Flowers in the dark [PRS]

Det var väl bra det.. att de bägge två fick sova lite bättre. Vad det nu kan bero på är en annan fråga, som lilla Hayley inte kan förstå sig på. I grund och botten har hon gosat med sina vänner innan, och ett X antal djur för sällskap, men det har liksom inte gjort någon påverkan på hennes sömn. Yaosus sällskap har det, kanske det var värmen, den lätta men uppenbara säkerheten. Egentligen behöver de väl inte fundera så mycket på det, det är väl bara bra att de fått en godnatts sömn.. men det är fortfarande lite väl skumt. Att de varit så nära varandra, något som Hayley egentligen har väldigt svårt med när det till och med gäller Aeron, eller med vem som helst om hon inte är onykter. Hon sitter i tystnad och klurar på det där ett tag, vad det är som kan ha åstadkommit det. Samtidigt granskor hon sättet som den tre år äldre mannan slukar i sig riset. Skönt det iallafall, att han tyckte om frukosten och inte var helt förbannad på henne. Trots att huvudet är alldeles fylld med strul och trassel så kan hon åtminstone uppskatta det. Att hon klarat det, det vill säga. Tillslut glider blicken hastigt tillbaka upp mot de mörka ögonen, medan fingrarna pillar med tyget på tröjan istället för att ta åt sig av frukosten. Kanske det är oartigt att inte äta när det finns mat på bordet, men hon är verkligen inte hungrig.. trots att hon bör vara det vid det här laget. Kanske det är kommentaren som tjugoettåringen slänger ut sig som fångar hennes uppmärksamhet igen. Fortsätta vara klängig? Alltså ja, hon var kanske väldigt på medan hon sov.. men nu skulle hon aldrig kunna haka tag i den andres armveck, eller slingra armarna om honom. Det skulle inte gå, främst för att det inte riktigt känns naturligt, men också för att bara vida tanken av det får henne att vilja rygga tillbaka.
”Hmh, kanske om vi hamnar i samma säng tillsammans igen,” okej, så det lät inte riktigt som hon menat. Allt hon syftat var på oskyldig sällskap medan de sover, inte att de ska ha sex. Hayley kan inte undgå att skratta åt sig själv. ”Förlåt, det lät så jävla löjligt.” Uppmärksamheten skiftar tillbaka till maten, och hon tvingar sig själv att stoppa i sig. För närvarande äter hon trots allt för två, och på något sätt blir det mycket viktigare att hålla alla näringsämnen uppe på rätt nivå. Kanske det varit korkat att följa efter Chuchu, men hon visste då allt vart hennes mat befann sig, och hon kunde koordinera sig runt om i köket bättre än vad Hayley kunnat. Nu kommer det förhoppningsvis att ändra på sig, men under morgonen hade det iallafall varit fallet.
”Då följer jag med helt enkelt.”

Tjugoettåringens ansikte var naturligt ljust, eller som många skulle invända, blekt. Men när de där orden lämnade Hayleys olidligt perfekta läppar blev han verkligen kritvit om kinderna, som nyss antagit en lätt rosig nyans. Okej, hon hade nog använt sig av helt fel ordval där, inte sant? Eller var det verkligen så hon menade? Hade hon känt sig tvingad att bädda ner sig själv under lakanen bara för att därefter tvingas slumra bredvid ett blodtörstigt monster? Överdrift, ja, men tänk om det faktiskt var fallet? Perfekt, nu började tankarna gå överstyr igen.
”Du..” började Yaosu trevande och masserade försiktigt de dunkande tinningarna. ”Jag kommer aldrig att göra någonting emot din vilja, okej? Och enligt ryktena är jag asexuell..vem vet, det kanske är sant?” Avslutade han och åt upp de sista riskornen i skålen. Därefter drack han enligt regel upp de sista små klunkarna med te innan han fyllde koppen med hett kaffe. Koffein, det var viktiga grejer det. Plus att det var ganska behändigt att kunna syssla med något annat nu när stämningen blivit så..stel. Inte lite stel heller, utan till dess yttersta. Det var nästan så pass att han ville rysa.
”Okej, om du känner att du orkar så tror jag nog att det är det bästa alternativet faktiskt”, fastslog den äldre i ett försök att radera den lilla tröskeln de passerat innan. ”Eftersom du är med och är mer flexibel är mig kan vi ta med Chuchu, men hon kommer då nästan enbart att vara ditt ansvar. Du kommer behöva ta anteckningar på det som sägs under mötena och hålla reservationer på restauranger med kunder..åh, och såklart ta hand om Chuchu, det är viktigast”, rabblade tjugoettåringen vidare och smuttade på det varma kaffet. ”Jag har ett möte klockan tre som du inte behöver bry dig om, så jag antar att du slutar då.” Yaosu vek undan med blicken. Händerna var kupade runt koppen och ögonen fästa mot ett av de stora fönstren. Det snöade inte längre och himlen var oskyldigt blå. Marken var täckt av vit, glittrande snö och allting såg sådär magiskt ut. Usch, när han väl började tänka på det ville han verkligen inte gå på det där sista mötet, som inte alls var något möte. Kanske han borde slänga den grenen av företaget i sjön? Jo, fast det skulle bara resultera i en massa tumult och ilska från resten av parterna. Bara att tänka på röran fick honom att vilja krypa tillbaka ner under lakanen i sängen. Och inte nog med det kände han sig redan smutsig efter det som den tre år yngre flickan sagt. En underbar start på dagen hade verkligen krossats på några sekunder. Härligt.

