PRS Lupple och Emma07

Den sista tiden hade varit rätt tuff för Zacharias. Han hade börjat jobba med en gång de kommit hem, och de hade varit något otroligt stressigt - antagligen alldeles för stressigt. Men han hade mycket att ta igen. Det kändes som om han inte gjorde annat än att jobba, även om det var ganska normala tider ändå men ändå mycket, och det var väl för att han knappt orkade annat. Han kände sig helt utpumpad och slut när han kom hem, och även om han skämdes smått för det också ganska lättirriterad.
Som idag. Han hade kommit hem efter en tuff dag till ett i princip överfullt kök, vilket fick honom på ännu sämre humör - efter att ha jobbat sig helt slut var diska det sista han ville ställa sig att göra nu.

Benjamin hade märkt att det varit mycket för Zacharias under den senaste tiden, han hade försökt stötta men allt eftersom tiden gått så hade även hans skolarbete skjutit till höjden.
Som denna dag hade han haft en hemtenta som han skrivit på hela dagen, den var värd en stor del av hans betyg.
Han hade just precis lämnat in uppgiften, på skolan och kommit hem och fann Zach där.
Hans humör var på topp, han kände att hemtentan hade gått bra och ville inget hellre än att berätta om det för Zach men samma stund som han såg Zach och märkte av hans humör så tappade han själv gnistan.
Han tog av sig skorna och jackan.
"Hej där." Sa han lite modfällt och gick fram för att krama om honom.
De hade gått om varandra den senaste tiden och inte haft varken tid eller energi för varandra vilket tärde nått otroligt på Benjamin.
Han hade funnit sig själv flera gånger att ifrågasätta allting som hade med honom och Zach att göra. Så som han gjort många gånger men då hade alltid närheten till Zach övertygat honom om motsatsen- att det var rätt.
Den närheten hade han inte fått vilket inte riktigt haft hjälpt till med hans tankar och oro.

Att allt inte riktigt varit helt hundra mellan honom och Benjamin hade gjort allting så mycket svårare också. Självklart kom ju tankarna och ångesten om ifall han börjat ångra sig, att han börjat tappa känslorna för honom eller något. Det var en ständig rädsla hos honom, även om han inte erkände det riktigt - men Benjamin var det trygga i hans liv, den första som verkligen visat att han brydde sig ordentligt och var den absolut viktigaste personen i hans liv. Med honom mådde han perfekt, på egen hand däremot var det något helt annat och något han inte ville behöva uppleva.
Även om det bara kunde vara tiden, även om han hoppades det fanns ju tankarna där.
Hans modfällda ton lockade genast fram allt det där igen. Han fick ju iallafall besvara kramen så gott han kunde med blöta händer, det var ju något även om det var mindre än hur de normalt hälsade varandra. Det plus att Zach var på dåligt och irriterat humör innan var ingen vidare kombo.
"Hej. Hann du inte diska någonting förut?" frågade han, i något mer irriterad ton än vad han egentligen tänkt.

Kramen kändes så meningslös, så känslokall och Benjamin ryggade nästan undan lite.
Han förstod inte vad han hade gjort för fel, han förstod inte alls.
Det enda som verkade logiskt i hans hjärna för tillfället var att Gud tillslut valt att döma dem båda, döma honom.
Ge honom den värsta straffet i livet, ta bort Zach från honom för att han skulle vara ensam fram tills hans hamnade i helvetet.
Det var så solklart i hans inre för tillfället att ingenting skulle kunna bevisa motsatsen för honom nu.
När Zach sen pratade, med en väldigt irriterad ton så var det som bekräftat.
" Jag har suttit och skrivit på en hemtenta hela dagen, så nej. " Sa han i en väldigt irriterad ton än vad han ville använda.
" Jag försöker utbilda mig till nått värdigt. " Muttrade han kallt och såg på Zach med ilskna ögon.

Zacharias borde väl egentligen sätta sig och prata med honom om sin oro, det var väl det smarta. Men han hade alltid varit sådan här, att istället slöt han sig något som för att skydda sig - även om det bara gjorde distansen emellan dem större och värre. Men han kunde inte hjälpa det, det satt väl djupt inne efter barndomen och var väl av rädsla.
En rädsla som ersattes av ännu mer irritation av hans ton och ord. För att inte tala om de sista orden - de spädde ju på hans misstankar, och något värdigt? Det var ju Benjamin som från början ens fått honom till den skolan.
"Nåt värdigt? Jag är ju den av oss som iallafall har ett jobb." kommenterade han, kanske något på gränsen till skarpt men att han tydligen inte ens såg det som värdigt gjorde ju ont då det var något nytt för honom. Jobbet i sig älskade han - men det var bara alltför stressigt just nu.

