Sorteringshattens hemlighet

Carro, du har lovat att skriva nu i helgen~

0 % inspiration... D:

ok, skriv när har någon inspiration

Jag kände hans kalla, vita fingrar gripa tag om min vrist. Allt jag ville göra var att skrika, men det enda jag lyckades åstadkomma var ett skrämt litet pip. Jag började rota i fickan efter trollstaven med min lediga hand så diskret som möjligt. Voldemort tog till orda.
"Allt har gått precis som det var planerat. Du är här, med mig. Helt ensam, chanslös." Han log, om springan till mun formad som en halvmåne ens räknades som det.
Jag greppade tag om trollstaven innanför klädnaden.
"Ex..." började jag. Voldemort skrattade hånfullt till och ryckte upp min trollstav ur klädnaden. Han bröt sönder den i två delar som om den inte varit mer värdefull än en tandpetare. Magin som den besuttit steg upp från de två delarna i form av en grön rökslinga. Jag flämtade till.

Min trollstav, den enda trollstaven som utvalt mig, och bara mig, var nu borta förgäves. Rädslan var som bortblåst och ersatt av ilska. Ilskan efter att ha förlorat en av mina käraste ägodelar. Jag fick svårt att andas och gråten stockade sig i halsen.
"Dumma, dumma flicka." skrattade Voldemort. Utan att ens tänka på vad jag gjorde spottade jag en stor spottloska rakt i hans ansikte. Saliven rann nedför hans kritvita panna och fortsatte att rinna ner mellan ögonen. Ögonen som lyste av ursinnighet.
"Aquamenti" viskade Voldemort sammanbitet och en liten, kontrollerad våg av vatten sköljde bort min saliv. Mina händer började darra då han mötte min chockade blick.
"Hur understår du dig att spotta på världens mäktigaste trollkarl..." började Voldemort hotfullt men avbröts av en välbekant gammal röst.

"Världens näst mäktigaste trollkarl. Eller borde vi kanske duellera om det, Tom Dolder?"
Dumbledore, som dykt upp ur tomma intet, gick obekymrat runt oss i en cirkel och svängde med sin trollstav samtidigt som han nynnade.
"Jag lyssnar på Systrarna Spöks senaste hit. Sätter sig i hjärnan, måste jag säga." Han log lättsamt och sträckte ut en hand mot mig. Voldemort hade rest sig upp.
"Du tror väl inte på allvar, gubbe, att jag tänker låta dig komma undan med att befria denna förtjusande unga dam?" sa han med en elegant gest mot mig.
"Lustigt att du nämner det, för det är precis vad jag tänker göra." sa Dumbledore. Slagen av häpnad betraktade jag de två rivalerna gå runt varandra i en perfekt cirkel. Utan förvarning höjde Voldemort sin trollstav.
"Avada kedavra!" ropade han och en grön ljusblixt sköt ut ur trollstaven. Dumbledore väjde undan, ovanligt smidigt för sin ålder och svarade med en avväpningsbesvärjelse.
"Efter alla dessa år, ännu för feg för att våga uttala en oförlåtlig förbannelse" Voldemort skrattade. Han kastade inte en blick åt mitt håll. Jag hade hört talas om medtransferens, och var plötsligt säker på att jag förväntades ta mig fram till Dumbledore. Samtidigt slogs jag av en mottanke. Transferens fungerade inte innanför Hogwarts. Dumbledore kanske hade upphävt förtrollningen? Om jag chansade fel skulle jag förmodligen skicka både mig själv och honom till en ofrånkomlig död. Som om Dumbledore läst mina tankar blinkade han snabbt med ena ögat mot mig. En plötslig vind ryckte tag i hans skägg och hår.
"Lamslå!" Voldemort ryggade för förbannelsen, och då han höjt sin trollstav var jag redan framme vid Dumbledore. Jag ryckte tag i hans arm och Voldemorts skrik ringde i öronen då jag kände fötterna lämna fast mark. Yrseln fick mig att spy, men spyan försvann i ingenting och plötsligt stod vi i sjukhusflygeln. Jag föll ihop på golvet.

Hur i hela Hogwarts kan man skriva så bra?

AWESOME!

AWESOME!!!!

Det undrar jag med...
Så sjukt bra skrivet.

As bra längtar efter mer

Skriv mer skriv mer!!! DU äger ju!!