Munnen faller på vidgavel, precis som ett stort O. Hela situationen är både roande och oroväckande. Det hade ju inte alls varit så hon menat, aldrig. Ordförrådet hade bara svikit henne i fel stund och det som kommit ut ur munnen kom verkligen från ingenstans. Ändå kan hon inte undgå att skratta lite åt det hela. Kanske det är därför hon inte tas på allvar mesta dels av tiden. Inte på något dömande eller elakt sätt, utan mer för att Hayley själv gjort bort sig helt och hållet. Kommer den äldre ens vilja ha med henne att göra efter det där? Osäkert.
”Det var verkligen inte så jag menade Yaosu,” konstaterar hon efter en stunds tystnad, och begraver ansiktet återigen i sitt heta te. Om hon märkt av att det faktiskt kunde vara på det sättet, att den andre skulle göra någonting emot hennes vilja, ja då hade hon stuckit för ett tag sedan. Nu är hon förvisso rätt rädd för nästintill alla när det kommer till närhet och fysisk kontakt, men de betyder inte att hon bara skulle låta saker och ting ske. Verkligen inte. ”Menar bara att jag mycket möjligt kommer börja klänga om vi slumrar till bredvid varandra. Men det gör jag alltid.” Är hon duktig på att förklara saker och ting? Definitivt inte. Hon kan inte riktigt få koll på orden inne i huvudet på sig själv, vilket är jobbigt när det är ett så viktigt samtalsämne. Det verkar däremot som att den tre år äldre försöker att radera det där samtalsämnet, gå över till lite viktigare saker, det vill säga jobbet. Hayley spetsar öronen för att hänga med i svängarna, komma ihåg allting hon behöver göra och vad som förväntas. Ta hand om Chuchu, såklart, anteckna på mötena och hålla reservationer på restauranger med kunder. Okej. En liten stund zoomar hon ut, fokuserar på maten innan hon återigen finner fokus. Det där mötet klockan tre är någonting som får hennes uppmärksamhet. Vad kan det vara? Hon är rätt nyfiken av sig, och helt ärligt villl hon väldigt gärna veta vad det är.. varför vet hon inte riktigt, hon har ju verkligen ingen rätt till att begära något sådant, och inte heller har hon något med det att göra.
”Kan jag åka hem till din pappa och packa lite då? Om jag ska stanna här det vill säga.”