Benjamin visste att det han sa inte stämde, inte innerst inne. Han älskade sin älskade mans jobb, älskade att han funnit något som han hade så stor passion för men för tillfället hade den delen av honom lämnat byggnaden.
Och en annan del, den där osäkra delen av honom tog överhanden.
Den där delen som så länge blivit uppfostrad av sin familj och han ville bara såra Zacharias så mycket han kunde för att han skulle känna bara nån del av den smärta han själv kände för tillfället. Som han känt länge.
Den skarpa tonen som Zacharias använde skar som en kniv, han hade aldrig talat så till honom förut.
Han skrattade till, kallt, hånfullt. Som om hans fars skugga liksom besatte honom.
" Du har ett jobb där du bara sitter och målar på kriminella människor, som din bror." Röt han och backade ifrån honom.
" Vem är det som betalar allt? " Fräste han argt, det var inte riktigt sanningen. Zacharias betalade, såklart han gjorde men Benjamin hade ju otroligt mycket mer medel att använda.
"Vem kommer ha ett jobb där man faktiskt får ordentligt betalt?" Fortsatte han och såg på honom, med nästan avsky i blicken.
För just nu avskydde han allting med Zacharias, varenda del av honom. Varenda personlighetsdrag.

Zacharias kände sig först bara helt paff av hans svar, det här var en sida av Benjamin som han aldrig sett nåt av förut. Knappt ens trott att han hade.
Men hans ord kunde närmast beskrivas som knivar. De sårade rejält, för självklart trodde han ju att det här var vad han egentligen tyckte men inte vågat säga tidigare - och det bekräftade ju på nåt vis alla hans farhågor.
Men snart kom han sig för att ge svar på tal - vid det här laget var han ju något uppretad själv, inte en chans att han bara tänkte stå och ta emot all skit utan vidare.
"Så jag räknas också till en av de kriminella då?" halvt fräste han, trots allt var han ju ganska tatuerad själv. Och att dessutom ge sig på Matthew - visserligen hade han först hamnat lite fel i livet, men han hade bättrat sig och han hade ju trots allt gjort väldigt mycket för dem.
"Det är ju jag som får jobba ihjäl mig med ett välbetalt jobb om du missat det?" fräste han, blev allt mer uppretad i princip ju mer han sade.
"Men som du går runt och skäms för mig kanske du inte märkt det. Varför gifter du dig med mig, en man, ifall du skäms så över det? När du inte kan med såna som mig? Du vet, ibland undrar jag om det inte hade varit bäst ifall jag stannat i den där källaren så hade du inte behövt bekymra dig om det." röt han, visste egentligen att det var väl hårda ord men han var alltför upprörd nu för att bry sig. Dessutom hade den sista tiden fått allt därifrån att komma tillbaka - i vanliga fall pratade dem knappt om det, vilket han på ett vis var tacksam för. Det var väldigt jobbiga minnen och han hade perioder då han hade det lite jobbigare tack vare det. Att han nu också mådde sämre på grund av annat hade fått allt det där att sätta in och göra det sämre.

Benjamin såg på honom, han visste att hans Zias inte var kriminell, att hans bror inte var det- att de förbättrat sitt liv men just nu brydde han sig inte ett dugg om det där.
För han hatade allting som hade med det här att göra.
" Jag vet inte allting du gör, allting du har gjort. Hur ska jag kunna vara gift med dig och allt vad det innebär med din familj när jag ska jobba med rättssamhället? " Sa han i allt högre, och mer ilsknare ton.
Men det nästa han så borrade knivarna så djupt in i hans själ, hans hjärta. Hela hans kropp.
Det han sa träffade honom så hårt, och så precist. Att han nästan tappade balansen.
Han förstod inte hur Zacharias kunde dra just det kortet- hur fan var det ens rättvist?
Att han drog in källaren lämnade honom som i ett isbad. Det var bland det värsta Benjamin hade upplevt, att hans Zach hade blivit tagen ifrån honom av hans egna familj under en lång period.
Han visste också att detta var en hemsk, avskyvärd upplevelse för Zach som de båda kämpat med på olika sätt.
" Det borde du ha gjort istället för att komma till mig med dina synder och smutsa ner mig. Tvingat in mig på denna väg. " Nästan skrek han nu.
"Men det är väl vad din sort gör eller hur? Du och dina fjolliga kompisar. " Fortsatte han. Någonstans visste han att detta inte var hans ord, det var nästan som om han var utanför sin kropp och liksom såg på det hela från ett annat perspektiv.
" Du är sjuk, och du smittar. " Sa han något lugnare, som om han fått nån slags klarhet i det hela. Som om allt han kämpat med sen han träffade honom liksom löste sig.
"Jag måste bli botad, från dig och din sjukdom. " Viskade han.

