Harry Potters liv efter striden [SV]

Super bra ♥
Hoppas att du snart nt är nääästan klar.Hoppas att du då är klar!

Vi säger 21, eller lite efter. Snart

Snart....
Vad bra!
Nu blev jag glad på dig

Nu tror jag du blir hypermegaglad(BANGLADESH???? Seriöst kära Google Chrome behöver gå på lärasigord-kurs NU) i så fall!




Kapitel 26: Vissa drömmar vill man inte vakna ifrån



Harry visste inte hur lång tid det gått denna gång heller, men plötsligt låg han på ett vitt, varmt, golv. Det fanns inga möbler, och han undrade förskräckt om han en gång råkat in i det konstiga mellanrum han varit i den gången då Voldemort försökt döda honom men misslyckats – Det påminde honom nämligen om det. Han sträckte försiktigt på sig. Han hade inte ont någonstans, som han haft förut, och det skrämde honom lite. Drömde han, eller var det ren och skär verklighet? Han testade att sätta sig upp, vilket gick utan problem, det gjorde inte det minsta ont någonstans. Han testade att ställa sig upp, det gjorde fortfarande inte ont. Harry fann det hela väldigt konstigt, men han hade inte tid att fundera. Han började gå rakt fram, för att se om det konstiga ställe han hamnat i gick att utforska.

Harry gick tills han hittade en sliten och nött träbänk. Han satte sig på den och tittade ännu en gång runt i den konstiga, vita omgivningen. Bänken verkade vara det enda som fanns på flera mils avstånd. Nej, förresten... Kanske tjugo meter bort kunde Harry urskilja ett suddigt virrvarr av färger. Han undrade förvånat vad det kunde vara, och reste sig genast för att titta efter. Färgerna blev snabbt skarpare och skarpare, och snart blev de till människor, tre stycken faktiskt. Den första var en lång och ståtlig man, med långt brunt hår som var aningens lockigt. Han hade mustasch, och var klädd i kläder som hade vinröda och bruna toner. Den andra var en kvinna som varken var kort eller lång, och klädd i en svart trollkarlsklädnad. Hennes hår hade en välbekant bubbelgumsskär ton och hon log brett, samtidigt som hon höll den tredje personen i handen. Den tredje personen var också ganska lång, men hans hår var ljusbrunt och hans ansikte var ärrigt och slitet. Hans trollkarlsklädnad var sliten och även han log glatt. Det rådde ingen tvekan för Harry om vilka personerna var. Han stod åter en gång, trots att han trodde han gjort det för sin sista gång i livet, öga mot öga med Sirius Black, Nymphadora Lupin, och Remus Lupin. Harry visste knappt varför, men han log stort och sprang den sista biten fram till dem.
”Harry”, sa Sirius med sin välbekanta stämma och kramade om honom. ”James Sirius, va? Tack.”
”Ingen orsak.” Harry log snabbt, men sedan blev han orolig igen, vid tanken på James. ”Det här stället... Jag är väl inte död, va?”
”Nej.” Denna gången var det Remus som svarade. ”Du är inte död. Så mycket vet jag. Detta är bara en väldigt kraftig magi... Du kommer förstå om ett tag”, sa han med ett leende. Harry blev förbryllad av det oklara svaret, men han orkade inte fråga.
”Teddy mår bra”, sa han dumt i brist på bättre saker att säga.
”Vi vet.” Tonks log mot honom. ”De som en gång älskat oss lämnar oss aldrig... Kommer du aldrig ihåg någonting?” Hon skrattade lite och gav honom en snabb kram.

Det var ganska tyst i en minut, Harry betraktade Sirius, Tonks och Remus, och de betraktade honom.
”Varför är det så tyst?” sa Tonks efter ett tag. ”Det är ju bara tråkigt.”
”Aningens”, log Sirius. ”Vad ska vi prata om?”
”Harry”, sa Remus och skrattade när han fick se Harrys irriterade min. ”Vi har faktiskt inte fått prata med dig på nästan nio år.”
”Visst. Men eftersom ni säger att ni inte lämnat mig...” började Harry.
”...för det har vi inte.” Sirius log.
”Men ni borde ju veta allt?”
”Jo, men det är alltid trevligt att kommentera det”, sa Tonks glatt. Harry muttrade något ohörligt och hon skrattade.
”Vi kan börja med att ingen var förvånad över att du gifte dig med Ginny”, sa Remus nöjt. ”Men det var rätt kul om man tänker på hur hon var i närheten av dig när hon var elva.”
”Antagligen”, erkände Harry. ”Fast det var mest jobbigt.”

