Hush, hush PRS Emma07 och wolfy

"För att det är kärlekens stad?" Det lät mer som en fråga än ett svar. Grace hade väl ingen egentlig förklaring till varför hon valt just Paris. Det var en stad hon alltid velat besöka, och med tanke på allt de gått igenom - speciellt under den senaste tiden - hade den på något sätt känts mest passande för dem att åka till. Hon kramade om hans hand och lutade sitt huvud mot hans arm.
"Å," suckade hon förtjust då de kommit fram till marmorfontänen. Grace kunde inte motstå lusten utan fiskade upp mobilen från sin byxficka för att ta ett foto av fontänen. Därefter tog hon en bild eller två av Ederel, såna kunde man aldrig ta eller ha för många av.

Hennes förklaring lockade honom till att le igen, något han ju också hade väldigt lätt att göra i hennes närhet. En av de oändligt många sakerna han gillade med henne.
"Det låter som anledning nog om du frågar mig." log han, det kändes ju alldeles perfekt att vara just här med henne. Och inte minst att fria här - något som han såg mer och mer fram emot, han hade ju tänkt vänta ett par dagar men fick inse att han nog inte ens skulle klara av att vänta så länge på det. Hennes lilla utrop var minst sagt gulligt och fick honom att le ännu bredare, ett leende han fick hålla kvar då hon tydligen ville ta kort också på honom. Något han inte ens bekymrade sig med att säga något om, inte något negativt iallafall.
"Är du klar?" frågade han leendes, tog snart hennes hand igen för att gå runt fontänen en bit och stanna till på andra sidan.
"Blunda."

"Mm," nickade hon efter att ha tagit några bilder till av honom, spenderade sedan en kort stund till att gå igenom bilderna och välja ut en som hon ville ha som bakgrund. Då hon var klar tryckte hon ner mobilen i sin byxficka igen, följde efter Ederel då han rundade fontänen bara för att stanna till på andra sidan. Blunda uppmanade han henne också att göra. Vad hade han nu i kikaren?
"Putta inte i mig, tack," suckade hon innan hon gjorde som han bad henne om.

Ederel fick väl bara finns sig i att agera fotomodell, men det var något han glatt gjorde för henne. Själv tycktes han aldrig få för många utav henne, inte minst efter att han sparat varenda en efter att hon dött. Han hade väl egentligen ingen direkt anledning till att gå runt - inte mer än att det var lite mindre folk på den här sidan och lite mer utsikt mot resten av parken. Att putta i henne var en tanke som inte slagit honom ens ännu - det lät lockande, men han tvivlade på att det skulle bli så lyckat för honom. Hon skulle säkerligen hitta något sätt att hämnas.
"Fresta mig inte", flinade han, lämnade en snabb puss på hennes läppar för att sen backa bak bata ett steg då hon blundade. Han improviserade i princip bara för tillfället - men tålamod hade som sagt inte varit hans starka sida, och till slut hade han väl inte kunnat låta bli att fråga tidigare än planerat. Ändå var han förstås nervös då han gick ner på knä och tog fram ringasken. Nervös men med ett litet leende på läpparna.
"Du kan titta igen." Egentligen hade det väl inte varit nödvändigt att hon skulle blunda, det var mer som en rolig twist - det var roligare att överraska henne så och se hennes min då hon öppnade ögonen igen. Förhoppningsvis skulle hon ju inte ha anat något.
" Vill du gifta dig med mig igen?"

Då han gav henne tillstånd att öppna ögonen igen gjorde hon det. Till hennes förvåning stod han på knä framför henne med en ringask. Långsamt lyfte hon handen till munnen för att kväva ett ljud. Hon kände sig gråtfärdig av lycka. Det fanns ingen hon hellre spenderade sin framtid, sitt liv, med än Ederel. De hade fått gå igenom så mycket, de hade gjort resor till helvetet tillbaka fler gånger än vad någon borde behöva göra. Men varje gång hade de hittat tillbaka till varandra. Varje gång hade deras band till varandra växt sig starkare. Ingen kunde möjligtvis förstå vad de gått igenom eller vad de var beredda på att göra för varandra. Ingen borde någonsin komma på tanken att lyfta en hand mot dem - för det var de två mot resten av världen. Det var deras öde och det var skrivet i stjärnorna.
"Ja, det vill jag," andades hon fram med ett skratt, torkade bort en lyckotår från ögonvrån innan hon sträckte ut handen mot honom för att han skulle kunna träda ringen på hennes finger.