Zacharias kunde inte förstå att det var hans älskade Benjamin som stod framför honom och sade såhär. Som betedde sig såhär.
Var det alltså såhär han egentligen kände? Att Zach var en smitta som drabbat honom, alla de här orden var som pilar rakt in i hjärtat. Som bekräftade alla hans farhågor, alla de tankarna om sig själv som Benjamin tidigare hållit undan.
Hur han också verkade tycka att det var så självklart gjorde så ont, att det tydligen var vad han egentligen tyckte om sin man.
Orden, som kände som om det krossade hans hjärta, självförtroende och mående i ett slag, fick det att kännas som om allt bara rann ur honom. Han kunde först knappt annat än att stirra på honom, försökte ta in att han sade såhär.
Varför hade han ens då gift sig med honom? Det var som om han först nu förstod allt, och "bara" att han höll med om att han borde ha stannat kvar där. Innerst inne visste han ju att han själv varit något hård. Men det här? Det här var som i en helt annan klass kändes det som.
"Då ska inte den här smittan störa dig mer." nästan viskade han, fick redan kämpa rejält med att hålla tårarna borta. Med snabba steg gick han förbi honom, ut och smällde igen dörren efter sig. Han klarade inte av det, klarade inte av att stå och höra det där. Det var allt han varit rädd för, bekräftade de tankarna Zach hade om sig själv när han mådde som sämst. Nu fick han försöka fokusera på att bara ta sig hem till Matthew innan han bröt ihop, vilket var svårt och en kamp han knappt lyckades med. Brodern lade genast märke till att nåt, men det var kanske inte så konstigt med tanke på skicket som Zach var i.
Han var väldigt tacksam över att hans bror kände honom så pass bra, och visste hur han skulle hantera honom. Till en början bara fanns han där utan frågor, bara höll om brodern och dröjde en stund tills han lugnat ner sig lite tills han frågade vad som hänt. Zach lyckades iallafall någorlunda förklara, utelämnade några av de mest smärtsamma detaljerna.
Broderns stöd var iallafall något han var tacksam för, något som hindrade honom från att bryta ihop helt eller något. Men ändå blev han som alltid sluten vid sånt här - försökte skydda sig, försökte att inte visa all ångest istället. Samridigt var han vettskrämd - för vart det här skulle leda, att han skulle förlora Benjamin som ju var hans allt. Men också mycket inför kvällen, hans bror skulle iväg så han hade ingen möjlighet att sova här. Han måste hem, och bara tanken skrämde honom. Tänk om det skulle bli ännu värre?

Benjamin följde honom med blicken när han gick, det var på ett sätt oerhört tur att han befann sig i någon slags bubbla. Någon slags bubbla där alla svar redan fanns, han behövde bara följa stigen så skulle allt bli bra.
Den där bubblan som han så länge levt i.
För om han inte befunnit sig i den där bubblan så hade hans smärta övertagit honom, brutit sönder hela hans kropp, själ- hela honom.
Att Zacharias gick ifrån honom var en hemsk syn. Det var vad han alltid hade oroat sig för.
Att Zach tillslut skulle inse hur mycket Benjamin hade förstört för honom. För det var ju Benjamins fel- indirekt allt som han varit med om sen de träffades.
Men om han inte varit i bubblan så hade kanske kunnat be om ursäkt där och då.
Istället stod han stilla och bara stirrade mot dörren med tankarna om att bli botad.
Han fick efter mycket om och men på sig skor och jackan och gick iväg.
Gick som i trans, raka vägen till kyrkan.
Hans familj kyrka.
Väl där så klev han in i ett bås för att bikta sig.
"Förlåt mig fader, för jag har syndat. "Viskade han automatiskt och fick svaret att gud förlät så länge man ägnade sig åt botgörelse . Att han skulle berätta synderna.
Det var vid ordet botgörelse som det kändes som om detta bås liksom krympte.
Han kunde se sin far framför sig i tankarna, så klara bilder. Sen han varit ung och fått ägna sig åt detta.
Han kunde knappt andas. Men någonstans där bortom hans far såg han Zach.
Han tog sig ur båset och ut ur kyrkan för att liksom nå sin älskling men det var inte hans Zach. Det var Zach som kommit ut ur källaren, Zach som låg på sjukhuset.
Han kunde inte hejda tårarna.
Eller sina steg som bara ledde honom runt i cirklar tills han fann sig utanför sin kyrka.
Han klev in och tog sig fram ända till altaret och bara satte sig där.
Han hade ingen aning om hur länge han satt där. Han hade ingen tidsuppfattning alls. Bara smärta. Sån intensiv smärta och skuld, över det han sagt. Över det Zach sagt.
Det var som en enda röra.
Han satt där tills tårarna tog slut och när de väl gjorde det tvingade han sig hem.
Hem till lägenheten.
När han väl gick in genom dörren med så tysta steg. Så liten.
Han hade tränat länge på att inte synas och använde just nu varenda knep.
Han fann Zachs skor och jacka där. Han drog med handen över jackan innan han tog av sig skorna och jackan.
Såg sig försiktigt om för att finna vart Zach var.
Han fann honom ganska snart i sängen. Han vågade inte gå in, utan stod en bra bit därifrån med skamsen blick.
Han kunde se att Zacharais var sårad. Han kunde se hans smärta.
Och det var som om hans tårkanaler brast. Han grät tyst men otroligt mycket och försökte så snabbt och tyst han kunde ta sig till sängen där han la sig bakom honom och drog armarna om honom och lutade huvudet mot hans axel.
Kunde inte ens säga något, visste bara att han måste göra något.