De pratade och diskuterade i säkert en halvtimme, och Harry lyckades faktiskt skjuta bort tankarna på var han var och hur han kommit dit. Men efter en halvtimme fick han en känsla i kroppen som sa åt honom att han skulle blunda, och Sirius, Tonks och Remus måste märkt det.
”Hälsa Ginny, James och Albus”, sa Tonks.
”Speciellt James Sirius!” skrattade Sirius. Det var det sista Harry kunde komma ihåg innan han åter igen sjönk bort.

Denna gång var han rätt säker på att det knappt hunnit gå en sekund innan han låg i en sjukhussäng. Han antog att han var på Sankt Mungos, men faktumet var att det mest kändes irriterande, för han kände sig piggare än han känt sig på länge. Han satte sig upp mer ordentligt i sängen, och fann till sin glädje att han inte satt fast i några droppslangar eller liknande. Däremot hade han fortfarande på sig de nu smutsiga kläder han haft i skogen, och han undrade om hans väska var i närheten. Han hade precis satt fötterna på det vita golvet för att titta efter när en botare i grön rock kom in i hans rum.
”Åh, Mr Potter... Din väska är här”, sa botaren med en mörk stämma och lyfte upp Harrys väska från foten av hans säng.
”Tack”, sa Harry motvilligt och drog den till sig.
”Du verkar må bra nu, va?” Botaren betraktade honom försiktigt.
”Jag mår bra.”
”Så bra. Jag kan lämna rummet så att du kan byta om och gå till badrummet om du vill”, erbjöd botaren sig artigt. Harry nickade först, men sedan slog en tanke honom från ingenstans.
”Ginny... James, Albus? Är de här?”
”Nej”, svarade botaren snabbt. ”Ginny var här under natten, men hon var tvungen att åka hem. Jag ska kontakta henne nu.”
”Gör det... Har jag sovit en hel natt?”
”Jadå”, sa botaren med ett glatt leende och lämnade rummet innan Harry hann säga något mer. Han ryckte på axlarna fast ingen såg, tog sin väska och ställde sig försiktigt på golvet – Efter att ha befunnit sig i liggande ställning i väldigt lång tid blev han faktiskt lite nervös – Men det gick bra och han öppnade dörren till badrummet som hörde till rummet han fått.

Ginny befann sig redan i rummet när han var färdig, men hon hade somnat ihopkrupen i en fåtölj. Det syntes på henne att hon inte hade sovit under natten, för hon hade ringar under ögonen. Med huvudet vilande på sina knän såg hon väldigt ömtålig och bräcklig ut, och Harry hade ingen lust att väcka henne. Istället satte han sig tyst på ryggen till fåtöljen och lekte frånvarande med hennes hår. Det hade behållit sin blomdoft genom alla år, och Harry kunde inte hålla sig från att sniffa lite extra på det. Ginny ryckte till, troligtvis av att hon fick varm luft i nacken, och vände sig om så att hon kunde se Harry.
”Nu verkar du piggare”, sa hon och gäspade.
”Inte du.” Harry log och Ginny himlade med ögonen.
”Slipper du arbetsresor i några år nu? Jag hatar nämligen ditt jobb lite just nu.”
”Jag förstår det”, skrattade Harry. ”Förlåt.” Han lade armarna om henne och kysste henne länge.
_______________________________________
Ja, han drömde allt om Sirius, Tonks och Remus. Det var inte alls verklighet. Eller ska vi säga som Dumbledore: "Of course it's happening inside your head Harry, but why on earth should that mean that isn't real?"

Citerade från huvudet, men i alla fall.

Jättebra!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! ♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

Ja,nu blev jag hypermegaglad!
Det var ett jättesuperdupermegaväldigtbäst/bättre kapitel.Du är allt bra snäll mot mig nu!

OMG vad bra!

OMG SÅ BRA!

Skiiitbra! du skriver som... som... som... Som J.K!

Ja,det gör du Ginny00/Ginny02/Johanna!