Elbastian +10 [PRS]

Söt? Seb grimaserade och stängde ihop ögonen. Nej, att bli kallad söt var långt ifrån något han tyckte om och det fick alltid liknande reaktioner från hans sida. Cringande, typ. Trots att det är cringe att säga cringe. Det fanns inget annat sätt att beskriva reaktionen på. Bleh.
”Jag är inte söt!” utbrast han efter att ha slagit upp ögonen igen. Kanske en grav överreaktion till ett så litet ord, men han kunde inte hjälpa det. Det fanns få saker som han hatade att bli kallad mer än söt.

På tal om överdrift...ja herregud. Den yngre kunde verkligen vara en drama queen(king?). Söt var för Elliot en komplimang. Det klart det fanns saker han hellre blev kallad men när han använde ordet som beskrivning på Seb, så var det definitivt inget negativt.
”Äh, ge dig! Det är du visst”. Ja, det där stod Elliot fast vid. Han drog sig undan den lilla bit som gick och fiskade därefter upp tvålflaskan. Nej, här kunde de ju inte stå kvar länge till. Återigen, kallt kallt kallt.

Dramaqueen/king var han definitivt. I alla fall ibland, som tillfällen som dessa till exempel. Alla hade sina brister och en av Sebs brister var tydligen att han var onödigt dramatisk och lättkränkt när det kom till en del saker.
”Det är du som ska ge dig”, kontrade han med och snodde tvålflaskan från Elliots händer. ”Det är inte normalt att kalla folk söta om de är över typ tio år...” Och det var väl kanske inte helt sant. Men äh, att tänja på sanningen var väl inte helt fel, inte i detta läget i alla fall. Dessutom var det inte som att Elliot skulle gå på det. Sebs ord var tomma. Tomma ord var okej.

Vad var det för mening med att sno tvålen på det där sättet? Nu skulle det ju bara dröja ännu längre innan han kunde fly ut ur denna tortyrkammare(på tal om att vara en dramaqueen). Suck. Ordningen de rengjorde sig i spelade såklart ingen roll. Lika lång tid. Men det var ju alltid nice att vara först. Åtminstone när det kom till detta. De gröna ögonen blängde skämtsamt uppåt.
”Och vem har sagt att någon utav oss är normala?”, kontrade den äldre och försökte sno tillbaks tvålflaskan.

Elliots försök att ta tillbaka tvålflaskan misslyckades, för den höll Seb hårt i. Egentligen mest för att retas med sambon. Han var ju medveten om att det iskalla vattnet störde Elliot mer än han själv, så egentligen hade det bara varit rätt att låta Elliot bli klar först. Men äh, lite iskallt vatten skulle ingen av dem dö av. Det var okej att retas. Ibland.
”Jag är ganska normal”, svarade han och nickade lätt innan han började tvåla in sig. ”Fast det är lite svårare att säga om vissa andra...” Han flinade till åt sitt eget lilla skämt innan han räckte över tvålflaskan till Elliot.

Den bra stämningen som varit morgonens tema, skulle verkligen inte hålla i sig länge till om Elliot blev kvar mycket längre. Frysa var ingen favorit även om det var värre att vara för varm. Sambons retande började definitivt att gå den äldre på nerverna, men han var van. Om Seb inte ville att Elliot skulle få tag på tvålflaskan/besticken/nycklarna/whatever, så fick Elliot helt enkelt inte tag på det. Längden var definitivt orättvis. Numera var de lite mer jämna i muskelmassa men ja, längden var den samma.
”Äh, du vet inte vad du snackar om”, muttrade(och huttrade) han till svar med samma skämtsamma blängande som tidigare. Tog därefter emot tvålflaskan och smörjde in sig. Rätt slarvigt för tårna började ju typ domna bort. Inte kul.

Seb var van vid att tassa på den äldres nerver. Eller tassa och tassa, ibland trampade han riktigt ordentligt och då och då hoppade han väl till. Men huvudordet i det här var väl ändå att det var på skoj, och skoj fick man väl ha? Äh. Elliot kunde dessutom gå Seb på nerverna också. Till exempel genom att diska mitt i natten.
”Nu låter du som alla gubbar på jobbet”, sa han, halvt skämtsamt och halvt bittert. Det stämde ju. Samtidigt var Elliot långt ifrån lika irriterande som gubbarna på jobbet. Äsch, strunt samma. Sekunden senare steg han ur duschen och drog åt sig en handduk som han virade kring höfterna.

På samma sätt som Sebastian inte uppskattade att bli kallad söt, var gubbe inte något Elliot ville ses som. En sur gammal gubbe var det absolut sista han ville bli. Dödsångesten var ett faktum. Om en nu inte kunde komma undan att bli gammal så ville han bli en sådan där mysig farfar eller morfar som folk pratade om. Själv hade han ingen sådan, men ibland började ju äldre prata med en på tunnelbanan eller i affären och tänk vad fint det hade varit att vara så. Mata duvor. Mm.
”Jag sa ju att jag börjar bli gammal”, muttrade Elliot vidare med mindre och mindre skämtsamhet i rösten. Det där refererade till ett av gårdagens samtalsämnen. Det vill säga trettioårskrisen. Självklart förstod Elliot att det inte var det som den yngre menat men äsch. Han sköljde snabbt av sig och skyndade sig sedan ut, utan att skrapa för vem hade tid för sånt? Därefter följde han sambons exempel och virade en handduk kring höftena.

”Börja inte med den smörjan igen”, muttrade Seb. Ja, det var väl verkligen något som gick honom på nerverna. Elliots åldersnoja. För Elliot var knappt äldre än han själv och om Elliot fick åldersnoja kändes det som att Seb också skulle ha det, men eftersom han nu aldrig fick någon jäkla noja kände han sig omogen och dum. För Elliot var ju den smarta av dem, och det var väl han som hade bäst tidsuppfattning? Det var ju Elliot som hade rätt och Seb som hade fel. Men han kunde inte känna sig nojig över sin ålder. Kunde inte känna som att tiden rann ut. Men han ville. Vem ville ha åldersnoja? Seb! Skrattretande.

Reaktionen från den yngre var väntad. Elliot hade nämnt sin åldersnoja fler gånger, även innan gårdagen. Och samtalsämnet tycktes alltid dra med sig en dålig stämning. Inte katastrof men ja, ingen bra stämning. Vilket var förståeligt. Vem ville prata om att bli gammal? Vem ville bli gammal? Och framför allt; vem ville må dåligt över att bli gammal? Ingen! (Jo, Seb lol)
Elliot valde att inte svara. Han var inte sugen på att börja tjafsa. Nej, han var sugen på frukost, inget mer. Så därför öppnade han bara badrumsdörren och tassade tillbaks in till sovrummet för att klä på sig och därmed göra sig redo för dagen.