”Åh, men du förstår väl att det inte är ett problem för mig? Tycker bara att det är bra att åtminstone någon faktiskt tycker om min päls”, mumlade Yaosu, med läpparna lätt trycka mot kanten på koppen. Ögonen var fortfarande stelt fästa på ett av fönsterna och axlarna hade sjunkit ihop en gnutta. Bra, nu framstod han som någon underlig galning som inte ville annat än att gosa. Kanske det var sanningen innerst inne, men inte någonting han någonsin skulle bli redo att erkänna. Fast å andra sidan, vem skulle tacka nej till en livstid av värme och kel? Ingen, inte en enda levande själ.
”Jag vet att det låter helt sinnesrubbat, tro mig, men..det är faktiskt skönt att bli kliad mellan öronen”, fortsatte tjugoettåringen bestämt och nickade frånvarande. ”Du ska däremot naturligtvis få ett eget rum! Med ett eget badrum och garderob..bara för att du sover i mitt rum betyder det inte att jag tänker dela mitt badrum”, konstaterade han och riktade slutligen blicken mot den tre år yngre flickan. Sådär, nu hade han åtminstone fått tillbaka en del självkänsla, och bra var nog det. Saker och ting slutade aldrig bra när det spann omkring alldeles för många tankar inne i skallen på lilla Yaosu. De ställde bara till det och skapade en massa oreda, oreda som fortsättningsvis kunde ställa till det för en massa andra människor utöver honom själv.
”Såklart! Min chaufför kan skjutsa dig och om du vill får du gärna ta med Joshua tillbaka. Jag kommer troligen inte komma hem förrän sent på kvällen, men du gör naturligtvis som du själv föredrar”, sade han och smuttade återigen på det heta kaffet. ”Vilket av gästrummen vill du ha förresten? Om du vill får du gärna göra det mer personligt..kanske till och med går med på att ta dig på en shoppingrunda om det kniper”, fortsatte han och drog på munnen. Tjugoettåringen var faktiskt inte helt jävla dum, utan insåg själv hur kal och stilren hela lägenheten var. Hayley fick mer än gärna göra sitt eget rum mer hemtrevligt, så länge det inte gick ut över resten av bostaden. Även om alla inte gillade att hålla allting så rent och simpelt gjorde Yaosu det, till dess yttersta, och han ville gärna fortsätta ha det så.
”Tack för frukosten.” Den äldre svepte det sista i kaffekoppen innan han ställde tillbaka den på bordet. ”Jag ska bara kila och göra mig iordning och sedan..” Han sneglade ner mot armbandsuret som satt runt en av handlederna med lätt rynkade ögonbryn. ”Sedan måste vi nog gå. Jag har ett kort möte vid kontoret och sedan en fotografering och sedan..äsch, vi tar det senare”, konstaterade han och kom upp på fötterna.

Bra nu har stämningen åtminstone blivit lite bättre. De hade definitivt missförstått varandra, och när det är långt ifrån bra när det praktiskt taget lägger grunden för deras relation. Relation, host host. Endast professionellt arbete, där de även sover tillsammans i samma säng. Hur som helst är det väldigt bra att de fått bort det ur vägen.
"Jaså? Är det någon som ogillar din päls?" Undrar hon med blicken fäst på den äldre. Han verkar envisas med att stirra ut genom fönstret, vilket ger henne tillfället att granska det vackra ansiktet. Varje ögonfrans, födelsemärke. Den vackra huden, de mörka ögonen och de rosiga läpparna. Avskyvärt vacker, Hayley själv känner sig lite medelmåttig i jämförelse. Inte för att hon ogillar hur hon ser ut, absolut inte, men att jämföra sig för hon då ändå. Var det där en hint? Att inte dela badrum? Hade hon duschat för länge? Mycket möjligt. Ajdå. Nu kan det inte ha något med det att göra, men kanske. Hängandes i underläppen sjunker hon tillbaka. Hon kan ju ta motorcykeln tillbaka. Hon har inte bilkörkort, men för motorcykel har hon allt det. Och det kan vara rätt skönt att ha den här i centrum. För att kunna åka till sjulbesöken smidigt.
"Vill du att jag ska fixa kvällsmat tills du kommer tillbaka?" Vad han nu vill ha något är en bra fråga. Men det får de helt enkelt gå igenom senare. "Tar gärna rummet på den här våningen." Känns bättre så, inte lika tomt. Plus kommer hon ha det närmare till två lurvbollar. Ögonen lyser upp när shoppingrunda kommer på tals, det är rogivande för henne. Hon behöver nya mammakläder. "Det ska jag nog kunna fixa." Hon har inte så mycket saker, hon hann inte packa ner allt när föräldrarna sparkade ut henne. Nu kommer hon nog kunna göra det hemtrevligt, men mycket saker har hon då inte. Med tanke på att hon själv redan duschat och gjort sig i ordning, ställer hon sig upp för att börja med disken.
"Jag gör klart här i köket så länge."

