Hush, hush PRS Emma07 och wolfy

Grace sneglade upp på hennes käre fästman som såg lite för fundersam ut i hennes ögon. Trots att han kanske bara funderade över något så simpelt som vad de skulle äta till middag senare, så såg det nästan ut som om han bar upp hela världens bekymmer på sina axlar. Hon öppnade leende munnen för att be honom dela med sig av sina tankar för henne men kom av sig då hon hörde en häftig inandning. Några meter ifrån henne stod en man som var ack så välbekant. Leendet bleknade långsamt bort och ersattes av en min som inte gick att beskriva med ett ord.
"Omöjligt... Det kan omöjligt vara du," hostade Ryan fram med uppspärrade ögon. Han var chockad men också rädd. Framför henne stod mannen som för fem år sedan avslutat hennes liv med ett enda knivhugg. Grace mindes dagen alltför väl. Trots att minnet inte längre plågade henne lika starkt som förut så fanns det fortfarande där, gjorde sig dagligen påmind. Hur han med en kraftfull rörelse borrat den sylvassa kniven i henne, sett paniken brinna i hennes ögon och låtit hennes kropp falla ner på den kalla marken. Trots hennes outtalade desperata hjälprop sprungit därifrån och lämnat henne till att dö ensam. Något hon skulle ha gjort om Ederel inte på något magiskt vis dykt upp just då.
"Ryan," fick hon tillslut ur sig och svalde.

Hans fästmös kraftiga inandning fick honom att börja dra tillbaka sitt fokus till nuet och vände med rynkad panna blicken till henne, hon verkade ju uppenbarligen lite ställd utav något men han förstod först inte alls utav vad. Han hade väl varit så försjunken i egna tankar att han inte lagt märke till att hon reagerat på någon hon sett. Det var först då hon nämnde Ryan som han kom sig för att vända blicken till något annat än henne, och därefter dröjde det bara sekunder innan polletten trillade ner. Det var alltså hennes mördare som stod framför dem. Nästan ögonblickligen blev hans blick betydligt mörkare, det var en man han hatade av hela sitt hjärta även om hatade normalt kanske var ett ord han tyckte vore för starkt att beskriva personer han ogillade med. Men den här mannen hade förstört så otroligt mycket, han hade mördat hans älskade Grace och på många sätt också tagit Ederels liv ifrån honom. Han hade förlorat allt då han förlorat Grace, och inte ännu mådde han ens helt bra efter det. Det var väl något som fick ta sin tid efter år av att bara gömma undan allt han kände. Men det hade till sist blivit för mycket när hon återvände, och även om det ju var betydligt bättre var han inte alla dagar helt sig själv ännu. Man hade sina dåliga dagar helt enkelt, dagar man mådde rent skit och dagar man var som vanligt. Men han hade också haft ett helvete, ett helvete som blivit värre av det faktum att han inte på något vis hade kunnat ta sig ur det - han hade ju självklart försökt gå vidare men det hade känts omöjligt. Lika omöjligt som att ta sig ur det på något annat vis heller som odödlig, och att känna sig som fast i den där eviga mardrömmen utan henne gjorde ju allt förstås mycket värre.
Han släppte Graces hand för att på kort tid vara framme hos Ryan, knappt med någon plan på vad han skulle göra mer än den ilskan som brann inom honom. Han var då inte det minsta rädd - visserligen hade han lyckats döda Grace vilket i sig nog inte varit en dålig bedrift, men han var en ängel och betydligt starkare än den nefil hon då varit. Tanken slog honom att bara rent ge sig på honom då han snabbt hade lyckats trycka upp honom emot närmaste vägg, men det kändes inte illa nog för honom. Men han hade andra sätt också - att ge sig på hans sinne skulle vara många gånger mer plågsamt än vad han mer fysiskt kunde åsamka honom, även om det kunde orsaka ren fysisk smärta också.