Medieval undercover PRS Lupple och Emma07

Om Nathaniel skulle vara ärlig så ville han för tillfället nästan inget hellre än att bara få lägga sig ner där han var och vila. Få andas ut lite, kanske lyckas somna och bli av med smärtan en liten stund.
Men han visste så väl att han inte kunde det.
Hon hade kommit hit för hans skull, hon riskerade otroligt mycket själv för att hjälpa honom vilket betydde väldigt mycket. Det var något han inte bara kunde kasta bort hur som helst - han var tvungen att kämpa. För henne, för folket, och inte minst för hans föräldrar. Hans far skulle vända sig i graven om han hade chansen att hämnas men gav upp nu när han höll på att bli räddad.
Det fick honom att fortsätta kämpa, hitta nån kraft som inte funnits och fortsätta gå med henne ut ifrån rummet.
"Tack." viskade han tillbaks, han kände sakta men säkert hur magin verkade lugna sig - den slutade försvinna sådär, kanske skulle han till och med kunna använda sig av den snart? Han blev inte precis piggare, men med tanke på att det var en stor utmaning att bara ta sig fram så var det ju positivt bara att han inte blev sämre åtminstone.

Hon fortsatte att stötta upp honom och försökte ta honom längre fram, ett steg efter det andra.
"Vem kan jag lita på? Vem litar du på?" Andades hon andfått och fick lov att stanna för att hämta andan- hämta sin kraft.
Efter en liten paus fortsatte hon försöka gå med honom framåt-nedåt. Mot köket. Men det tog inte lång tid fören hon insåg att hon skulle behöva hjälp. Hon orkade inte, ändå så visste hon att hon behövde orka.
Greppet om honom tappade hon om och om igen och fick lov att ta omtag. Hon stannade en gång till på ett trappsteg och insåg att det var av sten.
Hon svalde hårt, försökte koncentrera sig. Försökte föra alla sina känslor till den här jäkla stenen och mot sin förvåning så började den röra sig, nedåt. Det var som om stenarna hoppade över varandra för att föra dem längre och längre ned.
Väl framme vid den dolda dörren som ledde till köket stannade hon till. Lutade honom mot väggen och släppte taget. Hon var helt utmattad. Som om all hennes energi dragits ifrån henne- in till stenarna som nu låg stilla. Iselia kippade efter luft och såg mot honom.
"Vem kan vi gå till?" Viskade hon andfått och såg på honom. La sina händer försiktigt över hans ansikte, panna och han var brännhet. Han var i så dåligt skick att hon nästan tappade allt hopp.
Hur fasen kunde någon överleva en sån här sak? Vem kunde ens läka en sådan sak? Hon kände sina ögon fyllas av tårar men bannade sig själv för det och det försvann som om hon stoppade sitt egna känsloflöde. Hon behövde ta honom till en säker plats och det behövdes nu. Hon la örat mot den dolda dörren för att försöka höra, det lät som om det var tomt. Kanske var de alla på rast? Kökspersonalen någon annanstans, ett som var säkert var att de där högljudda vakterna som varit där tidigare inte längre var där.
Det var alltid något. Hon vände sin blick mot honom igen och svalde. "Vi måste skynda oss- det verkar tomt." Viskade hon och greppade än en gång tag om honom för att kunna stötta honom.

Han hörde henne åtminstone än så länge någorlunda klart och tydligt, vilket borde vara ett gott tecken. Det var iallafall något han ville tro. Han visste själv att han var i väldigt dåligt skick, men självklart ville han också ha hopp.
Han kunde ju inte förlora allt nu, inte nu när han var på väg ut ifrån det där fängelset. Han måste klara sig.
"Merec." sade han till sist, det var den första och enda han kunde komma på som han litade på häromkring. Han var dessutom närmast. Charlys vore väl i många fall den bästa, men han var ute i staden och alldeles för långt bort. Han visste inte ens om han skulle klara att ta sig till Merecs rum.
Ganska snart förstod han att han aldrig skulle klara av det. Hennes röst blev mer avlägsen då hon sade något om att skynda sig. Skynda sig - han fick ju knappt ens med sig fötterna?
"Jag klarar det inte..." mumlade han, och mycket riktigt vek sig snart benen under honom. Febern var skyhög vid det här laget, och han tyckte sig börja se Merec längre bort - vad gjorde han här? Hade han börjat feberyra nu också?