Med ett litet leende strykandes över de röda läpparna sköt tjugoettåringen in stolen han nyss suttit på mot bordet. Det fanns faktiskt en hel del människor som inte uppskattade den där kritvita, fluffiga pälsen för fem öre. Nu var det förvisso inte många som fått den stora äran att få varken se eller röra vid den, men de som nu faktiskt gjort det hade mest varit lätt äcklade. Nåväl, alla förutom Zihao som av en ganska klar anledning kände att han kunde relatera. Skillnaden mellan Hayley och Zihao var att den sistnämnda mest gillade att pilla med den för att irritera den äldre. Pilla, rycka, dra - precis som en femåring. Det brukade för övrigt ske i exakt den ordningen.
”Jag har inte visat den för sådär jättemånga, men..mamma tycker att jag fäller för mycket och Weimin är bara allmänt livrädd för allting som är större än en myra”, förklarade han med en lätt axelryckning och trummade med fingrarna på stolsryggen. ”Och jo, du får mer än gärna laga middag tills jag kommer hem”, fortsatte han med huvudet en smula på sned. ”Om du orkar vänta kan vi äta tillsammans, du får laga precis vilken mat du själv vill.” Yaosu drog ytterligare på munnen så att leendet riktigt strålade. Vid det laget var det nog ingen hemlighet att han starkt uppskattade den yngre flickans sällskap.
”Förresten”, började han strax efter att ha vänt sig om för att röra sig mot rummet. ”Det enda sovrummet på den här våningen är mitt så..om du vill ha det på den här våningen..” Han tystnade och höjde på ett av de mörka ögonbrynen. Kanske han skulle bli tvungen att bygga om garderoben till ytterligare ett badrum?

Efter att strax därefter ha lämnat köket och kilat in på sovrummet, stängde tjugoettåringen försiktigt dörren om sig. Kläderna han var för tillfället fick duga, men han behövde dra hårborsten genom håret och leta rätt på en slips. Fast tandborstningen fick komma först, och det gjorde den också.
Resten av tiden i rummet blev inte direkt kortlivad, utan det dröjde närmare en halvtimme tills Yaosu kände sig färdig. Han hade dragit borsten genom det mjuka håret gång på gång och sett till att varje litet hårstrå låg rätt på hjässan. Inget smink eller någonting annat förutom lite parfym och återfuktande kräm över ansiktet. Mer än så var det inte, men ändå hade det tagit honom så pass lång tid. Perfektionist? Absolut.
Med fingrarna pillandes med den översta knappen på skjortan öppnade han dörren och gick ut i hallen.
”Jag är klar nu, vi behöver börja gå om vi ska hinna i tid!”

Det var oförståeligt för Hayley, hur någon inte kunde uppskatta den varma, lurviga pälsen. Nu kan hon själv bli lite trött på Jellybean, som stannar i hennes rum, när hon fäller över sängen. Men herregud, det negativa är ingenting i jämförelse än allt det positiva. Däremot måste det vara jobbigt för tjugoettåringen själv, som alltid vill ha lägenheten fläckfri men kanske fäller lite päls här och var. Jobbigt. Hon kan inte förstå sig på hur Weimin är rädd för allt. Men folk är annorlunda påminner hon sig själv, som aldrig varit rädd för något djur alls. Kanske det är för att hon växte upp med stora hästar, men de var alltid otroligt snälla. Så egentligen kan hon inte föreställa sig hur det är.
"Konstigt, jag tycker som sagt att den är alldeles bedårande." Med de orden finner hon sig själv klappa honom på axeln några gånger. Var det dåligt gjort? Troligen. Kroppskontakt ska de nog inte ha överhuvudtaget om det inte gäller att skaka varandra händer. Men hon kunde inte riktigt hindra sig själv. Yaosu är mysig att vara med, och en klapp kändes väldigt bra där och då.
Fixa mat kan hon absolut göra. Men komma på måltider? Svåra grejer det när man inte har någon fantasi, kanske hon får fråga Zihao om råd när hon kommer hem till Mr Huaze. Han bör veta vad hans storebror gillar. Eller Joshua, de har ju känt varandra ett bra tag. Hon stannar upp med sitt plockande och höjer blicken mot den andre. Jaså? Hade hon missuppfattat allt nu? Fanns det inte ett till rum på våningen? Åh...
"Nej nej, då är det klart att jag tar ett annat!"

