Ellie Rippert [Sv]

Du kan ju koncentrera dig på Albus Potter och inte skriva lika ofta på denna?

Oki xD fast det är lätt att läsarna glömmer bort och nte blir insatta i berättelsen då..

neeeii, snälla fortsätt!!

Åh.. Jag vet inte -.- hjälp mig D:

Ja, det har du rätt i...du kanske kan göra kortare kapitel?

annars kan du ju ta en paus från den här och skriva på den när du har tid ^^

jag tycker att du satsar mest på Albus Potter och så, men att du skriver på denna också ibland. du behöver inte skriva lika ofta eller lika långa kapitel på denna

^ typ det jag menade

jag vet, men det var en bra idé!

Har bestämt mig för att fortsätta, men det kanske blir kortare kapitel Här kommer tillslut ett kapitel:
För er som har glömt bort vad som hände sist så har Ellie och hennes mamma Tess kommit in i diagongränden och de ska precis gå in på gringotts.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Tess och Ellie stod nu utanför den gigantiska byggnaden, precis nedanför trappan som ledde upp till de enorma portarna som stod vidöppna och välkomnade dem. Det här skulle bli den första trollkarlsbyggnaden Ellie gick in i. Hon var spänd, men varför var hon det?
Tess började gå upp för trappan och Ellie följde efter. De tog ett stort kliv genom portarna.
Entrén var enorm. Ellie och Tess befann sig i ett gigantiskt rum med marmorgolv och kritvita väggar. Längs sidorna av väggarna fanns hundratals diskar och bakom respektive disk satt en människa. Eller…var det verkligen människor? När Ellie tittade noggrannare insåg hon att dessa inte alls var några vanliga människor, utan några av de besynnerligaste varelserna hon någonsin sett. De var mycket korta, de hade långa krokiga näsor och allvarliga, skrämmande ansiktsuttryck. Ellie bara stirrade på dem.
"Öh…mamma, vad är de där för några?” frågade hon efter en stund.
”De är svartalfer”, sa Tess, ”Snåla varelser minsann...”
Till Ellies förtvivlan började Tess sedan gå mot en av svartalferna, som de tydligen hette. Osäker och lite rädd, men mycket nyfiken följde Ellie efter.
Svartalferna såg ännu läskigare ut på nära håll. Den som Tess hade gått fram till hade en stor, knotig näsa, nästan inget och ett ansikte som var fullt av ärr från något som Ellie trodde var brännskador.
”Åh, Mrs Rippert”, sa svartalfen när han fick syn på Tess och Ellie. Han hade en mycket grov och hes röst.
”Goddag Pilley, jag skulle vilja komma in i mitt valv”, sa Tess vänligt. Svartalfen, som tydligen hette Pilley, stirrade på Ellie ibland, vilket hon tyckte var aningen obehagligt. Pilley såg inte ut som en sådan typ som man bjuder hem på middag direkt.
”Har ni er nyckel, Mrs Rippert?” frågade Pilley stelt.
Tess nickade och drog fram en mycket liten guldig nyckel från innerfickan av klädnaden. Hon räckte den mot Pilley, som tog emot den och granskade den noggrant. Efter att ha inspekterat nyckeln ganska länge hoppade han ner från den höga stolen han hade suttit på och kom fram bakom disken. Hans huvud räckte inte mycket längre än till naveln på Ellie, och Ellie var ju inte direkt den längsta elvaåringen.
”Då så, följ efter mig”, mumlade Pilley. Sedan började han gå mot andra sidan av salen. Ellie och Tess följde lydigt efter. De kom fram till något som såg ut som en stor vagn på räls. Ellie trodde först att det var en slags prydnad, men när Pilley bad dem att sätta sig i den blev hon nervös. Vad skulle hända nu?
Efter att ha fifflat med ett par spakar på vagnen satte sig även Pilley. Först tyckte Ellie att det kändes löjligt att sitta där i vagnen. Vad gjorde det för nytta liksom? Men när Ellie tittade framåt insåg hon att rälsen fortsatte ner i en lång, mörk och bred underjordisk tunnel utan slut. Hon svalde. De skulle väl ändå inte åka ner där? Mer än så hann hon inte tänka, för precis då började vagnen åka. Med en otrolig fart for de fram genom tunneln. Det kändes som om magen vändes ut och in, men Ellie gillade det. Hon hade alltid gillat karuseller, vilket man kunde säga att detta var. Fast den här gången var hon inte beredd.
I farten kunde Ellie skymta flera tjocka portvalv längs väggarna. De såg bombsäkra ut. Det här var verkligen inget dumt ställe att förvara sina värdefullaste ägodelar, tänkte Ellie.
De fortsatte att åka, djupare och djupare ner under marken. Tunneln blev mörkare och mörkare, och det började faktiskt bli rätt kusligt. Precis när Ellie tänkte fråga sin mamma när de var framme stannade vagnen. Eller snarare tvärnitade. Den stannade precis bredvid en port där det stod valv 276. Pilley och Tess hoppade ur vagnen lika stadigt som om de inte gjort något annat i sina liv. Ellie följde deras exempel, fast med lätt vingliga ben. Pilley drog fram den lilla guldnyckeln ur fickan och stack in den i låset på valvporten. Sedan backade han, och som om någon hade stått på insidan och smällt upp dörren, flög den plötsligt upp. Bara en sådan liten sak tyckte Ellie var magiskt, men då visste hon inte hur pass fantastiskt allting skulle vara på Hogwarts.
I valvet fans en ganska stor hög med guldmynt, silvermynt och bronsmynt. De såg inte alls ut som de tråkiga gamla punden som användes i London. De här var aningen större.
Tess gick in i valvet och stoppade ner en del av mynten i en liten läderpåse. Hon tog både silver-, guld- och bronsmynt.
”Så!”, utbrast Tess, och gick sedan tillbaka ut ur valvet. Ellie höll sig i bakgrunden. Pilley drog igen porten, satte sig åter i vagnen och tecknade åt Ellie och Tess att sätta sig. Sedan for de tillbaka genom tunneln, fast den här gången uppåt. Ellie njöt av åkturen. Vinden som fick det mörka håret att blåsa kändes härlig, och dessutom var det väldigt skönt att komma tillbaka till den ljusa salen efter att ha vistats i en mörk tunnel långt ner under jorden.
Tess och Ellie tackade för sig och gav sig sedan ut på kullerstensgatan igen.
”Vart ska vi nu?” frågade Ellie upphetsat. Tess log.
”Vad tycker du?” frågade hon. Ellie ryckte på axlarna.
”Jag vet ju ingenting om de här affärerna”, sa Ellie.
”Kom”, sa Tess, ”Vi tar de tråkiga sakerna först, så ska du få en överraskning sen”, sa Tess och log stort. Ellie blev genast nyfiken och på topphumör, men bestämde sig för att inte fråga vad det var för överraskning. Då skulle det ju inte vara en överraskning längre.