Vikings PRS Emma07 & wolfy

Då Tyra började gå vid hennes sida vred Asta något på huvudet för att se på den mörkhåriga kvinnan.
"Ett par?" upprepade hon och höll tillbaka ett skratt. Det skulle hon knappast påstå att hon och Harek var. Hon visste inte vad de för tillfället var, men hon visste åtminstone vad hon hoppades på att framtiden skulle föra med sig.
"Nej. Men jag är en fri kvinna." Hon var inte längre hans slav, eller någon annans för den delen, utan hon var fri. Och det var något hon la ett stort värde på. Asta promenerade vidare under tystnad en stund innan hon valde att avbryta tystnaden igen.
"Du har kommit närmare Audun," konstaterade hon med ett litet leende.

Tyra var glad för hennes skull, glad att de tycktes gilla varandra så och att hon hittat någon. Och Harek såg ju bra ut, även om det inte var på långa vägar i närheten av Audun om man frågade henne. Men hon var ju ganska partisk i den frågan - och rätt glad att det inte vad hon visste var fler som såg på honom på samma sätt som hon själv.
"Jag är glad att höra det. Både att du också är fri och för vad du och Harek än har." log hon, hon hoppades lite på att kunna komma närmare - det hade varit kul med en vän här i sin egen ålder som dessutom hade en bakgrund lik hennes egen. Då hon frågade om Audun kunde hon inte låta bli att le, även om hon inte hade en aning heller om vad hon skulle kalla dem. Det var ändå något helt nytt som de avslöjat för varandra bara föregående kväll. Eller ja, mestadels hon kanske men sen brukade det väl ofta vara hon som pratade mest.
"Det kan man väl lugnt säga iallafall." log hon, vad än framtiden hade att erbjuda henne och Audun var hon faktiskt lycklig där med honom vad de än hade med varandra.

"Tack." Asta nickade mot Tyra. Hon var inte direkt kylig utan mer reserverad. Trots allt hade hon inte spenderat mycket tid tillsammans med den andra kvinnan efter att deras vägar skiljts åt i skjulet. Men det skulle vara trevligt med någon hon kunde lita på till hundra procent, och med tiden kanske hon skulle komma Tyra närmare. Nere vid stranden så avvaktade hon en stund innan hon deltog i att jobba med båtarna liksom de andra. Hon hade tidigare talat om för Harek att hon skulle vara till nytta, och hon var fast besluten om att hålla sitt löfte.


Knut var en av männen som tagit sig ner till stranden av jarlen order. Oväder väntade dem, förmodligen redan följande dag om de hade otur, och de behövde minimera risken för att skeppen skulle ta skada i stormen. Han hade inte kunnat undgå att lägga märke till Darelle. Han var ovetande om hennes namnbyte och det intresserade honom heller inte vad hon kunde tänkas heta. Han hade inte kommit över det faktum att hon sårat honom då hon blivit tagen till fånga. Tvärtom hade hans vrede växt för varje dag. När han såg henne gå iväg såg han sin chans. Knut vinkade till sig två män som tillsammans med honom följde efter henne. Då de kommit en bra bit från stranden greppade han tag om hennes händer för att hålla dem i ett järngrepp. Den lediga handen strök sig över hennes kind innan fingrarna la sig mot hennes haka. Efter att ha spottat ur sig kränkande och hotfulla ord, krånglade han med sina byxor innan han försökte dra upp hennes klänning.

Darelle hade skickats tillbaka upp till byn för att hämta lite fler rep, hade själv ägnat en stund åt att hjälpa till då hon inte såg någon mening med att bara stå och se på medans dem jobbade. Trots att Audun sannerligen var en syn medans han jobbade. Hon lade knappt ens märke till att Knut följt efter förräns hon kände någons tag om hennes handled, ryggade genast undan ifrån honom och försökte rycka sig loss. Lite kunde hon allt slåss, men de var tre stycken och hur hon än försökte var de både starkare och skickligare än henne.
"Släpp mig, ditt äckel!" fräste hon ilsket, vid det här laget riktigt ilsken samtidigt paniken började komma krypande mer och mer. Hon försökte desperat ta sig loss och försöka sparka bort honom, men än så länge var försöken lönlösa.

Audun hade ju inte kunnat undgå att följa Tyra med blicken då hon gick därifrån. Han hade jobbat på extra hårt, mycket för att imponera på henne. Nu kunde han slappna av lite då hon gett sig av för att hämta fler rep. Han skrattade gott och hade roligt med de andra männen medan han jobbade, blev dock fundersam då Tyra inte syntes till. Det kunde omöjligt ta så lång tid att gå efter några rep till. Han borde lita mer på henne och att hon klarade sig på egen hand, men nu kunde han inte lugna sig själv utan han skyndade sig iväg. Han ropade hennes namn och frågade folk han såg ute om de sett till henne. Efter några tiotals meter till stötte han på en panikslagen kvinna som bad honom rädda en stackare som var på väg att bli våldtagen. Audun skyndade desto mer på stegen och då han såg Tyra framför sig med tre män runt sig. För en kort stund stod det alldeles stilla i hans medvetande. Men då han vaknade upp ur dvalan var han så full av vrede att han såg rött. Med ett vrål sprang han fram den sista biten, högg yxan i Knuts axel innan han vände sig mot de andra männen.

