Hush, hush PRS Emma07 och wolfy

Delvis fick hon sin vilja igenom eftersom han lät sina händer stryka sig över hennes kropp, så klädesplagg efter plagg åkte ner på golvet. Däremot kände hon sig lite missnöjd över det faktum att han klädde av henne. Han slet inte av kläderna. En mjuk suck lämnade hennes läppar då han ville veta vad hon önskade att han skulle göra. Fortfarande var frågan vad hon inte ville att han skulle göra med henne. Trots att han alldeles nyligen låtit sina händer smeka sig över hennes kropp så skrek den ändå efter mer. Nog av hans beröringar kunde hon inte få i första taget. Grace kände sig alldeles knäsvag vid det här laget - det var ett rent under att hon inte sjunkit ner på knä framför honom än.
"Allt," föreslog hon kortfattat, kunde helt enkelt inte förmå sig att använda mer energi och koncentration på att klämma ur sig längre meningar.

Då de långt senare var klara och Ederel låg tätt intill henne, med armarna omkring hennes midja och lät fingrarna leka lite över hennes ena höft. Han skulle aldrig kunna beskriva den kärlek han kände till henne, han var hennes allt, hans motivation och det som fick honom att vilja kliva upp med ett leende på läpparna varje morgon. Han älskade henne över allting annat, och att hon återvänt igen var utan tvekan det bästa som hänt. Trots att klockan var väldigt mycket vid det här laget kände han sig inte det minsta trött - tvärtom kunde han ligga här bredvid henne i en evighet och bara njuta.
"Jag älskar dig." viskade han mjukt, lämnade en kyss på hennes hjässa.

Ederel var hennes hemland. Det spelade ingen roll var någonstans i världen de befann sig - så länge hon var tillsammans med honom kände hon sig trygg. Hon kände sig som hemma. Han hade nyckeln till hennes hjärta, han höll det praktiskt taget i sina händer. Och hon skulle inte vilja ha det på något annat sätt. Grace sneglade upp på honom med ett litet leende som prydde de fylliga läpparna.
"Jag älskar dig också." Aldrig någonsin skulle hon tröttna på att upprepa orden för honom. Hon skulle aldrig tröttna på att med handlingar visa hur viktig han var för henne. Han var hennes allt.

Han skulle kunna vara här i en evighet. Hon var allt han behövde och ville ha, det enda som behövdes för att han skulle vara lycklig. För lycklig var han minst sagt där han låg intill henne, nyförlovade och allt. Bara att höra henne säga så var fantastiskt, och något han aldrig tröttnade på att höra. Istället för att svara någonting nöjde han sig med att leendes dra henne närmare intill sig och lägg sig mer till rätta, det dröjde inte särskilt länge därefter förräns han hade slumrat till. Att sova var något han aldrig tidigare haft problem med, men som ställt till mer och mer trubbel sedan hon gått bort - han hade väl kanske mest haft svårt att slappna av helt - vilket dock sakta men säkert börjat bli bättre igen sedan hon kommit tillbaka. Det var väl inte helt hundra som tidigare igen, men åtminstone mycket bättre.

Till skillnad från Ederel så hade Grace aldrig haft det lika lätt för att somna. Något emot att ligga vaken och studera hans ansikte då han sov hade hon inte. Han var en vacker syn som fick hennes hjärta att smälta varje gång hon såg på honom. Trots att det var sent på natten så kände hon sig inte tillräckligt sömnig för att vilja sova. Försiktigt reste hon sig upp från sängen för att minimera risken att väcka honom, tassade sedan tyst fram till dörrarna som ledde ut till balkongen. Några kläder brydde hon sig inte om att ta på sig först. Grace tvivlade starkt på att någon skulle stå nere på gatan och spana upp mot balkongerna i hopp om att få syn på en naken kvinna. Armbågarna lutade hon mot räcket och njöt av den svaga brisen som lekte med hennes hår och smekte hennes hud.