Vid hans ord, vid namnet- Merec så nickade hon bara det var en rimlig tanke- såklart att de skulle gå till honom. Hon fick med sig honom en bit till, det var en ganska oanvänd korridor i närheten av köket som inte syntes om man inte visste exakt vart man skulle titta det var i den korridoren de var i när hans ben vek sig och hon hade ingen som helst möjlighet att hålla honom uppe utan tappade honom.
"Nathaniel." Fräste hon lågt och försökte dra upp honom men så hörde hon någon harkla sig. De var tagna på bar gärning. Det var med en fasansfull blick hon tittade upp och till sin stora förvåning var Merec där. "Flicka lilla, vad har du gjort?" Sa han barskt innan han knuffade varsamt undan henne och tog ett grepp om Nathaniel och lyfte upp honom. Det syntes att hans styrka att han själv hade en otroligt bättre möjlighet att hjälpa Nathaniel till en säker plats än vad hon hade haft.
" Gå före, se till att vägen är klar. Mitt rum ska vi till." Sa han som en order i en låg viskning och hon nickade sakta och började gå framför dem. Nästan hela vägen var säker men det var ju en väldig tur att de inte gått till hennes rum för det stod det fyra vakter utanför. Men efter mycket om och men, efter många dolda, krångliga och gamla vägar var de tillslut inne i Merecs rum.
Nathaniel fick en plats på soffan och Merec började genast undersöka såren. "Vatten, flicka. Vatten och rent tyg- nu." Sa han allvarligt och hon försvann iväg på jakt efter det och snart tillbaka inne i rummet gav hon över det och han började tvättade såren.

Nathaniel gjorde allt han kunde för att hålla sig kvar vid medvetande, men han måste verkligen säga att det var en utmaning. En större utmaning än vad han nog insåg själv, för helt plötsligt när han trodde att han bara blinkade till så befann han sig istället på en soffa.
Först kände han sig halvt panikslagen - vart hade han hamnat? Hade han blivit upptäckt?
Men då hade han knappast legat på en soffa och blivit omhändertagen, utan om han ens hade överlevt det så hade han ju istället varit tillbaks i cellen. Om inte på något värre ställe.
Ganska snart, när allt slutade vara så otroligt dimmigt och när världen slutade snurra runt, upptäckte han också att både Merec och Iselia var där. De hade antagligen tagit honom till Merecs rum då, lyckades han räkna ut. Han började sakta men säkert känna sig något bättre - han var onekligen dålig, men han hade åtminstone mer och mer energi. Magin började sakta återvända till honom igen.
Men hur länge skulle han kunna vara här?
"Tack." fick han snart fram, riktat emot de båda - det var en otrolig risk de tog, Merec skulle nog utan tvekan kunna bli avrättad för det här. Iselia skulle väl knappast bli avrättad, men straffad likväl.
"Jag kan inte stanna här för länge." fortsatte han försiktigt, det var för farligt att utsätta dem för det.

När han väl öppnade ögonen så kände Iselia en väldig lättnad, han lilla tack betydde mycket men samtidigt ville hon förklara att det var bäst ifall han inte pratade- han behövde spara på sina krafter men han fortsatte prata och Iselia blängde irriterat på honom.
" Du stannar tillräckligt länge för att du ska komma upp på benen. " Sa hon skarpt men inte ovänligt. Hon och Merec hade redan diskuterat detta.
Just nu var Merec i full fart med att linda om varje sår han hade efter att ha tvättat av honom och hans sår. "Hon har rätt sir. Det är för farligt att flytta dig nu." Sa han allvarligt och såg sedan på Iselia.
"Dags och göra dig i ordning flicka, du är den enda som kan uppehålla din far för att han inte ska börja leta själv. " Sa Merec och Iselia svalde hårt. Men hade inget att säga- detta var också något de kommit överens om.
" Krya på dig Nathaniel." Viskade hon och pussade hans kind, nära hans läppar väldigt ömt. Innan hon reste sig och tog sig ut ur rummet och på bästa sätt in i sitt egna. Det första hon gjorde var att bränna sina kläder innan hon satte sig i ett band för att bli ren. När hon väl var ren så flätade hon sitt långa och tjocka hår i en vacker fläta. Satte på sig en klänning som hennes far älskade och begav sig ned till honom för att äta middag med honom och uppehålla honom till sent in på natten.

