dig." Fortsatte han, för det var en annan sak som var klar för honom.
Han kunde inte se en endaste framtid där han inte skulle älska Zacharias.
"Älskar du mig?" Viskade han i samma låga ton, i en sån liten röst han kunde uppbringa för han fruktade svaret.

Bara att han dröjde så länge med svaret fick Zacharias att nästan må illa av oro. Han hade ju fått upp hoppet både av hans ord och gester, att det skulle bli bra. Att han ångrat sig, att allt bara skulle vara ett hemskt misstag men att de skulle kunna lägga det bakom sig. Men så blev han genast oro att det ändå hade fått honom att tveka på det som enligt Zacharias var något av det mest grundläggande, deras kärlek till varandra.
Han ville bara ha ett svar, även om det var ett dåligt ett så måste han få veta. Han klarade inte av att inte göra det. Han slappnade äntligen av lite och drog ett något lättat andetag då han äntligen fick svaret. Att han älskade honom. Bara att höra det betydde så otroligt mycket.
Det gjorde såklart ont att höra att han behövde fråga det, och inte minst den röst han använde. Men han kunde inte direkt säga något, han hade ju gjort detsamma själv.
"Jag har alltid älskat dig och har inga planer på att någonsin sluta med det." viskade han tillbaks, tvekade lite innan han vände på sig för att försiktigt luta huvudet emot hans bröstkorg istället.

Zacharias svar betydde världen för honom.
Det lossnade i alla fall en sten från hans hjärta och han kunde andas lite friare.
Det var inte helt förstört, han hade inte förstört allt.
För trots allt det som de hade gått igenom så hade alltid deras kärlek varit starkare.
Denna gång, att det inte hade varit självklart gjorde honom rädd.
Kanske behövde de båda bli bättre på att säga det?
När han vände sig om och han kände hans huvud mot bröstkorgen så kunde han andas ännu friare.
Detta var framsteg. Han la armarna tätare omkring honom och lutade huvudet mot han huvud och drog in hans doft.
Verkligen memorerade den här stunden, den här känslan som Zachs närhet alltid fick honom att känna.
Det här lugnet, sanningen om honom själv. Att detta var den rätta platsen för honom.

Visserligen hade de ju diskuterat saker förut, de hade ju trots allt varit ihop bra länge nu och då var såna saker oundvikliga. Men det här, det hade varit värre än allt annat tidigare. Iallafall vad gällde emellan dem två.
Men det var en sådan ofantlig lättnad att det kändes bättre nu.
Att han kunde känna hopp, hopp om att dem skulle bli helt sams igen. Kanske till och med kunna komma ut starkare ifrån det här, kunde han ju alltid hoppas på - även om han visste med sig att han skulle ha svårt att riktigt glömma vad som sagts idag. Men han skulle försöka göra sitt bästa.
Han hade, inte särskilt konstigt, svårt att somna men till sist så somnade han nästan av ren utmattning där intill honom. För sömn kunde då sannerligen behövas efter den här dagen, även om det var en orolig sömn.

Varje dag sedan den där hemska dagen, som var så mörk i hans minne att han nästan ville gråta bara han tänkte på den hade han städat lägenheten direkt efter att han hade gått till jobbet.
Det var inte så att han enbart hade diskat, köket var kliniskt rent varenda dag, och trots att han hade skurat hela köket dagen innan så gjorde han det även dagen efter och dagen efter det.
Hans oro för att hans älskling skulle bli arg igen var nästan överväldigande men han visste att det bästa var att aldrig upprepa ett fel. Det hade han lärt sig.
Denna dagen, ungefär en vecka senare hade han inte kunnat städa direkt efter han gått till jobbet för att han hade haft en gruppuppgift som de jobbat med över internet. Under hans vanliga städtid, detta oroade honom något men han skulle snart börja med det när de var klara med detta.
I samma stund som han stängt av datorn så öppnades ytterdörren och Benjamin tog sig snabbt till hallen där han fann Zach.
Paniken inom honom var nära på att explodera, varför hade han kommit hem nu? Han skulle inte vara hemma än, han skulle haft minst fyra timmar till på sig. Han kände hur nära han var på att gråta tills han verkligen såg sin älskling.
Han verkade inte riktigt i något bra skick, och samma stund som han insåg det så ökade han oro för Zach- vad hade hänt?