Hennes reaktion gjorde honom inte på minsta sätt besviken, han verkade ha lyckats göra henne både förvånad och lycklig - vilket ju också hade varit målet. Förutom att få henne att säga ja då förstås, vilket han också det verkade lyckas med. Bara att se hennes förvåning fick honom att le stort, trots nervositeten - som egentligen inte var så överväldigande. Hon hade kämpat för att kastas ner från himlen för hans skull, då skulle hon knappast ha velat lämna honom nu när han friade. Kan hända att det var väldigt snart efter att de blivit ett par igen, men han behövde ingen tid på sig för att veta hur mycket han älskade henne. Han hade gång på gång fått bevisat hur hon var hans allt, och han varken kunde eller ville klara sig utan henne. Nu när hon hade chansen igen hade hon stöttat honom i allt, oberoende av hur dåligt han mått för dagen, för han hade sannerligen haft sina bra och dåliga dagar det senaste. Ändå var det fantastiskt att få höra de där orden ifrån henne, som drev honom till att le ännu bredare. Han var inte sen med att trä ringen på hennes finger, för att sen resa sig ut och nästan retsamt sträcka ut armarna åt henne.
"Får din fästman en kyss?" log han ifrån öra till öra, det var fantastiskt att få kalla henne det igen.

Grace rynkade på näsan och brast ut i ett skratt då han förde ringen på hennes finger. Den lilla publik som samlats runt omkring applåderade och tjoade förtjust. Då hennes fästman bad om en kyss närmade hon sig honom villigt. Hon ställde sig tätt intill honom, lät handflatorna glida från hans mage upp till bröstkorgen där den ena la sig tillrätta medan den andra letade sig vidare upp mot hans nacke. Fingertopparna tryckte lätt mot hans hud som en uppmaning att han skulle böja sig neråt en aning, på så vis slapp hon sträcka på sig alltför mycket. Läpparna mötte hans i en mjuk kyss som hon dessvärre inte lät vara alltför länge. Trots att hon gärna ville fira förlovningen med en djupare kyss, och lite till, så hade de för tillfället publik och befann sig dessutom på en allmän plats.

Ederel hade inte ens lagt märke till att de fått publik förräns han hörde applåderna, skrattade lätt till - det var väl en lite rolig grej som han inte ens tänkt på när han valt det här stället. Inte för att han tänkt särskilt länge på att det skulle vara just här, men ändå. Det hade egentligen varit mest spontant - hon hade verkat så förtjust i det och idén hade ploppat upp med en gång, och varför skulle han låta bli? Men han lade knappt någon uppmärksamhet vid deras engagemang, böjde istället villigt lite på huvudet för att placera händerna om hennes midja och mjukt besvara kyssen. Den varade inte särskilt länge, vilket kanske var en besvikelse i sig, men en liten - de hade ju publik, och han var alldeles för lycklig över hennes svar för att låta den lilla saken fördunkla hans humör. Dem kunde ägna sig åt mer när dem var tillbaka på hotellet sen istället.
"Jag älskar dig." log han lyckligt, älskade henne mer än vad ord kunde beskriva. Med ännu ett lyckligt skratt drog han in henne i en stor omfamning istället.

Att höra de tre orden från honom var något hon aldrig tröttnade på. De fick henne varje gång att le lika stort. Värmen spred sig från topp till tå och hennes hjärta värkte av ren kärlek.
"Och jag älskar dig." Grace besvarade omfamningen och begravde sitt ansikte mot hans bröstkorg, andades in den ofantligt härliga doften av honom. Den var som en drog. Hela han var som en drog för hon kunde inte få nog av honom. Och hon var mer än gärna beroende av honom. Snart fattade hon tag om hans hand för att fläta samman sina fingrar med hans innan hon började gå. De skulle hinna med att upptäcka lite till av Paris ännu ikväll. Det blev en hel del promenerande innan de tillslut hittat en trevlig restaurang där de njöt av en utsökt middag, trots att Grace inte egentligen kände sig särskilt hungrig på just mat. Men hade hon tur skulle hon få riktig kompensation då de återvände till hotellet, och att ha näring i kroppen skulle bara göra henne gott så hon hade energi. Då de kommit ut på gatan igen vände hon sig mot Ederel, såg på honom med den gulligaste möjliga minen. Han skulle väl ändå inte kunna förmå sig till att säga nej åt henne?
"Jag orkar inte gå," förklarade hon oskyldigt, "jag vill rida på din rygg."

Ederel hade haft en helt fantastisk kväll med henne. Det brukade väl dagarna ihop med henne vara, men att vandra runt i Paris tätt ihop med henne och den fantastiskt goda middagen var underbart. Och att de var nyförlovade gjorde det hela tusen gånger bättre, han gick hela tiden runt med en obeskrivlig lycka i bröstet. Det enda som plågade honom var att ständigt få hålla sig lite på avstånd ifrån henne - visst, de gick och höll hand och han snodde allt åt sig en kyss eller två, men mer än så fick de ju vänta med nu när de var ute. Men han fick trösta sig med tanken på att de snart var tillbaka på hotellet. Den där blicken han fick på utsidan restaurangen smälte visserligen helt hans hjärta, men fick honom samtidigt att ana oråd - det var definitivt något hon ville eller var ute efter. Dock visade det sig inte alls vara så farligt.
"Rida på min rygg?" ifrågasatte han med ett lätt skratt, log stort för att sträcka ut händerna lätt.
"Tja, om damen nu inte orkar gå, vem vore jag att tvinga henne?" tillade han roat, tvivlade starkt på att hon egentligen hade så slut på ork - tvärtom verkade nog också hon ha väntat på något, och han hade starka misstankar om vad.