Tyras panik hade växt en hel del under den relativt korta stunden som gått, för trots hennes ständiga försök hade hon egentligen inte den minsta chans att ta sig loss ifrån männen.
Hon hade nog aldrig varit så lättad över att få se - eller ja, i det här fallet höra först - Audun, även om hon förstås brukade bli glad att få se honom. De andra två männen verkade åtminstone förstå lite snabbare än Knut att det var lite smartare att dra sig undan, och ärligt talat hade Tyra knappt ens koll på vad dem gjorde mer än släppa henne. Vilket milt och minst sagt var en lättnad - fram tills nu hade hon väl varit mest ilsken och paniken, men nu när ilskan lade sig tog rädslan över istället. Hon var på några sekunder framme och i princip slängde sig i Auduns famn - han må få vara så arg han ville, men hos honom var enda stället hon kände sig trygg för tillfället.

Audun kramade om henne och pussade henne på pannan, släppte därefter taget om henne för att lätt puffa henne mot sidan. Trots att han ville ta hand om henne och försäkra sig att hon var oskadd och okej - med tanke på omständigheterna - så kunde han inte låta Knut eller de två andra gubbarna ta sig därifrån som om ingenting. De hade gått på hans kvinna och det kunde han definitivt inte se mellan fingrarna. Han tänkte inte ens efter utan han bara agerade efter sina känslor. Han var ursinnig. Det faktum att han hade tre män mot sig bekymrade honom inte. Han lugnade inte ner sig förrän folk från stranden kom springande och höll honom tillbaka, trots att de fick kämpa med att hålla honom från Knut då Audun själv upplevde att han inte var klar med mannen än på långa vägar.

Tyra hade helst bara velat vara kvar i hans famn, och när hon då sen befann sig själv övervägde hon först att gå hem - men ärligt talat ville hon inte vara själv just nu, även om hon kände sig trygg hemma, och allra helst hos Audun. Därför beslöt hon sig till sist för att vara kvar iallafall. Det dröjde inte särskilt länge förräns flera andra kom i full fart, varav Harek var en av dem som drog undan Audun.
"Lugna ner dig", bad han, han förstod visserligen till fullo vännen ifall det var som det såg ut och klandrade honom inte det minsta för att han agerade så. Men han kunde ju ändå inte låta honom helt ge sig på de andra.

"Som fan heller," fräste Audun då hans vän uppmanade honom att lugna ner sig. Hur skulle han kunna lugna ner sig då han nyss bevittnat tre män som försökte gå på hans kvinna? Det var oacceptabelt. Blodet rann från Knuts ansikte och axel, men Audun var inte på långa vägar klar med honom ännu. Han skulle slå honom tills hans fula ansikte var förstört. Han skulle slå Knut om och om igen tills han inte längre hade energi i kroppen, eller tills det inte längre fanns något att slå på. Men han blev bortdragen från Knut. Folk försäkrade honom om att Knut tillsammans med de två andra männen skulle få sitt straff efter en rättegång. Audun spottade på marken och blängde ursinnigt mot Knut. Han tänkte personligen se till att varenda själ som kom för att följa den så kallade rättegången, skulle rösta för att Knut skulle dödas.


Asta iakttog kalabaliken som uppstått en stund innan hon gick fram till Tyra.
"Följ med mig," bad hon och la sina armar om den andra kvinnan, började därefter gå upp mot Hareks hus. Hon vägrade fortfarande kalla det för sitt hem. Det hade aldrig varit prat om att hans egendom också var hennes. Hon bad Tyra sätta sig ner på långbänken innan hon gick efter några fälltäcken att lägga om den mörkhårige med. Därefter gjorde hon upp en brasa innan hon slutligen värmde upp lite dryck som hon bjöd Tyra på.
"Hur känner du dig?" frågade hon sedan och satte sig ner på bänken.

Harek hade egentligen full förståelse för Auduns agerande, och sanningen att säga skulle han nog ha agerat likadant själv ifall det hade varit Asta som var där. Men han kunde inte låta sina män döda varandra hur som helst, även om han ansåg det vara relativt berättigat i det här fallet - vad han än själv tyckte måste han åtminstone försöka agera som en jarl då och då. Vännens ursinne gav honom åtminstone en bild av hur mycket han verkade bry sig om Tyra, vilket nästan förvånade honom lite - han hade väl inte riktigt trott att hans vän skulle fastna så mycket för någon, och definitivt inte henne. Det verkade dock för tillfället rätt lönlöst att försöka lugna ner honom, så istället fick dem försöka lägga fokuset på att bara hålla honom undan ifrån männen - som åtminstone hade vett nog att hålla sig undan lite nu så dem inte behövde hålla också dem ifrån Audun.

Tyra kände sig självklart rejält skrämd efter det här, men kanske mest chockad - hon hade mer och mer börjat känna sig trygg här och börjat se det som sitt hem. Både byn och huset egentligen, även om hon i princip bara var inneboende hos Audun - men det hade ju ändå blivit där hon ägnat det mesta av sin tid, och nästan omedvetet hade hon börjat se det så. Men så hände det här, och hon kände sig omedelbart betydligt mer otrygg - hon skulle definitivt tjata desto mer på Audun framöver om att få träna med honom. Hon var väldigt glad över att snart befinna sig i Astas sällskap, trots att hon inte hade någon anledning till det litade hon ändå på henne i sånt här - kanske mest för att hon var en kvinna med samma bakgrund. Först sade hon för ovanlighetens skull ingenting förräns de kommit in i huset, såg tacksamt upp emot henne och tog emot drycken.
"Tack. Jag tror nog skakad vore den bästa förklaringen."