Någonstans i Sverige

Karl-Fredrik satt i en av barackerna som tillhörde kompaniet och försökte skriva ett brev till Aaron, något han försökt länge. Inte det vanliga, utan ett med förklaring och känslor. Men vilken förklaring? Att när han hade fått erbjudandet så tänkte han att det var för en god sak och även något som skulle göra fadern stolt. Fadern som aldrig varit stolt och slagit ur sonen det han inte gillade. Karl-Fredrik hade inte talat om honom, inte ens med Aaron eller de på kollektivet och han visste inte om de skulle förstå.
Men nu satt han där, med ångest och ett krig utanför dörren. Han hade sett saker han aldrig hoppats behöva se och han ville bara hem. Hem till Aaron och tryggheten, hem och be om förlåtelse och säga hur mycket han älskade honom.
Karl-Fredrik hör syrenen tjuta och sen en kraftig explosion. Han far bakåt och tappar brevet, människor springer, skriker och allt är i en enda röra.

Aaron hade länge - egentligen sedan hans läkare blev mer och mer rådvill efter alla tester som inte gett de minsta resultat - funderat på ifall han borde skriva till Karl-Fredrik. Skriva och berätta sanningen, sanningen om det skick han var i och att han inte ens visste om han skulle vara kvar när han väl kom hem igen. Han var rädd, rädd för vad som kunde hända Karl-Fredrik och rädd för vad som skulle hända han själv. Rädd för vad det egentligen var som pågick. Han borde väl egentligen göra det, öppna upp sig och prata om alla de känslor som han känt sedan han fick reda på att han skulle till kriget. Men det var svårt.
Men nu kunde han åtminstone för en liten stund ägna tankarna åt något annat, rättare sagt kollektivet. Att vara där var alltid roligt. Han hade tagit en buss dit - normalt sett brukade han gå då det var så kort bit, men han litade inte på att han hade orken till det ens. Han knackade lätt på innan han bjöd in sig själv lite och klev in, kände sig som hemma där plus att han ju faktiskt blivit ditbjuden.

Dånet var öronbedövande om honom och han försökte ta sig upp bland alla bräder och glassplitter. Så småningom lugnade det ner sig, bomben var nödvändigtvis inte riktad mot dem och Karl-Fredrik blev snart framgrävd och förd till sjukhustältet. Men han var inte så illa som många andra, lite glassplitter i ansiktet, men han hade inte förlorat synen. Istället skickas han med en styrka till byn som blivit anfallen för att hjälpa de civila där i byn där skadan var som värst.
Karl-Fredrik hade sett så mycket av detta, man vande sig aldrig. Folk som låg på gatan med varken ben eller armar, döende. Det var hemskt och Karl-Fredrik kände sig självisk att han längtade hem.

Aaron hade efter många om och men slagit sig ner för att skriva det där brevet. Vilket var så svårt. Han visste ärligt talat inte alls hur länge han satt där och tänkte, tvekade, skrev och suddade ut igen. Det kändes inte som om något han kom att tänka på var bra nog eller lät bra. Men till sist kom han fram till att det bästa var att helt enkelt inte tänka. Bara skriva av sig istället, skriva precis det han kände och som han måste få fram istället för att tänka fram och tillbaka på hur formuleringen lät och så vidare. När han väl kom igång med det var det som om orden istället bara rann ur honom. Kan hända att det blev rörigt - men det var också hans insida, så det speglade väl ganska bra då.

Jag är sjuk.
Jag misstänkte det redan när du reste, men det har blivit många gånger värre. Jag vet inte längre alls ifall jag är kvar när du kommer tillbaka. Ingen vet vad felet är, läkarna kan i princip bara klia sig i huvudet. Så jag har ingen aning om hur långt jag har kvar, och för att vara ärlig skrämmer det skiten ur mig. Allt går bara åt helvete.
Men jag kan inte lämna dig utan att ha fått säga allt det jag vill säga.
Att du inte sade någonting, att du bara lämnade mig så och det utan att ens säga adjö, sårar ändå mer än vad den här sjukdomen kunnat göra hittills. Du verkar ha prioriterat din far högre än mig, som varit din i två år, och jag trodde att jag betydde mer för dig än så. Jag trodde att det var vi mot världen, men istället vet jag inte ens ifall jag har dig kvar som min längre. Kanske var allt det här bara något sätt att komma undan, vad vet jag - jag vet ingenting vad gäller dig längre. Jag älskar dig, och det gör allt så mycket svårare - för sanningen att säga verkar det inte som om det är besvarat längre, och det gör det så mycket svårare att du är där nere och svävar i livsfara. Varför kunde du inte ha lyssnat på oss? Jag förlorade allt jag hade när min familj svek mig, men du fanns du där och höll upp mig. Du blev mitt nya liv, och nu känns det som om allt det bara rasar också. Jag vet ingenting längre, jag vet inte var eller om jag har dig eller om du älskar mig, jag vet inte ens ifall jag lever länge nog att få reda på det. Det enda jag vet är att jag älskar dig.

Karl-Fredrik var i lägret när han fick brevet, ett brev han knappt vågade öppna. När han väl läst det blev han bara sittandes. Hans älskade Aaron var tydligen dödssjuk, varför hade han inte sagt något? Karl-Fredrik visste dock att så mycket berodde på honom och hans agerande.
Tyst drog han sig ifrån de andra och grät sig till sömns, för han kände att han redan förlorat honom. Han förtjänade inte mannens kärlek i alla fall.
Följande dag besvarade han dock brevet.