Nathaniel kände ett litet stygn av besvikelse över att han inte fick lov att ge sig av härifrån ännu - han visste att de var tvungna att agera snabbt hädanefter. När Iselias far väl fick reda på att han var fri, skulle han väl knappt kunna visa sig någonstans längre. Men han hade redan lite tankar och funderingar kring hur han skulle göra - han trodde att den bästa lösningen nu vore att avslöja sig för folket. På så vis skulle han inte längre kunna förneka det, och han skulle inte öppet kunna göra något emot honom.
Han var dock lite besviken på att såren var så pass allvarliga att han inte ens fick flyttas - men han hade väl inte väntat sig jättemycket annat egentligen. Han hade ju förstått att det var illa, han brukade vara väldigt tålig med sånt där annars. Han såg nästan sorgset efter Iselia då hon gick - han ville ha henne kvar där, ville ha henne i närheten. Men samtidigt förstod han ju att dem hade rätt.
"Hur länge lär det dröja tills jag är på benen igen?" frågade han Merec, hoppades på så kort tid som möjligt - de hade inte så mycket tid.

Iselia försökte spela oberörd, ja lugn men hennes hjärta rusade värre än någonsin tidigare. Hon bar på en sån stor hemlighet nu som hon på ett sätt ville berätta, enbart för att jävlas med sin far men fick helt enkelt hålla sig. Det handlade ju faktiskt om liv och död. Så hon ställde intresserade frågor om sådant hon visste att hennes far uppskattade att prata om.

Merec såg på honom och skakade på huvudet. " Det är svårt att säga. Det beror på hur lång tid det tar innan du kan hela dig själv till viss del. Jag har inte bättre läkningskonster än såhär." Sa han och doppade en tygbit i kallt vatten för att kyla ned hans panna. " Du behöver äta, det kommer nog hjälpa." Sa han fundersamt. Han hade ingen möjlighet att gå härifrån, Nathaniel- den riktiga kungen behövde bevakas under denna farliga tid. Hans egna kropp hade vänt sig emot honom precis som lögnaren som satt på tronen. Merec insåg att han började önska att Iselia snart skulle komma tillbaka och han hoppades att hon skulle vara klok nog att ta med både mat och dryck till dem båda. Å andra sidan var det nog väldigt rimligt att det skulle ta tid. Hennes far fick inte bli misstänksam.

Nathaniel var något kluven. Å ena sidan så ville han inget hellre än att bara ta sig därifrån - självklart inte för att komma ifrån Merec, utan för att börja agera tillbaks. De hade ingen tid att förlora. Men samtidigt var han också rätt så påverkad utav skadorna, och han måste säga att det var väldigt lockande att också bara ligga kvar här på soffan och vila lite till. Han visste också att det skulle sluta så - han visste ju att de egentligen hade rätt i vad dem sade, han måste få krafterna tillbaks innan han kunde göra något mer.
"Jag får bara hoppas det inte dröjer för länge, för vi har ingen tid. Men förhoppningsvis kan jag med lite vila snart sköta det själv." sade han, han kunde ju hjälpa läkningen i normala fall men nu var han i alldeles för dåligt skick för det.

Det var sent på kvällen, ja nästan natten innan hennes far rusig av vinet beordrade henne att gå och lägga sig. Inte med ovänlig ton utan med samma mjuka och beundrande ton han brukade använda mot sin dotter när han inte var ilsken. Iselia log sorgset, försökte spela ledsen. "Men far. Jag vill ju prata lite till." Gnällde hon och gick fram till honom för att krama om honom trots att varje nerv- cell i kroppen hellre åt giftek. Men hennes far log över kramen och besvarade den. "Seså älskade Islelia. Vi träffas imorgon igen." Viskade han och pussade henne på handryggen innan han släppte taget och Iselia förstod att hon behövde gå. Hon var arg, hon hatade sin far men samtidigt så var han just det- hennes far. Det var med kluvna känslor hon begav sig upp till sitt rum men vände bort till Merecs rum och smög in och tog fram maten och drycken hon lyckats smuggla ut åt dem och ställde upp den så de kunde nå.

Merec nickade sakta. "Försök och vila. Du hinner göra det. " Propsade Merec allvarligt men tystnade då dörren öppnades. Han greppade tag om sitt gamla och oanvända svärd i alla fall de senaste åren för att vara redo att slåss. Samma stund som svärdet var i hans hand så var det tydligt att just detta var vad han var född till men när han förstod att det var Iselia så sänkte han det och satte sig ned igen.