Hon blir precis klar med disken när rösten ekar i hallen, och bara det får ett leende att spricka upp över läpparna. Gud hon är så löjlig, hon kan inte undgå att fnissa åt sig själv. Men det är en fin röst.
"Brukar du ha Chuchu i koppel?" Definitivt ska hon ta med vovven, ha lite sällskap i den nya miljön. Det är bra. Efter kängorna kommer på fötterna börjar hon vira in halsen i en halsduk, och sträcker sig efter sina vantar.

Bedårande. Ordet hade susat omkring inne i skallen på Yaosu under den senaste halvtimmen och ekandet ebbade inte ut förrän Hayley frågade om Chuchu brukade gå i koppel eller ej. Först då lyckades han komma på andra tankar, efter att ha öppnat dörren mot hissen och dragit på sig finskorna. Han hade för övrigt snappat åt sig en lång, svart kappa och virat en mjuk halsduk runt halsen. Det var trots allt vinter och temperaturerna letade sig ner mot närmare minus fem, så det var lika bra att ta på sig ordentligt.
”Jo, jag brukar ha henne i koppel men..” Tjugoettåringen tystnade och fiskade upp den lilla vovven i famnen, för att därefter stoppa henne innanför kappan så att endast huvudet stack ut. ”Hon brukar bli kall om tassarna, speciellt nu när det ligger en massa snö på marken”, fortsatte han och stoppade ner ett av de glittrande kopplen i en av fickorna. Ja, hunden hade mycket riktigt ett koppel täckt av ingenting annat än riktiga diamanter och ja, Yaosu tyckte väldigt mycket om att skämma bort sin lilla guldklimp.
”Det är inte jättelångt att gå men jag vill inte att hon ska bli förkyld”, förklarade den äldre och lämnade en liten puss på den lurviga hjässan. ”Jag vill inte att någon av oss ska bli förkylda..tänk vad mycket arbete som skulle missas, hemsk tanke”, fortsatte han med en liten rysning och klickade på knappen till hissen. Det fanns bara en lägenhet i hela byggnaden, resten var kontor och lager. Däremot skulle han enkelt kunna renovera hela fastigheten och hyra ut allting - en bra investering för framtiden? Varför äga en hel byggnad på ett så attraktivt ställe om den inte användes till sin fulla potential? Äsch, det var någonting han kunde fundera över senare, nu skulle han stå och le som ett fån inför en kamera fram tills lunchen. Nåväl, efter att mötet var klart. Mötet, snarare det första mötet för dagen. Efter fotograferingen och intervjun var klar skulle han ju bli tvungen att sitta i ytterligare ett möte med en viss tjuv, eller vad man nu skulle kalla henne för. Urk, varför försökte folk ens stjäla hans egendom? De skulle ändå aldrig lyckas, suck och återigen suck.

Det verkar ta en liten stund för den tre år äldre att svara, vilket inte är någonting bekymrande för Hayley. Det låter henne fokusera på att vira halsduken runt halsen, knäppa den rutiga kappan. Sen släpper hon ut de ljusa lockarna, de faller ner över ryggen, ner mot midjan. Efter hon strukit handen igenom det nytvättade håret sätter hon på sig sin mössa. Det är inte så lätt att vara bekväm i en mössa om håret är uppsatt i en hög bulle. Tillslut glider blicken tillbaka till den andre, granskar honom medan han gräver ner den lilla vovven i sin mörka jacka. Fy vad gulligt. Chuchu såklart, fruktansvärt söt där hon ligger med bara huvudet nyfiket uppe, men också själva handlingen. Att låta sin lilla kompanjon vila tätt intill bröstkorgen på honom, i jackan. Det är klart hon blir kall av snön, varje liten hund som rör sig på sina tassar måste bli frusen. De har inga skor.
”Om jag går barfota, får jag också krypa in i din jacka?” Frågan ställer hon samtidigt som hon drar på sig sina vantar. Det är ett skämt. *Host* *Host*. Hon skulle inte ha någonting emot alls att krypa in där, om hon får plats det vill säga. Men utåt sett var det ett skämt. Aldrig att hon skulle säga något sådant och vara hundra procent seriös. Nej, då skulle hon bara bli generad och göra så att Yaosu kanske känner obehag. Det vill hon inte. Men han får allt vänja sig att hon kan säga en del korkade saker om de ska jobba tillsammans. Bara hon ser till att hålla alla tankar för sig själv när de är på möten. Det skulle nog inte leda till någonting positivt. Det verkar ju definitivt som att den andre tar sitt jobb på högsta allvar, om det nu är allt arbete som han oroar sig över och inte sig själv om han får en förkylning. Det får henne att fastna mitt i sin rörelse, stannar upp med sitt fixande av mössan och stirrar i tystnad på honom. En kort stund, för att inte vara alldeles för obehaglig. Tills hon börjar röra sig till hissen.
”Jag tror inte du ska tänka så mycket på arbetet om du blir förkyld,” Hon förstår det där, men hon själv har aldrig varit någon som begraver sig i arbete eller läxor. Hon gör väl egentligen tvärt om, vilket inte heller är någon bra egenskap. Men under en förkylning behöver kroppen vila, att fokusera på jobbet kommer inte direkt att ge en det.

