Chlodon/Chleric [PRS]

Ja, vad var det? Egentligen hade det varit en räddning, men hon ville ju också att Eric skulle vara hennes pojkvän. Fast det gick ju inte. Hon hade inte gjort slut med Brandon än. Och vad skulle hända om Eric började gå runt och berätta för folk att Chloe var hans flickvän? Nej, fine att hon hade levt ett dubbelliv ett tag nu, men detta skulle bli ett dubbelliv på en helt annan nivå. En nivå som hon aldrig skulle kunna hantera.
Men det gick inte att bara kalla det för räddning. Tänk så skulle hon aldrig få chansen igen att kalla Eric för sin pojkvän? Tänk så skulle han hinna ändra sig innan hon hann göra slut med Brandon?
"En räddning", svarade hon efter några långa sekunders dröjsmål. "...för tillfället." För trots att de inte kunde bli tillsammans just då ville hon markera att hon ville att de skulle bli ett par. Någon gång, i alla fall.

En räddning alltså. Tyvärr fick Eric ändå ta och lägga till. Ja, för han ville ju bli tillsammans med Chloe. Nu kanske han bara hade verkat desperat eller så. Hoppats på för mycket. Det vore inte kul. Han hade väl skött sig okej?
Men vad innebar ens ”för tillfället”? Inte för alltid? Eric kunde ju inte hålla på och vänta. Eller Chloe var väl värd att vänta på men Eric ville ha något seriöst. Inte bara hålla på som de gjorde nu.
”Okej...hur gör vi med din mamma då?”.

Det var väl inte konstigt egentligen att Eric hade frågor. Chloe var så kortfattad att hon inte ens visste vad hon hade menat själv. För hon hade inte haft tid att tänka igenom någonting. När skulle hon få tid till det? Egentligen gick det väl inte att tänka igenom det här. Hon kunde inte lösa det på annat sätt än att göra slut med Brandon. Vilket tog emot. Hon ville ha Brandon och Eric. Ifall Eric svek, för hon kunde inte lita på honom helt ännu, kunde hon luta sig tillbaks mot Brandon. Fast så får man inte tänka. Man får inte ha back-up planer när det gäller pojkvänner. Det är förfan oetiskt, Chloe!
"Vi får väl spela med inför min familj", mumlade hon till svar. Bröt ögonkontakten och tittade ut genom fönstret istället. "Men alltså... Vi kan väl ligga lågt i skolan ett tag till? Jag vill inte att Brandon ska bli ledsen och ja..."

Spela med lät inte så lockande. Det klart han tänkte bete sig ordentligt inför Chloes föräldrar, men inte under lång tid. Det var inte hållbart. Men Eric nickade smått. Han skulle inte göra något stort i skolan.
Och Brandon? Varför brydde hon sig om honom? Alltså det var väl bra om de hade avslutat relationen lugnt. Att de inte hatade varandra liksom. Men samtidigt borde väl Chloe gå vidare? Leva sitt eget liv.
”Men hur vill du göra sen? Jag...alltså om du bara vill typ ligga och så, så...är jag inte intresserad av att fortsätta såhär. Jag vill liksom ha nåt seriöst”.

Det värmde Chloes hjärta. Fick fjärilar att fladdra i magen. Eric ville inte bara ligga? Det var en underbar bekräftelse på att han faktiskt ville ha henne. Inte bara hennes kropp...
”Jag vill också ha något seriöst”, svarade hon, lite för snabbt och lite för entusiastiskt. Pinsamt. Det påminde henne om att Eric nog var en del mognare än henne. Skärp dig, Chloe, så att han inte ångrar sig. ”Men jag vill bara vänta lite innan vi gör det... officiellt?” Det var väl inget fel med det? Det var väl aldrig bra att kasta sig in i saker. Och för tillfället kunde hon inte ens göra det. Inte innan hon gjort slut med Brandon. Ångest...