Hej.
Det gör mig så jävla ont att höra om dig, om allt. Vet inte ens vad jag ska säga eller förklara mer än att jag älskar dig mer än något annat och vill inte förlora dig.
Allt varför jag åkte, i grund och botten var det min fars ide. Min far ville att hans son skulle bli militär och allt annat slog han ur mig....

*Tårar på papperet*
Det är egentligen ingen orsak, men en barnslig dröm. Du betyder så mycket mer och han inget, han svek mig inte du och nu har jag svikit dig.
Jag gör allt i min makt att komma hem.
Förlåt
Jag älskar dig.

Han avslutade brevet och hoppades det skulle komma fram, han ville säga så mycket mer, men kunde inte få ner det i papper. Om kärleken han kände till Aaron, om sin far och hur han slog honom, om att han inte ville förlora honom.

Hans brev hade gjort saker både lättare och jobbigare. Dels lättare, för han blev ju lite lugnad av att han faktiskt verkade ångra sig - åtminstone sade han det. Han hade sagt att han inte brydde sig om pappan innan också, ändå hade han gjort så. Men han försökte se det positivt. Samtidigt som det var svårt att veta att han tyckte det var jobbigt att veta om allt det här.
Han hade efter en del om och men bestämt sig att flytta till kollektivet igen. Det kändes som en bättre lösning, och en enorm lättnad att slippa ordna med allting själv - han kände sig helt tömd på energi bara av att ordna allt han måste för att få livet att snurra på. Bara att ge sig upp och laga mat och sånt var jobbigt, att hålla sig på benen den stunden det krävde trots yrseln och det ständigt kommande illamåendet. Han hade fortsatt minska en massa i vikt och var vid det här laget i princip bara skinn och ben trots att han åt allt han lyckades trycka i sig och fick mediciner emot det.
Han hade tagit sitt och Karl-Fredriks gamla rum - något annat hade känts helt fel. Det var hans hem på något vis, och att vara tillbaka hos den lilla familjen i kollektivet var ändå en lättnad nu när han hade det jobbigt.

Karl-Fredrik hade försökt att få tag på en telefon, men utan att lyckas. Han kunde inte kontakta dem därhemma och kunde bara hoppas att kollektivet tog hans om Aaron och att han inte var där själv.
Han försökte komma hem, men hade ingen tillräckligt god anledning än att hans kompis var sjuk så han fick stanna. Men snart fick han veta avresedatum och han kunde skicka det hem.

Efter en månad av oro och ångest satt Karl-Fredrik äntligen på tåget hem till Stockholm, hem till kollektivet och Aaron.
Men han var inte samma person som lämnat, han såg härjad och hade avsmalnat. Maten hade inte varit den bästa i slutet och upplevelserna hade tagit på honom.
Hans arm var omlindad, men var lyckligtvis inte mer än stukad. Halva ansiktet var upprivet med glassplitter men även det skulle bli bra.
Det var mer det psykiska, han verkade enormt nervös och ryckte till vid varje smäll.
Han fick en taxi hem betalad av försvaret och snart befann han sig i kollektivet igen.
Han dumpar sin packning i hallen och hinner knappt hälsa på de andra innan han går till rummet och öppnar dörren livrädd för vad han får se.

Aaron hade haft det väldigt tufft det sista, och det han mest egentligen gjorde om dagarna var att ligga och läsa eller liknande och bara ta det lugnt. Han klarade helt enkelt inte mycket mer i det skick han var, hur mycket han än ville göra.
Han hade fått datumet, och det var lite därför han just bytte om dä han dök upp. Han ville väl helt enkelt se lite respektabel ut även om han såg ut som rena vraket, eller benrangel skulle väl också vara en rätt bra beskrivning. Han höll just på och bytte tröja då han hörde sin dörr öppnas, drog på sig den nya tröjan och snurrade runt. Karl-Fredrik, han var verkligen där. Han log genast stort.
"Hej." nästan viskade han fram, visste inte riktigt vad han skulle säga eller göra. Det gjorde ont att se honom sådan, skadad - och han kunde ju tänka sig att han var skakad med.

Karl-Fredrik stirrade på honom och fick inte fram ett ord av att se honom sådan. Istället gick han sakta fram till honom och drog in honom i en kram med den friska armen. Han hade magrat så, det var inte mycket kvar av honom.
"Hej" viskade Karl-Fredrik tyst fram med sprucken röst för att hålla tårarna tillbaka.
"Jag älskar dig, jag har saknat dig, jag...." men hans ord försvann och istället vätte han ner Aarons tröja med tårar. Så gick det med att vara stark inför Aaron som han hade intalat sig själv att vara för hans skull.

Aaron kände sig lite obekväm nästan av hans blick, men av den simpla anledningen att han nästan skämdes över att visa sig såhär svag och sjuk inför honom. Han lade försiktigt armarna omkring honom, hade ju ingen aning om hur mer skadad han var eller om han kunde hålla om honom ordentligt.
"Jag älskar dig med." sade han tyst, det dröjde inte alls länge förräns hans ögon också började rinna av att han var där igen. Plus att det kändes som om saker mellan dem två var bättre igen, han visste inte ifall det var helt bra men ifrån hans håll kändes det som om mycket löstes bara utav det här.