Ederel hade ingen aning om hur länge han sovit då han vaknade till igen, bara för att upptäcka att Grace inte längre var kvar. Först trodde han det var morgon och att hon redan klivit upp, men det räckte med en blick omkring sig för att inse att det var alltför mörkt för att redan vara morgon. Han fick också syn på henne ute på balkongen samtidigt, gäspade lätt för att sedan dra sig upp på benen igen. På tysta fötter gick han ut dit för att försiktigt vira armarna omkring henne bakifrån, fortfarande lätt sömnig men njöt samtidigt av att bara stå där med henne i famnen. Det kändes som om han ville säga så mycket, försöka förklara hur mycket han älskade henne och hur vacker hon var där, men samtidigt var det en så härlig stund som inte behövde några ord, utan istället nöjde han sig med att kyssa hennes axel.

Hennes kropp ryckte lätt till då hon kände ett par armar lägga sig tillrätta om hennes midja bakifrån. Hon hade inte förväntat sig att få sällskap av Ederel, och hon fick genast lite dåligt samvete ifall det var så att hon råkat väcka honom då hon lämnat sängen. Hon lutade huvudet bakåt mot hans bröstkorg och lyfte blicken till den mörka himlen. Ibland då hon hade lite väl mycket tid att fundera över sina känslor, så var det också lätt för henne att bli överväldigad. Det i sin tur ledde till att hon hade det lätt att fälla en tår eller två. Grace snurrade runt för att lägga sina armar om honom i en kram - nästan som om hennes liv hängde på kramen. Aldrig någonsin ville hon förlora honom igen.

Ederel hade tydligen råkat skrämma henne lite lätt av misstag, men hon verkade då inte särskilt missnöjd för den sakens skull. Själv njöt han för fullt utav stunden, och lade nästan genast armarna omkring henne för att besvara kramen då hon vände sig om. Bara att få stå där och hålla om henne var en underbar känsla, en känsla han aldrig tröttnade på hur många gånger han än gjort det. Han passade på att också luta ansiktet ner emot hennes hals, drog in den där härliga doften.
"Kom in och lägg dig igen." bad han mjukt och leendes, egentligen inte av någon annan anledning än att han själv var lite småtrött men ville ha henne hos sig.

Som fallen ängel var hennes sinnen och känslor otroligt skärpta. De gick inte på långa vägar att jämföras med hur hon upplevt saker som nefil. Huvudet böjde hon nästan automatiskt åt sidan då han vilade sitt ansikte mot hennes hals och blottade den varma huden för honom. Då han bad henne komma tillbaka in skakade hon knappt märkbart på huvudet. Hennes kropp gick på högvarv. Trots att man skulle kunna tänka sig att hon efter dagens, speciellt kvällens, aktiviteter kände sig utmattad så var det inte fallet. Grace släppte taget om honom för att istället ta sig upp på balkongräcket, balanserade där tillräckligt länge för att hinna se på honom över axeln innan hon lutade sig framåt för att falla. Det hade börjat regna, det konstaterade hon i samma ögonblick som hon kände tunga vattendroppar mot sin rygg. I vanliga fall skulle fallet, höjden och farten skrämma livet ur henne. Men vad var det värsta som kunde hända henne? Dessutom var Ederel en riktig ängel med vingar. Kanske han skulle fånga henne i tid.

Ederel hade haft en fantastiskt härlig resa ihop med henne, han hade egentligen aldrig varit ute och rest särskilt mycket av bara bristande intresse men att få göra det ihop med henne var verkligen intressant. Det var kanske mest på grund av att det var ihop med henne, men ändå. De hade hunnit vara hemma i knappt någon vecka än så länge, och även om resan varit fantastisk så hade det också varit väldigt skönt att komma hem, hem till lugnet och den glada lilla vovven. Som visserligen gjorde det hela lite mindre lugnt. Han var på rätt gott humör då han gick hand i hand bredvid Grace påväg hem efter en simpel promenad, var lite försjunken i tankar - egentligen inte något allvarligt. Istället mest funderingar, funderingar kring det kommande bröllopet och allting. De hade väl inte så mycket planerat ännu, men han ville åtminstone göra det lite mindre denna gången - få det mer koncentrerat kring dem två utan så otroligt många gäster att bekymra sig för, utan istället bjuda de som faktiskt var nära dem.