Det gjorde inte saker mindre oklara. Att vilja ha ett seriöst förhållande, men samtidigt inte bli officiella makeade ingen sense, så att säga. Eller kanske gjorde det det. Och visst var det inte bra att jäkta. Men de hade trots allt redan hållit på med varandra ett tag och Eric kunde inte förstå vad denna väntan var bra för. Vad skulle hända för att han skulle få kalla den underbara tjejen mittemot, sin flickvän?
Fast det var väl övervägande positivt ändå. Chloe verkade vilja ha honom. Hela honom. Det var fint. Finfint.
”Okej...det- bra”, fick han fram och bet sig löst i läppen. ”Så då behöver vi inte låtsas framför din familj?”. En snett litet leende smög sig fram.

Chloe hade väl mer syftat på att hon ville ha något seriöst med Eric, men att det fick vänta lite. Nåväl, nu kunde hon tyvärr inte läsa hans tankar och därmed påpeka vad hon egentligen menat.
Vad menade han med låtsas? Alltså, visst att Chloe hade sagt att de skulle ”spela med” inför hennes familj, men hon hade menat att de skulle låtsas som att de var i ett förhållande. Och nu verkade det typ som att de var det. Bara inte helt officiellt än. Så låtsas? Alltså, nej? Hm.
”Låtsas vara i ett förhållande? Eller va?” frågade hon och kände sig dum. Dum som inte hängde med i Erics tankar och syftningar. Åh, Chloe. ”Förlåt jag är inte så snabbtänkt och sånt...” Och så lite lätt rodnad på det. Toppen Chloe!

Eric var själv inte säker på vad det var han hade menat. Eller typ, men inte helt. För om han förstått det rätt så var de inte tillsammans än, även om Chloes familj numera trodde det. Men det verkade samtidigt inte som att den yngre var beredd att släppa taget. Och Eric var redo att ge det hela en chans, för han var ju kär. Jättekär, faktiskt. Men samtidigt ville han inte bli runtkörd. Ville inte vara en spelpjäs liksom(om han bara visste...). Om Chloe verkligen var seriös så borde det väl inte dröja alltför länge?
”Nae, eller alltså, vi får ju låtsas vara tillsammans framför dina föräldrar men det innebär ju också att vi inte behöver låtsas vara bara vänner här iallafall?”, babblade Eric på. Oklart om orden gjorde någon klokare. Men hur gick det att vara tydlig när allt runtomkring var rörigt?

Det skulle inte dröja länge. Förhoppningsvis. Chloe skulle bara få dra av plåstret så snabbt som möjligt. Dumpa Brandon. Utan att såra honom, om det nu var möjligt. Hon ville verkligen inte att han skulle bli ledsen. Han hade aldrig gjort något ont mot henne (inte medvetet i alla fall) och förtjänade inte att bli dumpad. Inte såhär out of the blue, liksom. Särskilt inte efter att hon låtsats som att allting var som förut. Inte efter att hon gett det hela en ny chans. Fan, Chloe. Det var inte rätt mot Brandon. Men att inte dumpa Brandon skulle vara fel mot Eric. Vad hon än bestämde sig för att göra skulle det bli fel. Åh.
”Jag tror inte jag hänger med helt”, erkände hon med rodnaden fortfarande fäst över kinderna. ”Men inför mina föräldrar är vi i ett förhållande. Right?”

Rodnaden var urgullig. Så pass att Eric inte kunde hålla tillbaks ett leende. Förhoppningsvis tog inte den yngre illa upp, för det var inget illa menat. Verkligen inte. Det där med att hon inte hängde med var också gulligt. Och förståeligt. Ja, vem hade ens lyckats förstå Erics svammel? Inte Eric själv iallafall. Han nickade, fortfarande med leendet på läpparna.
”Om jag ska va ärlig hänger jag inte heller med helt. Det är jävligt förvirrande, det här. Men öh, du vill alltså bli mer än vad vi är nu? Bara inte just nu, eller?”, frågade han. Ja, det var väl lika bra att försöka reda ut så mycket som möjligt.