Ursäkta? Yaosus ögonbryn for upp i pannan på honom och han lade huvudet på sned. Förvirrad? Kanske en gnutta. Det som nyss farit ur munnen på lilla Hayley kanske hade varit ett skämt, eller rättare sagt hade det nog till hundra procent varit det, men ändå kunde han inte undgå att ta det halvt om halvt på fel sätt. För hjärnan tog honom nämligen genast till ett helt annat ställe - ett ställe som svarade ja utan tvekan. Han skulle definitivt ha låtit den yngre flickan krypa innanför jackan på honom, till och med om hon haft skor på sig. Det var liksom ingenting han direkt kunde förneka, även om han uppenbarligen försökte.
Kinderna blev snart rosiga och blicken vek genast undan medan fingrarna strök genom Chuchus mjuka päls. Vad skulle han ens svara på det där? Jo, han insåg naturligtvis att det varit ett skämt, men hjärnan ville samtidigt inte följa med i svängarna överhuvudtaget. Troligen eftersom tjugoettåringen inte ville att det som nyss sagts skulle vara ett skämt, utan en genuin fråga. Åh, jösses vad de där små orden ställt till det i skallen på honom. Patetiskt.
”Du skulle inte ens ha hunnit in i hissen barfota, jag hade fångat dig och tvingat på dig både sockor och skor”, påpekade den äldre och steg in i hissen, vara dörrar nyss öppnat sig med ett litet plingande. Dörren till lägenheten låste sig automatiskt, plus att dörrvakten på bottenvåningen aldrig tillåt någon att ens komma nära dörrarna in till komplexet så länge Yaosu inte var hemma.
”Men..om du av någon anledning befunnit dig utomhus, utan varken skor eller strumpor, så hade jag stoppat dig innanför min jacka, ja”, fortsatte han och drog på munnen. Usch, det där hade låtit förfärligt fånigt, men vad skulle han annars ha svarat? Med en lögn? Nej, det gick emot hans värderingar - ironiskt nog, med tanke på att han ljög i princip hela tiden.
Ögonen fäste sig så småningom på Hayley igen och hjärtat slog en ofrivillig liten volt. Hon var minst sagt söt med den där mössan trädd över öronen och såg allmänt mysig ut. Tankarna fick honom att genast börja gnaga sig själv i underläppen. Vad höll han ens på med? Hon var en av hans anställda och tja, det var inte acceptabelt att gå omkring och ha sådana funderingar. Absolut inte. Dumma, dumma Yaosu.
Med en liten, ohörbar suck drog han en av händerna genom håret och slöt ögonlocken. Ta dig samman, du har viktigare saker att tänka på. Ögonbrynen drogs samman och ett av ögonlocken for upp, medan fingrarna fortsatte pilla bland de mörka lockarna.
”Även om jag blir sjuk kan jag inte direkt stoppa huvudet i sanden..arbetet försvinner inte bara för att jag får en rinnande näsa och hosta”, mumlade Yaosu och gjorde en liten grimas när Chuchu lämnade en blöt puss över hakan på honom. ”Det är därför jag föredrar att inte bli förkyld.”