Zacharias ville säga att allting blivit bättre efter bråket. På ett vis så hade det väl blivit det - dem var ju sams igen, vilket han var så otroligt lättad över. Men samtidigt mådde han ärligt talat långt ifrån bra. Fast han försökte låta bli att tänka på det, så gnagde hans ord ännu inom honom - inte att han fortfarande var sårad eller egentligen det minsta sur på honom för det. Istället bara att de sått tvivel hos honom själv. Han kom ifrån en tvivelaktig familj vad gällde laglydighet, och Benjamin gick ju till jurist. Men främst på att han faktiskt orsakat allt det här, att Benjamin sagt upp kontakten med familjen på grund av honom. När Zach själv först kommit underfund med sin egen läggning hade han haft massa tvivel och dåligt självförtroende, han hade väl trott på alla som sagt som Benjamin gjort den där kvällen. Att han var sjuk eller något. Men då hade han till sist kommit fram till att det var den han var, och de som inte gillade det kunde tycka vad dem ville utan att han tänkte bry sig - men bråket hade fått de där tvivlen att komma tillbaka.
Men det var väl en del som spelade in. Han hade det fortfarande minst lika stressigt på jobbet, och han var något förvirrad av varför Benjamin höll på och städade som en tok - han förstod inte riktigt vad det tagit åt honom. Han sov heller inte bra alls, vaknade ofta av mardrömmar men försökte att bara ligga still och låtsassova för att inte råka väcka Benjamin. Bråket hade också fått alla minnen och allt ifrån den där källaren att komma tillbaka med full kraft, och allting i den här saliga blandningen blev så otroligt jobbig. Tankarna och ångesten kändes vissa dagar helt överväldigande, men ändå hade han inte vågat säga något till Benjamin. Han skämdes på något vis, ville inte oroa honom eller gå honom mer dåligt samvete. Men han visste att han skulle bli tvungen nu.
Just han dök upp så fort han kommit in, och han visste att det vore helt lönlöst att låtsas som ingenting - Benjamin kände honom väl nog för att antagligen kunna se att något var helt åt skogen med honom.
"Hej. Jag.. Jag fick gå hem tidigare." sade han tyst, visste inte riktigt hur han skulle förklara men suckade sen lite. Vem försökte han lura, han skulle inte komma undan ifrån att berätta.
"Jag fick en panikattack på jobbet." nästan viskade han fram, skämdes på ett vis att berätta för honom.

Det hade varit okej mellan dem men bråket hade nog satt spår i dem båda. De hade satt spår i honom så det vore ju väldigt orimligt att Zach skulle enbart ha släppt det.
Och de hamnade i den där samma dåliga cirkel de hamnat i förr.
Ingen pratade. Han själv kunde inte prata om sina problem för han förstod dem inte, det enda han visste var att efter den där kvällen så hade han liksom vandrat lite ut och in i den där nedrans bubblan.
Zach ville inte prata om sina problem, han hade aldrig velat det.
Och Benjamin var inte den som pushade eftersom han själv då skulle få prata vilket han inte ville, han visste att han var skadad. Det blev bara ännu tydligare om man sa det högt.
Han svalde hårt och försökte finna någon förklaring på varför han inte städat tills han hörde sin älskling.
Fick gå hem tidigare? Det lät väldigt konstigt. Han visste att salongen verkligen uppskattade Zachs talang och enligt honom tvingade de honom att arbeta för mycket.
Han la huvudet lite på snedden och tänkte ifrågasätta varför när han efter en stund berättade själv.
En panikattack? Han insåg hur idiotisk han varit som oroat sig för ett glas som stod i diskhon när hans älskling uppenbarligen hade större problem.
Han svalde hårt och gick fram till honom, fångade in hans hand och drog med honom till soffan och tvingade ned honom där och satte sig själv bredvid och slog armarna om honom.
Satt bara så en tyst stund med honom i sina armar.
" Du vet att du kan prata med mig älskling. Du är gift med nervvraket själv. "Viskade han och smekte hans rygg och drog av hans jacka för att dra honom närmare sig, få ett bättre grepp.
"Jag älskar dig. " Viskade han lågt.